Så, det här skulle bli en sammanfattning av året, men precis som så många gånger tidigare under året sitter jag nu här med den vita skärmen och tänker på Bowie.
Och ja, jag kanske på något plan kan förstå att folk är ledsna över andra kända främlingar som dött, men jag kan inte förstå det. Ni kan inte förstå mig och jag kan inte förstå de flesta av er. För mig dog inte en främmande kändis jag tyckte om. För mig slocknade en bit av universum. Den där extra glimrande glöden i utkanten av synfältet flämtade till och dog. Det blev mörkt.
När jag tänker på det är det fortfarande mörkt.
Och det här året i övrigt har varit bra. Jag har arbetat mer än någonsin. Jag har kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har slutat ta någonting på allvar - för hallå - allt är förgängligt och passerar.
"Everyone you despise will die, so smile."
Men det betyder också att jag flyter litet mer på ytan än förr. De som engagerar sig djupt i sina olika strider tittar jag förbryllat på, men kan inte förlika mig med. Vet inte hur de orkar bry sig om annat än här och nu och jag och vi. För jag orkar inte. Visst, dumma saker är dumma, men det är folk också. Dumma saker försvinner och dumma människor dör. Saker löser sig med tiden. C'est la vie. Eller: C'est la morte. Vilket som.
Det är kanske det här som händer när man tappar sin gud. När ens gud dör. Det kanske var den sista lilla knuffen som fick bägaren att till sist falla över bordskanten och spilla ut vinet över hela parketten. Allvaret försvinner. Världen är på låtsas.
Är jag ledsen över det? Över att jag förlorat allvaret? Att djupet minskats? Att jag inte riktigt kan engagera mig djupt i annat än saker i min direkta närhet?
Nej.
Jag mår psykiskt bättre än någonsin förr.
För vem fan bryr sig? Inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar