I dag när värmen klibbar sig fast vid kroppen som ett andra skinn och fåglarna tjuter uppretat i luften utanför balkongen är det pappas dödsdag. Precis som fotot så börjar minnet bli suddigt och nött i kanterna, men somliga saker minns man bättre än alla andra. Somliga saker kommer aldrig att försvinna. Doften av hans tobak. Det finurliga leendet och glimten i ögat. Historieberättandet. Kompetensen. Skägget i all världens färger. Trådslitna underställ från Helly Hansen. Tusen små detaljer och minnesbilder.
Och jag har redan skrivit allt. Jag har redan skrivit alla dikter och noveller jag kunnat. Jag lider av att inte kunna skriva mer. Berätta mer. Sträcka min hand genom tiden och fatta hans.
Men en sak vet jag och en sak är säker: Min pappa var starkast i hela världen.
Det enda som är starkare är saknaden han lämnade efter sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar