Sitter just nu på ett av mina jobb. Det är lugnt i butiken. Bowies The Man Who Sold the World spelar på låg volym i bakgrunden.
Jag mår konstigt i dag. Desperat på något sätt. Hjärtat klappar, fast det känns som att det bultar mot knivseggar. Jag vet inte varför det fortfarande blir så här ibland. Jag vet inte heller vad jag kan göra åt det förutom att försöka andas. Lyssna på musiken. Andas. Ett steg i taget. Andas.
Känner mig så vansinnigt ensam också, även om jag vet att det mest sitter inuti. För jag har vänner. Jag har umgänge. Jag är gift med en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Men jag känner mig så ensam att mitt femtonåriga jag vill skära sig i armarna och skriva dikter på Skunk
Och jag längtar, men jag vet inte till vad. Till lugn och ro. Till ett par dagar utan några som helst krav eller förpliktelser. Till en vecka. Till en månad. Jag vet inte. Semester från mitt liv? Ja, tack. Jag missade den semestern i år, så jag skulle behöva ett substitut.
Men det finns ingenting sådant. Det finns inte dagar då jag bara kan gömma mig i sängen och gråta längre. Jag är vuxen nu. Vuxna bryter inte ihop. Vuxna tar itu med dagen och håller ihop vad som än krävs.
Kanske måste jag bara försöka släppa vad det än är som gnager, men först måste jag lista ut vad det är.
Jag mår konstigt i dag. Desperat på något sätt. Hjärtat klappar, fast det känns som att det bultar mot knivseggar. Jag vet inte varför det fortfarande blir så här ibland. Jag vet inte heller vad jag kan göra åt det förutom att försöka andas. Lyssna på musiken. Andas. Ett steg i taget. Andas.
Känner mig så vansinnigt ensam också, även om jag vet att det mest sitter inuti. För jag har vänner. Jag har umgänge. Jag är gift med en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Men jag känner mig så ensam att mitt femtonåriga jag vill skära sig i armarna och skriva dikter på Skunk
Och jag längtar, men jag vet inte till vad. Till lugn och ro. Till ett par dagar utan några som helst krav eller förpliktelser. Till en vecka. Till en månad. Jag vet inte. Semester från mitt liv? Ja, tack. Jag missade den semestern i år, så jag skulle behöva ett substitut.
Men det finns ingenting sådant. Det finns inte dagar då jag bara kan gömma mig i sängen och gråta längre. Jag är vuxen nu. Vuxna bryter inte ihop. Vuxna tar itu med dagen och håller ihop vad som än krävs.
Kanske måste jag bara försöka släppa vad det än är som gnager, men först måste jag lista ut vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar