16 juni 2014

Utanför världen

Jobbat halvtid. Satsade verkligen allt. Hämtade Lä på dagis. Bar hem honom och stoppade honom i säng. Knäskurade köksgolvet. Rengjorde spisen i detalj. Skrubbade skåpluckor. Diskat. Känner mig fortfarande helt värdelös. Som om jag inte gjort någonting. Som om ingenting i världen kan göra mig glad igen. Tom. Svart.

Det känns som om livet verkligen går i cykler. När jag var svartrockare i tonåren kände jag mig ensam eftersom jag var ensam. Omgiven av folk som inte förstod mina skämt eller referensramar. Som inte gillade samma saker. Sedan hittade jag dem. De som förstod. De som hängde med i jargongen. Jag hörde till.

Nu sitter jag här igen. Känner mig ensam. En fluga bland fjärilar. Omgiven av folk som varken förstår mina skämt eller referensramar. Som inte fattar min jargong. Det är så det känns. Just nu. Folk som inte förstår hur otroligt viktigt det är för mig med att inte ändra planer, inte skjuta upp, inte ställa in. Folk som inte förstår hur ledsen jag blir när jag känner mig oönskad. Folk jag inte valt. Folk jag valt. Folk.

Jag orkar inte. Jag är så trött. Inte fysiskt trött längre, men själsligt.
Läser en fantasyserie. Är inne på bok nummer åtta. Folk dör som flugor och jag vill inte läsa mer. Varför kan de inte bara vara vänner? Jävla folk. Till och med påhittat folk är jävla folk.

Och jag känner mig otacksam för att jag är ledsen. För att jag känner mig ensam. För jag har egentligen så mycket att tacka för. Vänner som jag inte orkat leva utan. Min make. Min son. Saker som verkligen borde ge världen en glitterkant, men som i stället bara gör den nätt och jämt uthärdlig.

Så jag blir bara mer värdelös för mig själv eftersom jag är en sådan otacksam jävel. Eftersom jag borde må bra. Borde vara glad. Borde.

Tröttheten i själen är förlamande. Det spelar ingen roll vad jag gör. Bara förlamande. Och jag borde vara van vid det här laget. Borde ha vant mig vid att mitt liv är så här för det mesta. Att det finns uppåtkurvor, men att pilen för det mesta pekar nedåt.

Kolla. Jag gör inte ens omskrivningar längre. Försöker inte göra något vackert av eländet, för det är inte vackert. Det går inte att använda metaforer. Världen bara _är_ och jag...? Jag är utanför den igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar