19 dec. 2013

Luulnallen har återvänt!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig femton år tillbaka i tiden kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och SVARTA själar. Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildsruta med - och så började Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)


Och givetvis kommer luulnallen även i sällskap av luulsnigeln, som tyvärr gick hädan för några år sedan och nu är av en mer zombieartad natur!

8 dec. 2013

Och jo jag vet

Och jo jag vet att jag inte skrivit på länge, och att det inlägg jag skrev senast utöver rollspelsinlägget nu i natt var rysligt deprimerande. Ville bara säga att jag hade en underbar resa till Östersund och en intervju som jag hoppas inte gick helt åt skogen.

Ville också bara säga att jag skall försöka skriva lite oftare här, om det finns någon som läser?

Katjas sida - del V

- "Men Katja, vi har ju pratat om det här hundratals gånger." Tidström suckar. Han förstår inte. Hon vet att han inte förstår och att han inte kan förstå. Han är inte som hon, inte som någon hon träffat förut, oavsett vilken klan de delar. Men hon fortsätter att gå dit, fortsätter att prata, prata, PRATA! För vad annat skall hon göra. Vad finns det att göra när Tobbe inte är kvar. Hon låter tankarna få fritt spelrum.

"Tobbe! Var har du tagit vägen? Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att det skär.

Tobbe.
Har jag dödat dig?

Jag är så rädd att jag har dödat dig, men jag kan inte minnas. Jag såg dig nästan i parken igen häromdagen, men det var inte du, för ditt hår var kort och du var fel och jag är så rädd för ditt blod på mina händer.

Varför blir det alltid så här?"

Hon har slutat sin förföljelse av Skall. Hon vill så väl, men hon har annat att göra nu, annat att ta itu med. Den lilla kattungen som blivit lagad så omsorgsfullt vilar nu i en korg med ett kort brev på en trappa. Men det är bara början, för Katja planerar något stort. Vad vet hon inte ens själv ännu. Allt hon vet är att hon för första gången är ensam. Helt ensam. Ingen Sam. Ingen Abbah. Ingen Brujah. Ingen Gangrel. Ingen Rebecka. Ingen ingen ingen alls.

Och hon vet att hon måste göra något av det. Hon måste skapa någonting nytt. Hon måste få dem att se henne, att prata med henne, att älska henne och bara henne och ingen annan.

Men har hon dödat Tobbe?

16 okt. 2013

Säkerhetsventil

Efter att ha loggat in på fel konto tre gånger i rad så sitter jag här. Ord svarta, bakgrund vit. Jag behöver någon form av ventil nu, och vad är bättre än en blogg?

Jag är så rädd.

Jag har så svårt att andas. Det är som en stor tung klump inuti min bröstkorg som skaver och skaver och tårar som kommer när man minst anar det. Att bara åka ned på stan och träffa min bror för att fixa ett ID-kort ger mig kallsvettningar och dubbla hjärtslag.

Jag har varit med om mycket död i mitt liv, men allt har liksom alltid halkat efter. När pappa dog kunde jag inte sluta sörja. Det tog så många, många år. Alla som försvann under tiden blev bara parenteser. Jag hade den där stora, avgrundsdjupa sorgen som överskuggade allt annat. Det fanns inte rum för mer sorg. Det fanns inte plats inuti mig. Jag konstaterade bara lojt att allt var som det var.

Och nu. Nu tror jag att jag förlikat mig med att min pappa är död. Nu. Tretton år senare. För ett dödsbesked i dagarna svepte mig totalt med sig och gjorde att jag blev bragd ur fattningen. Mörkret som bredde ut sig var ogenomträngligt. Är ogenomträngligt. Jag ser ingen poäng. Ingen mening. Ingenting. Och jag har inte tid. Jag har inte tid att bryta ihop. Jag har en son. Jag har planer. Jag har fått en möjlighet som jag för en vecka sedan beskrev som den största möjligheten i mitt liv och som jag nu bara vill slippa undan. Jag ser bara problem, inga möjligheter. Jag är satt ur spel, men fortsätter ändå att spela per automatik. Men sådana här stora saker, stora resor, stora händelser, de gör mig handlingsförlamad. Paralyserad. Jag vet inte om jag kan genomföra vad jag planerat.

Okej, jag skall tala klarspråk. För en jävla gångs skull skall jag faktiskt tala klarspråk och inte trassla in mig för mycket. Jag har fått ett erbjudande om att bli intervjuad i internationell TV. I egenskap av kryptozoolog. Jag. Expert på kryptozoologi. Jodå. Det är jag.
Men jag bryr mig inte längre. Resan är lång och dyr. Jag vet inte om jag klarar av det. Jag vet inte om jag ens vill klara av det längre. Hjärtat är så tungt, så tungt. Paniken en ständig närvaro.
För häromdagen fick jag veta att en av mina äldsta vänner är död. Vi umgicks sporadiskt, men med några fasta hållpunkter. Vi pratade lite ibland. Vi stod inte varandra supernära, inte som förtroliga samtal dag efter dag gör, men vi stod varandra nära som folk som alltid funnits i varandras liv. Som funnits i varandras liv i femton år. Som ställt upp när det behövts. Som träffats vid möjlighet. Som blivit glada av att se varandra.

Sista gången jag såg henne var på en fest för ett tag sedan. Vi pratade en del. Det var skönt. När hon skulle gå pussade hon mig och berättade hur glad hon var för att jag varit där. För att hon tyckte om mig. Hon log så brett. Jag saknar henne. Jag vill inte skriva öppet om det här egentligen, men jag måste. Jag vet att jag har skrivit halvledande uppdateringar på Facebook, men jag vill inte skriva detaljer. Vill inte skriva hennes namn, samtidigt som jag vill skrika det. Försöka få henne att höra mig på andra sidan.

Och jag har inte tid. Jag har inte tid. Jag har inte tid. Jag har inte möjlighet. Jag har planer och studier och möjligheter och familj och vänner. Jag har inte råd att bli paranoid och folkskygg och ickefunktionell. Jag kan inte gömma mig under täcket och aldrig gå upp. Jag måste ta hand om sonen och diska och studera och fixa ett jävla ID-kort och dammsuga och gå ut med hunden och skriva C-uppsats och hålla ruljansen igång. Jag måste fungera. Jag har inte råd att låta bli. Jag vet inte. Det blir många "jag" "jag" "jag" i den här texten, men det går inte att beskriva hur andra mår eller känner det just nu. Det är inte relevant. Det går bara att skriva om mig. Om hur jag upplever världen just nu.

Jag upplever världen som ett schema fullt av tvång. Till och med nöjen är tvång, och så var det redan innan dödsbeskedet. Jag är konstant stressad och kan inte komma på en endaste sak som jag gör bara för min skull, bara för att ladda batterierna, bara för att kunna andas. Tidigare kunde jag komma på en sak, att bada, men inte ens det är avkoppling längre. Att läsa böcker, spela rollspel, lajva, umgås med vänner, skriva, sova, vara vaken, allt har en underton av förtryck. Av måste.

Och nu ovanpå alla dessa måsten finns det här tryckande mörkret. Den här skärande sorgen som tog mig helt med överraskning. För jag sörjer inte. Jag konstaterar. Jag kan inte sörja. Jag gick sönder när pappa dog.
Men tydligen hade jag blivit lagad.
Så jag önskar att jag inte var lagad.
Så jag önskar att jag kunde sitta kvar i den gamla hemtama sorgen som jag vet hur jag skall hantera. Som jag numera klarar av att leva med. Men det är väl just det. Jag lever nuförtiden, jag överlever inte bara. Trots stressen och ångesten och tvången så lever jag framför att överleva. Jag är så rädd att tappa det. Att förlora det.

Så jag fortsätter att pressa mig själv. Hoppas på att det på andra sidan stressen och kraven finns en ljusning, en lättnad. Luft att andas.
Men samtidigt vet jag ju att det inte fungerar så. Livet är ingenting man kan tvinga sig igenom i hur hög fart som helst. Man måste kunna andas under tiden. På andra sidan finns bara en vägg. En vägg jag är på väg mot. I alldeles för hög fart. Men jag är för handlingsförlamad för att hoppa av. För handlingsförlamad för att sluta handla.

Och jag är så rädd.

30 sep. 2013

Skördefesten är magi

I helgen var det åter igen konstnatt och skördefest på Öland. Det var magiskt. Varje år är det som om folk för två dagar faktiskt lyckas ta en titt in i mitt hjärta och sedan återskapa vad de ser där och kalla det "skördefest".

För det var drakar med lysande ögon och slott byggda av halmbalar och spökhus och glittrande små lampor och lyktor och pumpor - överallt pumpor! Stora pumpor, små pumpor, avlånga, runda och självlysande pumpor. Pumpor med roliga former och pumpor med intressanta färger.

Det är väl knappast någon nyhet att jag älskar pumpor.

- Jag och Fiia vandrade in på "Drake café" där utanför små ljus glimmade i en vacker liten damm. Tältet var smycket med små ljusslingor och tyger och jag kunde knappt förstå hur ett vanligt tält kunde bli så vackert och magiskt. Där beställde vi två koppar kaffe som smakade bättre än allt annat kaffe; mjukt och runt och fylligt utan ens ansats till bitterhet.

- När jag vandrade nedför yttertrappan till spökhuset och någonting vidrörde min ena ankel. För första gången i det spökhuset fladdrade hjärtat till en aning och ett skratt hördes från under trappan när det anställda spöket därunder noterade skälvningen hos mig.

- Skrattanfallen när vi trötta, men glada åkte ut i bilen sent en natt för att - och jag citerar - "Göra hela jävla Öland osäkert."

- På medeltidsmarknaden då alla stannade upp som en man över hela fältet för att betrakta den örn som svävade majestätiskt långt, långt ovanför oss.

Och när jag hittade Osten med stort O, och konstnären som snidade träfigurer allt som oftast med motorsåg, och påfågeln i galleri Fågelform och pumpasoppa och pumpapaj och kramar och skratt och rollspel och... allt.

Så många intryck. Så mycket kärlek. Så oerhörda mängder med den ljuvliga magi som bara skördefesten upplevd i goda vänners lag kan bringa.

24 sep. 2013

Rökare är ingen homogen grupp

Det är märkligt. I dessa upplysta tider där det är väldigt noga med att alltid omtala och tilltala individen i stället för gruppen så är det fortfarande helt okej att säga saker som börjar med "rökare är", "rökare gör".
Vet ni vad, rökare är och gör ingenting speciellt utöver att just röka. Rökare är nämligen ingen homogen grupp, utan en stor samling med vitt skilda människor som råkar vara beroende av samma gift.

"Rökare struntar ju i förbudsskyltar" - Nej, en del människor struntar i förbudsskyltar. Precis som den där människan där slängde något där man via skylt bett folk att inte skräpa ned, eller den där andra tyckte det var en bra plan att lägga prylar i trapphuset trots att skylten bredvid säger att man inte får.

Detta går givetvis att applicera på en mängd olika saker.

Oavsett så är "rökare" inte en specifik gruppering. Visst, beroendet ger viss sammanhållning, men utöver detta finns det ingenting alls som faktiskt binder ihop oss eller gör att vi förtjänar att klumpas ihop i samma grupp.

Och det räcker nu. Jag slänger oftast inte fimpar på marken. Jag röker inte i busskurer eller vid ventilationstrummor. Jag blåser inte rök på folk. Jag sköter mitt och låter andra sköta sitt och det vore så hjärtinnerligt skönt om ni som inte röker kunde göra samma sak.

För rökning är ett förjävligt beroende. Det är ett beroende som bara de ungdomligt dåraktiga är stolta över, ofta en stolthet vilken skapats som försvarsmekanism mot den ständiga kritik vi hela tiden får. Vi luktar illa. Vi har ful hud och fult hår. Vi dödar oskyldiga med andrahandsrökning. Vi kommer förmodligen få cancer och dö. Vi VET. Det har inte undgått oss. Anledningen till att vi inte slutar är så sällan för att vi inte vill, utan för att vi helt enkelt inte klarar av det. Vi kan inte sluta. Det gör oss inte till svaga eller sämre människor, bara människor med mer eller mindre beroendementalitet och känslighet för giftet.

Så. Det är något som vi rökare i alla fall har gemensamt; Ni.

20 sep. 2013

Återkomsten

Tillbaka i mitt kära Kalmar där hösten ännu ligger och pyr i stället för att ta ordentlig fart. Jag såg med sorg hur träden blev grönare ju längre söderut jag kom, men förr eller senare. Snart.
Det är oavsett fantastiskt att komma hem. Jag stannade ju några extra dagar och tänkte träffa en massa mer folk och vara social, men fann mig själv i stället hemma på gården och ville inte åka någonstans. Jag hade fått min fix, helt enkelt.

Fixen i fråga innehöll bland annat den bäste malkav jag känner, några trevliga nya bekantskaper, samtal med en skogshäxa och sedan när jag stannade hemma fick jag också sällskap av en ros.

En bra resa, en skön hemkomst.

Och tusen fantastiska saker i min nära framtid att se fram mot.

12 sep. 2013

Dandy in the Underworld

Sedan i söndags är jag i Närke och hälsar på min ärade moder. Jag har även hunnit med att träffa ett stycke Malkav och en massa annat jox. Det här ovan är en liten testsminkning inför fredagens födelsedagsfest med åttiotalstema. Tur att Adam Ant fanns då, annars hade man fått välja någon av alla dessa superfula sminkningar som var moderna då. Det räcker med att outfiten i sig ser ut som sjutton.
Så, vad har jag mer gjort? Jag vet inte. I dag skulle jag göra vettiga och nyttiga saker. I dag har jag inte gjort en enda vettig och nyttig sak. Hjärtat känns som om det värker av svärta och tomhet och jag kan inte riktigt förmå mig till att le annat än till hälften. Sådana dagar kommer och går, men förmodligen kom den här på grund av att jag sov dåligt, drömde dåligt och allt möjligt sådant skit.

Men i morgon blir det Malibu, dryghet och mer dryghet. Förhoppningsvis kan det hjälpa upp min ständigt sviktande självkänsla.

The good, the mad and the lovely - signing out.

2 sep. 2013

I am the dread pirate Roberts

Kära låtsaskompis,

I dag har varit en rätt usel dag i den här så kallade "verkligheten". Lyckligtvis lyckades jag lämna den ett par gånger med varierande sällskap. Jag har också kommit på att jag är den fruktade piraten Roberts. Så det så.

30 aug. 2013

Tid för reflektion

Allt blir bättre på hösten. Jag känner den i luften nu. Natten blir svartare, dagen blir lättare att andas. På hösten har jag ännu en chans att hitta tillbaka till den där personen jag egentligen är. Den där personen jag tycker om och brukar träffa ibland, men som jag har så svårt att komma ihåg adressen till.
En rökelsedrake som andas ut kaneldoft. En kopp fruktte. Doftljus. Höstvindar. Kyla. Sjalar. Allt det som leder mig hem till mig. Det har börjat.

28 aug. 2013

Året jag fyllde trettio dog jag

Året jag fyllde trettio dog jag. Jag vet exakt i vilken sekund som döendet påbörjades. Det var en långdragen process. Jag fick inte dö snabbt eller enkelt. Jag fick dö ratad, avskydd, bortkastad, smutskastad, förrådd.
Jag vet inte ens om jag har andats sedan dess. Döda behöver ju inte andas, eller hur?
Ibland skrattar jag, ibland ler jag, ibland gråter jag, ibland skriker jag, men jag andas inte. Jag känner inte lika djupt längre. Jag har spärrat av. Jag är ju död.
Och sår har läkt och plåster har plåstrats och dagar har gått och vatten har runnit, men jag är ändå död. Och jag älskar min son och min man och mina vänner, men inte mig själv, och jag litar inte på någon. Utom mig själv.
För året jag fyllde trettio dog jag, och det är ingenting man egentligen kommer över.

25 aug. 2013

Tiden bor i hjärtat

På senare tid har jag varit väldigt stressad. Väldigt, väldigt, väldigt stressad. Så när min yeti bad mig skaffa mig själv något fint fann jag snart den här. En sköldpadda. Som bär på ens tid. Givetvis fick det mig genast att tänka på Kassiopeja från Momo eller Kampen om tiden. Jag kan knappt vänta tills jag har den nära hjärtat.

God morgon, söndag

Eller kanske snarare "god förmiddag". Vad har du att bjuda på nu då? Spännande filmer? Naturäventyr? Ett fiskafänge? Någonting annat intressant?
Jaha. Studier av samiska gudar. Nåväl, det är ju inte så illa pinkat ändå. Tack, söndag!

På ett helt annat tema så är min son inte intresserad av ost. Det gör mig orolig. Ost är ju det närmaste en enhetlig religion vi kommer i det här hemmet och jag är rädd att han kommer att känna sig utanför.

24 aug. 2013

Borgholm

I går var jag i Borgholm med min bror och min käre vän som vi för anonymitetens skull kan kalla för "DragonloverXXX". För er som vet vem jag menar är det nämligen inte ett dugg anonymt då. Perfekt. Konstigt det där med att folk undviker vanliga namn i bloggar. Det tycktes gå en period då alla skrev vanliga namn, sedan gick de över till påhittade namn igen. Varför? Är det för att de blev nostalgiska över nätets tidigare dagar med alla dessa nätnamn? Är det för att de egentligen önskar att de vore Bellman? Ja, fan vet. Hur som haver. Borgholm.
Det är egentligen märkligt hur man kan ta en dagsutflykt till en håla som jag är ganska säker på är befolkningsmässigt mindre än Hallsberg och som dessutom ligger på norra Öland, vilket i sin tur brukar tangera till banjo-musik (inte den bra sorten) och felavlade, inskränkta bönder som tror att afrikaner kommer till Sverige i hemliga u-båtar för att sprida homosexualitet (true story) blandat med konstnärer som aldrig blev konstnärer utan var tvungna att flytta till Öland och bygga om en lada till galleri för att bevisa sig.
De mindre behagliga elementen höll sig dock borta. Bland annat vandrade vi genom en park med det synnerligen förtjusande namnet "Societetsparken". Där sträckte vi på oss och satte näsan i vädret och började genast använda ord som "alldenstund" och tilltala varandra med "kära du". Vi åt även hemgjord glass som jag tror skulle vara italiensk, men som då torde ha hunnit blivit dålig på resan så jag antar att den bara var lagad efter italienskt recept. Där drack jag också en espresso och förundrades ännu en gång över meningslösheten i detta. Jag menar, man får en kopp från en dockservis som har en liten skvätt kaffe i botten. Denna är stark som tjära och smakar som att slicka i en gammal askkopp när man är gravt påverkad av rökig whiskey. Sedan tar den slut. För tjugo spänn. Väldigt märkligt.
Efter trehundra affärer fann vi något så märkligt som en pizzeria som serverade plankstek, och dessutom en av de godaste plankstekar jag ätit i hela mitt liv. Fullträff och jackpot. Man skall inte förkasta pizzerior på skumma bakgator placerade i små turistälskade hålor på Öland. Ja, det var nog sensmoralen av hela besöket.
Det fanns dessutom fina hus överallt, misstänkt ickemugglarlika, glömde jag att nämna det?

Nåväl. Det blev en mycket lyckad och trevlig dag där min bror bara berättade några få etymologiska anekdoter och DragonloverXXX inte gjorde några otillbörliga saker mot drakar (vi hittade inga).

Sedan bar det av hem och då fick jag tacos och tittade på en sjukt meningslös japansk film. Vips så var dagen slut.

22 aug. 2013

Persona non grata

Hur länge orkar man kämpa mot omöjliga odds? Hur länge? Jag vet inte längre. Det börjar kännas så hopplöst. Situationen är hopplös. Då och då finns det en ljusning i horisonten, men den släcks nästan lika fort igen. För man skall inte tro att man är någonting. Man skall inte tro att man har rätt till en plats på den här jävla planeten.
Världen har aldrig tillhört mig.
Verkligheten har inte gjort mig några tjänster.
Och här sitter jag. Osäker på om jag kommer att stiga upp i morgon. Osäker på om jag kommer orka existera länge till. Med en trötthet så obändlig att jag bara vill lägga mig ned och tyna bort. Försvinna. Gömma mig i mitt eget huvud. Försvinna.
För någon som jag har ingen plats i den här verkligheten.
Jag är persona non grata var jag än vänder mig.
Jag orkar inte.

14 aug. 2013

Hjärtat skaver

Hjärtat skaver så tungt i bröstkorgen. Hela verkligheten är som ett svart klet jag inte kan få bort från huden hur fort jag än springer eller ofta jag än badar. Människor är främmande djur. Jag vet ärligt talat inte om jag kan ta mig ur det här igen. Jag tror att vissa av oss helt enkelt inte är byggda för att vara nära andra, men ironiskt sett är det också det enda vi längtar efter. Att vara förstådd. Att vara sedd. Att någon lyssnar. Men det fungerar inte så. Ingenting fungerar som det borde göra. Varje gång man greppar efter klippkanten efter språnget så halkar man. Nej, inte varje gång. Ibland får man grepp med yttersta delen av fingrarna och då kommer det alltid någon och stampar till. "Oj, jag såg dig inte där."
Så fort man öppnar käften kommer det något överlägsen självförhärligande dåre och skrockar i all sin självrättfärdighet, ivrig att missförstå bara för att verka bättre.
Hjärtat skaver, själen skaver, jag vet inte varför jag försökte bli en bättre människa. Jag vet inte varför jag slog in på den vägen, för den suger. Den är värdelös. Det är en jävla skitväg fylld av träck och kretiner. Jag tänker inte gå på någon jävla väg mer. Jag tänker gå i gräset mellan vägarna och ge fingret åt de som färdas på dessa. För jag har älskat för mycket, så kvar finns bara hat.

7 aug. 2013

Bitter

En gång i tiden sade jag att jag litade på vem som helst, men aldrig blev förvånad när de svek mig. Cyniskt, ja, men hellre cynisk än bitter som jag är nu.

5 aug. 2013

Jag saknar någon

Jag saknar någon. En person som tyckte om att ta långa promenader och hitta nya stigar. En person som skrattade högt åt olämpliga saker. En person som älskade att bada. En person som kunde sitta och meta i timmar på bryggan även om hon inte fick något. En person som lyssnade på musik som om den vore Gud. En person som skrev dikter och bar glitter och sjöng och kurade ihop sig med en kopp choklad och läste läste läste och skrev skrev skrev och drömde och sket i hela världen om det knep.

Hon var en person som klädde sig i vad som helst och sminkade sig hur som helst. En person som inte fick ångest av brevbäraren hur illa ställt det än var. En person som brydde sig om sina vänner och avskydde alla andra. En person som hittade på fantastiska historier. En person som kunde hitta så många fina saker i så många fula. En person som alltid reste sig igen. En person... En person...

En person som var jag.

4 aug. 2013

Alla är unika så ingen får sticka ut

Jag råkade springa på ett inslag om ännu en kvinna som testat att gå i slöja för att se hur omvärlden behandlar en då.

"Efter tre timmar i niqab bultade det i journalisten Valeria Helanders huvud. Detta efter att människa efter människa påpekat hennes klädsel, undvikit henne och skrikit. Massoud Kamali, professor i socialt arbete och sociologi vid Mittuniversitetet förklarar varför det är så provocerande för svenskar med slöja, burka och niqab."

Det är intressant egentligen. På sätt och vis blir offermentaliteten större och det eldar på att rasismen är så hemsk och anti-islamismen så stor. Faktum är att javisst, det är den, men det handlar inte bara om det. Det handlar om att människor i vårt samhälle i dag fortfarande inte kan hantera att någon rör sig utanför deras lilla fyrkantiga värld.

"Åh, individualism är så viktigt! Det är så viktigt att vara stark som person och hitta sig själv!" säger folk, men så är inte den allmänna inställningen om man skrapar lite på ytan.
Var är jag på väg med det här inlägget? Jo. Det skulle vara spännande om en journalist för en gångs skull kunde klä sig i en alternativ klädstil av något slag. För vet ni, jag har aldrig burit slöja, men lik förbannat så undviker folk mig, påpekar min klädsel och skriker saker efter mig. På grund av min stil. På grund av att jag har kläder, smink och frisyrer som andra människor inte tycker om. Haha. Om jag skulle göra samma sak tillbaka skulle jag få skrika mig hes dagligen, men själv anser jag att folk får klä sig hur sjutton de vill. Det är deras liv.

Det sägs att hatet mot slöjor vittnar om ett kvinnoförakt. Det är inte heller sant. Vilken annan gothare eller punkare som helst av manligt kön har också upplevt exakt samma sak - och upplever det varje dag.

Så det handlar inte om avsky mot vare sig kvinnor eller islam. Det handlar om avsky och oförståelse för alla som inte vill klä sig som alla andra och som därmed är "konstiga". På något sätt är klädsel inte något privat, utan något som är väldigt provocerande för många människor. Precis som man inte får måla sitt hus i ett villaområde i vilken färg man vill så får man enligt de sociala reglerna inte se ut hur man vill heller.

I artikeln jag inledde med så pratas det också om att man får kommentarer om att klädseln är "kvinnoförnedrande" och att det är en av anledningarna till att den blir så avskydd. Fast jag får också kommentarer om att jag klär mig kvinnoförnedrande. Jag minns tydligt hur jag på en fest hade en ganska väl tilltagen urringning och genast blev uppsökt av en man som påstod sig vara feminist och som förklarade mycket noga att jag "inte behövde" ha så djup urringning för att jag "var fin ändå". Han menade väl, men jag blev jävligt irriterad över att han skulle lägga sig i hur jag klädde mig. Med andra ord gör man fel om man skyler sig och fel om man inte gör det. I landet Lagom skall man nämligen vara lagom slampig. Lagom snygg. Lagom sminkad. Lagom utstickande. Lagom. Lagom. Lagom. Alla är unika, så ingen får sticka ut.

Sedan kan man påstå att valet att bära slöja inte kan jämföras med valet att bära alternativa kläder, men det går jag inte med på. Båda valen vittnar om vem man själv är inombords och att man vill matcha sin insida. Vilket man då tydligen inte får göra i vårt öppensinnade avlånga land.

2 aug. 2013

Ännu ett ovälkommet möte med Verkligheten

- Det har kommit till vår kännedom, sade han svalt, att du försökt må bättre igen. Försökt komma undan... Oss.
- "Er kännedom"? "Oss"?! Lägg av med dina härskartekniker. Vi vet ju båda att det bara är du, svarade jag ilsket.
Han log överseende och rättade till slipsen samt lyfte upp sin mapp för att åter igen placera den exakt lika precist på bordet framför sig.
- Vi tog oss friheten att rätta till några saker, fortsatte han. Ingenting världsomvälvande, bara några detaljer som var fel.
Jag vägde på stolen. Kunde inte låta bli. Någonting hos honom tog alltid fram tonåringen i mig igen. Någonstans ifrån fick jag den näst intill okuvliga lusten att tugga på en hårslinga, men jag lyckades trycka undan den.
- Varför kunde inte bara saker få vara bra? Det såg ut att vara bra, bättre än någonsin. En ljusning vid horisonten. Varför i helvete kan du inte bara lämna mig i fred?
Åter igen det avmätta småleendet.
- Men, gumman, det förstår du väl att jag inte kan göra. Vi är hoplänkade. För alltid.

Bara ögon

Jag bor i en värld där man sätter saker som "chock-" och "attack-" framför rapporter om mina favoritväder. Där vädret alla tycks sukta efter gör mig sjuk och dysfunktionell. Där tidningarna skriver lyckligt att "Nu kommer medelhavsvärmen!" och jag bara vill gråta och gå och dö, för jag vet att helvetet väntar.
Jag bor i en märklig värld människor säger att "ögonen är själens spegel" och beter sig som om man kan se något i bara ögon. Jag ser ingenting i ögon. De är bara ögon. Cirklar och prickar, ingenting mer.
Jag bor i en värld där människor är sjukligt intresserade av andra människors könsdelar och vad de känner för att göra med dem, även om de inte vill göra något med den sjukligt intresserade människan i fråga.
Jag bor i en så konstig, konstig värld. Det är inte konstigt att jag känner mig malplacerad.

1 aug. 2013

Coop - en nedgångssaga

Sedan jag flyttade hit har den närbelägna butiken kraftigt försämrats. Jag tar det självklart personligt.

Exempel:
- Det finns ingen våg bland frukten och grönsakerna. Den "är beställd" sedan något år tillbaka om man frågar.
- De tog bort lightläsken på glasflaska, trots att den alltid var slutsåld och därmed populär.
- De tog bort klövermjölken och ersatte den med Coops egna, vilken är särskriven och inte alls lika god.
- De började fint med många medlemserbjudande varje vecka. Nu har de gått ned till max tre erbjudanden på värdelöst skit ingen vill ha - eller ibland inga erbjudanden alls.
- Först fick man bonus på tobaksvaror, men det tog de bort eftersom människor inte själva får bestämma vad de vill köpa. Det kan i och för sig bero på någon av alla dessa beskyddarsamhälls-lagar som gör mig galen och inte vara butikens fel.
- De har tagit bort den goda Stockmos-cidern av vilken det fanns massor av sorter. Nu finns bara päron- och äppelcider. Tidigare fanns även sockerfri, men den är borta.
- Det färdiggrillade köttet är väck.
- De har slutat med all hårfärg utom blond och brun. Kom igen. Brun? Rött sålde dessutom väldigt bra har de själva sagt. När jag frågade först så skyllde de på att det blivit fel i de automatiska beställningarna, men färgen kom aldrig tillbaka igen.
- Förut kunde man köpa en stor burk med goda och billiga oliver, men den sorten är så klart borttagen nu.
- Det är alltid urplockat och tomt i hyllorna. Det påstås att det är en automatisk beställningsservice som beställer nya saker så fort de gamla är slut, men det måste antingen vara världens mest ineffektiva leverans på varorna i fråga eller en ren lögn.

Jag önskar att jag en enda gång i mitt liv kunde få bo bredvid en bra butik, utan halvruttna färskvaror och med ett varierat utbud.

Tur att personalen är trevlig i alla fall. Alltid något, som man säger.

29 juli 2013

Ingen rubrik

Censurerar. Har ingen jag kan prata med, så jag kan inte skriva om det heller.

27 juli 2013

Walking Dead

Jag försökte titta på Walking Dead. Första avsnittet (som jag såg det):

Inleds med historiens mest klichéartade och förutsägbara scen. Fortsätter med historiens minst intressanta och längsta och långrandiga samtal mellan två män i en bil. Det pågår i sju år, känns det som. Sedan åker de iväg och jagar en bil lite kort. Efter det blir det skottlossning. Poliserna skjuter runt niohundra skott, men träffar med typ två. När de skjutit skytten så ställer de sig och börjar åter igen prata och prata och prata på obegriplig rotvälska till dialekt om sjukt trista saker utan att kolla om bilen är tom. Det är den inte. En polis blir skjuten.
När han vaknar upp på sjukhuset och mer rotvälska följer så slutar jag titta.

Det suger.

26 juli 2013

Kära låtsaskompis...

Kära låtsaskompis, jag börjar bli så trött på den här verkligheten. Det kryllar av mugglare precis överallt och de är så tråkiga att korna somnar, klockorna stannar och man funderar på att gå och diska för att få lite spänning i tillvaron.
Om de bara liksom fanns där och inte kände sig tvungna att dela sina trista åsikter från sina små, grå och trista sinnen så hade de inte inneburit något större irritationsmoment, men nu känner de ju ständigt att de måste öppna käften.

Jag behöver verkligen lite chokladglass.

Och napalm.

Och Cthulhu.

Mmm.... Cthulhu.

21 juli 2013

Hugsot

Vad skall det bli av
alla vi
som föddes till hugsoten?

Vad skall vi ta oss till
vi som skrek i vantro
och grät efter overkligheten?

Vi som blir uppätna
halvätna
inifrån.
Med en rutten själ
som smittar allt med mögel.

Vad blev det av oss?
Vi blev de vi är.

12 juli 2013

Jag ser en röd dörr och vill måla den i svart

Det här har varit en horribel dag. En bra kväll, visserligen, men en horribel dag. En dag när urholkningen i bröstkorgen var så påtaglig att den gjorde ont. En dag när jag noterade blommor vid vägkanten och avskydde blotta åsynen, bara för att jag inte kunde förmå mig att njuta av dem.
En dag när jag suttit i timmar och stirrat framför mig med gråten i halsen eller på skrivbordet. En dag som inte gick att jaga undan. Jag försökte göra saker. Försökte lyssna på musik. Försökte prata med folk. Försökte diska, promenera, träna, tänka, städa, skriva, läsa, drömma. Lyckades inte. Hela världen var byggd av återvändsgränder.
För det är inte "bara att göra saker" eller "rycka upp sig". Det är aldrig det.

Jag är så trött på mig själv, så trött på universum. Så evinnerligt trött.

9 juli 2013

Allt detta hat

Ibland händer det att folk undrar varför jag hatar så mycket. Varför jag föraktar och bespottar och irriterar mig och blir förbannad. Var glad för att du inte förstår. Jag är avundsjuk på dig.

En del av oss lär sig tidigt att hata.

Jag lärde mig hata när jag var fem år gammal och barnen på förskolan gick ihop som en man och kastade isbollar på mig.
Jag lärde mig hata när jag var sex år gammal och ingen av mina vänner kom till mitt födelsedagskalas, eller hörde ens av sig för att säga att de inte kom.
Jag lärde mig hata när jag var sju år gammal och killen som jag brukade leka med på rasterna plötsligt sa att han inte ville leka med mig längre för att han blev retad av de andra barnen då.
Jag lärde mig hata när jag var åtta år gammal och blev kallad hora och sparkad på i kapprummet utan att någon ingrep.
Jag lärde mig hata när jag var nio år gammal och jag klippte håret kort och en hord med ungar förföljde mig i skolan, pekade finger, slog på fönster och skrattade åt mig.
Jag lärde mig hata när jag var tio år gammal och fick vara brevkompis i smyg med en tjej i klassen för att hon inte vågade vara min vän öppet.
Jag lärde mig hata när jag var elva år gammal för att jag blev retad tills jag blev arg och sprang från skolan och då fick många timmars kvarsittning.
Jag lärde mig hata när jag var tolv år gammal och min bästa vän inte fick vara vän med mig för sin mamma.
Jag lärde mig hata när jag var tretton år gammal och de få kompisar jag hade ignorerade mig och hittade på saker bakom min rygg för att slippa mig.

Jag lärde mig hata under hela min uppväxt.
Så ja, jag är avundsjuk på dig.

5 juli 2013

Runt, runt går karusellen

Det är ni som är problemet. Ni feminister som kallar alla för "hen", som skriver "en" i stället för "man" (på helt fel grunder). Som vandaliserar språket och ser till att driva hetsjakter på minsta lilla sak som kan misstolkas.
Det är ni som är problemet. Ni "queerfolk" som buntar ihop er i grupper och ser föraktfullt på de som tillhör "heteronormativet". Ni som säger till flickan som råkar ha blivit kär i en man att hon "svikit saken". Ni som ser ned på homo- och bisexuella som inte vill gå med i någon prideparad, helt enkelt för att vi inte ser våra knullpreferenser som något att vara stolt över. Inget att skämmas över heller, men inget att vara stolt över.
Det är ni som är problemet som gapar om rättigheter och rättigheter, men tydligen inte anser er ha några skyldigheter gentemot själva ordet "feminist".

För varför kan man inte kalla sig "feminist" i dessa dagar? Jo, för att ni har fått folk att förknippa ordet med puckade småbrudar och facebookfeminister som får universum om bakfoten och kämpar så aktivt att ni inte ser skogen för bara träd. När man tänker "feminist" så tänker man sig en nittonårig brudjävel som prompt måste visa bilder av fittor i sin newsfeed och som sitter dagarna i ända och spanar efter saker att kunna spåra till det ondskefulla patriarkatet och posta länkar om.

Ni som samtidigt som ni kallar er feminister inte vill ha några skillnader mellan könen alls, varken stilmässigt, personlighetsmässigt eller helst utseendemässigt heller. Ni är det stora jävla problemet.

För vet ni, jag är inte fienden. Jag springer inte omkring och kränker kvinnor och bespottar homosexuella. Jag tycker om folk oberoende om vad de vill gnugga sina könsdelar mot, eller vad de nu känner för att ha för könsdelar. Min vänskap har helt andra preferenser, såsom gemensamma värdegrunder eller grundläggande intelligens.

Om jag sedan drar ett skämt då och då på kvinnors eller bögars eller katters eller utlänningars eller mina vänners eller min egen bekostnad har ni inte med att göra. Det är inte problemet. Problemet är de som belyser småsaker med så starka strålkastare att helheten går fullkomligt förlorad.

Det är ni som kallar er feminister i tid och otid som är problemet, för det är ni som skrämmer folk från att kalla sig feminister. För de värdegrunder ni säger er företräda när ni inte är upphetsade över någon malplacerad snopp är såpass vettiga att det nog är väldigt få som inte håller med. Klart man inte skall få skit för vilket kön man har. Klart man skall ha lika lön och straff och skyldigheter och hela den baletten.
Men så länge ni PK-häxor surrar i nätrymden om skjortreklam, hår under armarna eller att majstången är en symbol för patriarkatet så kommer vi andra, normala feminister aldrig i livet att kalla oss för vad vi är... Och ni kommer att fortsätta svartmåla ordet.

Trångsynt

Jag tycker att folk kan få knulla med vad de vill, ha vilka kläder de vill, dricka vad de vill, äta vad de vill, köpa vad de vill, röka vad de vill, tycka vad de vill, tro på vad de vill, älska vad de vill, hata vad de vill, tänka vad de vill och helt enkelt leva sina liv exakt som de själva önskar. Det enda jag tycker är rimligt är att de också kan vara beredda att ta konsekvenserna av sitt leverne också.

Och ändå är det jag som är trångsynt har jag ofta fått höra. För att jag inte vill inte att folk försöker utföra sina korståg mot mig. Det är tydligen trångsynthet; att inte vilja bli påtvingad andra människors livsval.

Visst gör folk saker jag ogillar. De knullar saker jag ogillar, har kläder jag ogillar, dricker saker jag ogillar, äter sådant jag ogillar, köper sådant jag ogillar, röker saker jag ogillar, tycker saker jag ogillar, tror på saker jag ogillar, älskar saker jag ogillar, hatar saker jag gillar, tänker saker jag ogillar och gör en jävla massa dumma saker som jag helt enkelt ogillar.

Det står mig dock fritt att göra det också. Särskilt som jag tydligen är trångsynt.

2 juli 2013

Topp sex fantastiska filmer innan 1990

Det har kommit till min kännedom att jag nu nått den nobla ålder då många av mina vänner är något decennium yngre än jag, och att de som resultat av detta har missat några viktiga hörnstenar i en fantasynörds grundessens.

Därmed kommer nu en guide till de sex bästa fantasyfilmerna som skapades innan 1990. Gosa ned er där ni sitter och häng med!

1. Willow (1988)


Denna pärla bland filmer! Skriven av George Lucas och med både Val Kilmer och Warwick Davis i huvudrollerna."Vem är Val Kilmer?" kanske du frågar då om du är en liten plutt. Uhm... den superblonderade snubben som är med i Fight Club? Några klockor som ringar? Inte? Okej.
Saken är den, innan Sagan om Ringen-filmerna kom fanns det inte en enda seriös fantasynörd som skulle förnekat Willow platsen som den bästa fantasyfilmen genom tiderna. Det är ingen överdrift. Det bara var så. Den har dvärgar, riddare, ond magi, god magi, konstiga råttmonster och diverse andra fantastiska varelser som jag inte tänker avslöja mer om här.
Så om du har missat Willow, eller om du hade glömt bort att den finns i den stora strömmen av nya filmer - se den. Du har något underbart att vänta dig.

Och här kommer en bonus för... tja... alla som uppskattar en snygg karl:

Val Kilmer som Madmardigan

2. Labyrinth (1986)


Kärleken till den här filmen är så stor att ingenting jag skriver kan göra den rättvisa. I stort handlar den om en flicka som skall rädda sin lillebror som blivit kidnappad av trollkungen som bor bortom Labyrinten. Jim Hensons troll och underliga figurer är fantastiskt sagolika (det var han som låg bakom Fragglarna. Vänta, säger det dig heller ingenting. Mupparna då?). David Bowie spelar trollkungen och är helt sjukligt sexig som det och flickan i fråga spelas av Jennifer Connely som då var en liten plutt - men som i dag är den supereleganta hustrun från A Beautiful Mind.

Somliga finner filmen lite märklig, men det beror på att det är en saga och den har många element som just hör en saga till - som upprepningar och ett svårt uppdrag och tja... troll då.

Äh, jag kan inte skriva mer. Här, ta en bild i stället. Äh, vad tusan, ta två!

Gott om knäppt underbara varelser!

Maskeradbal som de borde  vara!

3. Bleka dödens minut/Princess Bride (1987)

En underbar kärlekshistoria, men också så mycket mer. Det finns en jätte (en ÄKTA jätte!), pirater, läskiga råttmonster, snygga fäktningsscener, mirakelgörare och självklart en prinsessa. Hela filmen genomsyras av massor med humor och fantastiska platsnamn som "Cliffs of Insanity" och annat episkt. Dessutom har jag mina misstankar om att en viss dansmästare i Game of Thrones är en kärleksfull referens till en karaktär i filmen.
En av skådespelarna hittar man för övrigt numera i Criminal Minds för att använda ännu en modern referens.

Och om du någonsin när du rört dig kring populärkulturen hört repliken "My name is Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!" så är det härifrån den kommer!


4. Ladyhawke (1985)

En fullkomligt omöjlig kärlekshistoria, en kvickfotat tjuv, onda förbannelser och härliga vyer. Allt vad som krävs av en film. Jag hoppas verkligen att jag inte heller behöver presentera Rutger Hauer eller Michelle Pfeiffer för er, men OM det skulle vara nödvändigt så är Rutger med i True Blood och Michelle har en stor roll i filmen Stardust.

Det är tur att hon inte är ett dugg överjordiskt vacker i alla fall.

Så SJUKT episkt!
5. Legenden - Mörkrets härskare (1985)

En gång i tiden så glittrade alltid fantasyfilmer. I shit you not. Det var glitter på varelser, glitter i gräset, glitter i luften och glitter överallt! Själv väljer jag att se det som att det var mer magiskt på den tiden. Jag tror helt klart att de flesta moderna fantasyfilmer blivit bättre av lite glitter.
Hrm. Så... i alla fall. Legenden handlar i stort om en ond onding (alltså, seriöst ond onding) som vill döda enhörningar. Låter det bekant? Jadå, temat har använts i Harry Potter som ni säkert vet.
Hur som helst så ser vi här en väldigt ung Tom Cruise som spelar mot en tjej vars karriär kanske inte riktigt tog fart efter detta och självaste Tim Curry som mörkrets härskare. Tim Curry. Kom igen. Ni måste känna igen det namnet?! Uhm... Okej. Äh, ni måste känna till honom. Kolla upp honom på IMDB. Nu.

Kolla, en enhörning!

Mer ond än så här blir man inte. Diablo, någon?

 6. Den oändliga historien (1984)


 Den här verkar det vara störst chans att man faktiskt har sett, även om man knappt är torr bakom öronen ännu. Därför hoppas jag att jag inte behöver presentera den ytterligare. En del kanske tycker att den är för mycket barnfilm för att vara med på den här listan, men faktum är att den rubriceras som "familjefilm" och passar utmärkt oavsett ålder. Stenbitare! Lyckodrakar! Naked eyezapping ladies! Man kan inte bli besviken. AAAAAAAAAARTAAAAAAAX!

Man kan bo i ett häftigt, lysande torn

Och om jag säger "Fuchur" så menar jag "Falkor", det är bara originalnamnet från böckerna.

Det växer mossa på Mossa

Den otroligt tröttsamma meningen "Meeeeen, jag vill inte placera mig i något fack!" från de med alternativa stilar har bara lett till att vi nu har en djungel av sub-sub-sub-kulturer och så specifika inriktningar att ingen jävel kan hänga med längre. Det var kanske inte bättre förr, men det var enklare. Jag har märkt att jag fortfarande delar upp världen i exakt samma stilmönster som då. Lösa stilar med utrymme för avvikelser.

Svartrockare - Svarta kläder, gärna svart kajal. Skinnrock och kängor. Lyssnar på depprock och lite allt möjligt som inte går på radio. Har The Crow på sin topp tio och har minst en gång i livet sminkat corpse paint, om så bara för skojs skull. Här under får "metallare", "gothare" och liknande plats. Det hände också att uttrycket "depprockare" förekom, men bara i undantagsfall.

Hårdrockare - Jeans och bandtröja. Skinnjacka. Gärna långt hår och skägg. Lyssnar på allt från gammal klassisk hårdrock till metal. Flyter lite ihop med "metallare", även om hårdrockaren ofta kan tänka sig svartrockarens dödssynd blåjeans.

Synthare - Undercut, ungefär samma kläder som vilken svartrockare som helst men lyssnar bara på elektronisk musik med väldigt få undantag. Intresserad av krigshistoria, uniformer, Star Trek och att vara dryg som fan.

Punkare - Ni vet. Trasiga kläder, luktar illa, lustig frisyr, säkerhetsnålar och kedjor. Lyssnar inte helt förvånande på - punk.

Och dessa fyra stilar lånade hejvilt av varandra. Det fanns inte en jävel som kallades för "gothare" när jag köpte min första skinnrock. Visst fanns det tre eller fyra som kallade sig själva för det, men vi andra sade bara "svartrockare" och himlade med ögonen när de gick och rättade till frisyren och köpte alldeles för mycket heminredning från Alchemy Gothic.

Numera? Gudar. Nu-metal är redan gammalt. De indiepoppare som förut bar svart kajal och tiara kallas numera för "emo" medan de som bara bar gubbiga och fula kläder har blivit "hipsters". Musiken är dock densamma. Sedan har vi "lolita". Lolita är för helvete ingen stil, det är en sexuell preferens och har alltid varit det. Vilket gör den extra skrämmande när trettonåringar petar på sig ljusrosa prinsessklänningar och börjar läspa. De borde inte definieras av "Hello Kitty" utan är snarare inne på "Hej Pedofil".

Och på tal om saker som slutar med "fil" så har vi ju japanofiler också, och nyss fick jag höra uttrycket "pandapoppare" vilket också gör mig totalt förvirrad. "Panda" var ju vad man föraktfullt kallade folk som inte var gamla nog att kunna sätta på sig den svarta ögonskuggan på ett snyggt sätt. Är det en STIL nu? Att misslyckas med ögonskuggan? Ja, jävlar.

Och så har vi också curry-whatever, electo-någonting och jag vet inte vad. Jag hänger inte med och jag har ingen vilja att hänga med heller.

Själv? Själv är jag svartrockare, tack så mycket. Det har fungerat i över femton år, så det fungerar nog en stund till.

28 juni 2013

Jag är tillbaka

Jag har under nästan ett års tid försökt få tillbaka min riktiga hårfärg. Samtidigt slutade jag med hårprodukter och började använda enbart ekologiskt schampo och balsam. Håret mådde bra. Det gjorde inte jag. För jag gillar inte min hårfärg. Har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig att göra det. Känner mig inte hemma i den. Känner inte igen mig i spegeln. Blir bara deppig.
Så i natt gav jag upp. Jag blev erbjuden hårfärg och nappade direkt.
Nu känner jag igen kvinnan i spegeln. Jag tycker om henne. Jag är glad att hon är tillbaka.

Och jag kan fortfarande köra på ekologiskt, minimera hårproduktanvändning och dessutom färga med henna, så det blir nog bra ändå.

Den moderna jävla kvinnan

Den perfekta, moderna kvinnan av i dag är feminist och bakar muffins. Hon bär femtiotalsretro och kör någon slags hemmafru-feminism på sin blogg med den där gamla bilden ni vet "Kvinnor kan!" blandat med glasyr och små fiffiga Martha Stewart-tips. Dessutom kallar hon alla för "hen" och skriver aldrig "man borde" utan det grammatiskt felaktiga "en borde" i stället.
Hon är vänster och sopsorterar och med i Djurens rätt och WWF och Greenpeace. Hon är dessutom vegetarian och köper bara ekologiskt och Fair Trade. Hon har skapat ett eget företag och "odlar sitt eget varumärke" via bloggen och FB och Twitter och Linkedin och alla möjliga andra sidor. Den moderna kvinnan tror att alla skämt är på riktigt och anklagar således alla för att vara antifeminister och rasister jämt och ständigt. Hon poängterar att alla får vara religiösa, men är också noga med att säga att hon inte är det. För egentligen ser hon ned på religiösa. Egentligen ser hon ned på de som äter kött och inte har råd med ekologiskt och inte vill kalla sig feminister och som inte orkar och som skämtar om allt. Hon ser ned på dem från sin jävligt höga häst, ty hon är Sveriges unga idealkvinna just nu och det skrämmer fan skiten ur mig.

27 juni 2013

Anglofili-oförstående igen

Ja, jag har skrivit om det här förut, men jag kan fortfarande inte förstå. Varför skriver svenska personer med svenska som modersmål på engelska till sina svenska vänner med svenska som modersmål? Varför pratar de engelska med varandra? Vad är grejen? Jag kan inte förstå.

Det finns liksom inga argument som håller.

"Det är lättare att uttrycka sig på engelska"
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

"Det låter bättre på engelska."
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

"Det finns fler ord på engelska."
- Nej, det är bara du som vägrar att använda ett språk som du borde kunna behärska i förmån för ett språk du tror att du behärskar.

I mitt tidigare inlägg så fick jag en kommentar om att en del ord faktiskt är svåra att översätta, som att "abuse" betyder "misshandel". Men det finns ju andra ord att använda om "misshandel" inte fungerar. Det kan ju exempelvis också översättas till "övergrepp".

Vi är ju faktiskt inte Google translate, gott folk. Vi borde kunna nyansera vårt eget språk så att det blir flytande i stället för att fly in i ett främmande språk som vi aldrig kommer att kunna förstå den yttersta innebörden av - simpelt nog för att det inte är vårt.

Språket är nämligen det viktigaste vi har, mina vänner. Det är vad som ger oss identitet och som skiljer oss från de andra djuren.

Dessutom finns det ingen som helst anledning till att glorifiera språket i ett land som inte ens har haft vett nog att uppfinna osthyveln än. Det är 2013 nu, England, dags att göra om och göra rätt.

26 juni 2013

Oljud

Jag hatar maskinerna utanför mitt fönster. Oljud. Gräsklippare, snöslungor, trimmare, sopmaskiner och satans, jävla lövblåsare. Jag hatar dem. De gnager på mina nerver. Jag vet inte varifrån det här kommer, men så länge jag bott i lägenhet har jag avskytt alla dessa ljud. En gräsklippare ute vid ett torp en solig förmiddag har aldrig varit ett problem, men dessa förbannade gräsklippare som kör omkring varenda jävla dag i timme efter timme vare sig det behövs eller inte.
Jag hatar dem så brinnande hett. De får mina muskler att krampa och min hjärna att hoppa in på mordiska spår.

En gång läste jag om en underhållsarbetare för ett hyresföretag som blivit knivhuggen under arbetet. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite glad. I mitt huvud var det nämligen någon som blivit galen av alla jävla ljud från vanvettsmaskiner som flippat och gått ut med en förskärare för att ge sig av källan till oljudet.

Jag var lite glad över att det inte var jag, men mest var jag glad över att inte vara ensam om att bli så vansinnigt störd. Jag kan inte tänka, inte älska, inte göra, bara hata.

Jag vet inte vad jag skall göra av saken faktiskt, utöver att längta vidare efter Cthulhu och/eller en lugn gård på landet.

23 juni 2013

Skärpning

Nej, jag kan inte ha det så här. Någonting måste göras. Jag börjar med att gå och lägga mig, ty det verkar som en bra ände att börja i.

22 juni 2013

Ensamhet

Det värsta med en del sorts ensamhet är att den inte går att bota med sällskap. Det är den där isande ensamheten, den där stora, tomma, intigheten som kan bo inuti kroppen. Man är omgiven av nära och kära, men de rår inte på tomheten. De rår inte på kylan. De naggar som mest på ytan, men inuti är man så ensam att man bara vill försvinna själv.

21 juni 2013

Livets jävla salt

Som en abstinent heroinist
skriker jag vid "god morgon"
min morgon smakar aceton och vålnader.
En spänd sträng brister
och ett simpelt "hur är läget?" får mig att bittert gräva upp stridsyxan
och vädra blod.

För jag är oförmögen
Oförvägen
Omöjlig att ha att göra med
Särskilt för mig själv.
Men självklart
går det ut över universum

När du frågar
om jag kan skicka saltet
och jag börjar gråta
över anklagelsen
att jag inte tänkte efter före
och dukade fram salhelvetet
Sedan misslyckandet
när du ger upp
och går och hämtar saltet själv.

Ännu ett liv förstört.

Kärr

Jag trampar vatten i ett jävla kärr
där jag har bott förut
jag är för trött för att reagera
och för arg för att inte göra det

På kant med världen
På kant med allt

Och det finns ingenting kvar i mig
jag är tom
utblåst som ett ägg på påskafton

Det finns kanske något litet
skrumpet
svart
illaluktande
inuti mitt bröst

Men det är också allt.

Jag vet inte ens varför jag trampar vatten längre

18 juni 2013

Fel

Allt jag gör är fel. Allt jag gör är dåligt. Allt jag tycker, tänker och känner är också fel och dåligt. Ingenting jag gör är bra eller rätt.

Jag är så trött på maktlösheten i den här känslan och jag vet inte längre vad jag skall ta mig till.

3 juni 2013

Borde borde borde borde

"Kan du hjälpa bapp?"
"Ett ögonblick bara." (fast med ett tonfall som jag inbillar mig är något irriterat)
"Okej, jag fixar det."
"Alltså, jag försöker bara dra in lite extra cash."

Och jag höll på att bygga dockhusdockor med trolldeg och piprensare till mitt Projekt. Det dåliga samvetet högg tag i hälsenorna och höll fast. Han gjorde viktiga saker. Jag gjorde inte viktiga saker. Han försöker dra in pengar. Jag slösar bara. Piprensarna kostade 14 kronor, eller var det 14,90? Jag vet inte och jag börjar plötsligt kallsvettas mitt i värmeböljan.

Jag borde inte ha köpt piprensarna.
Jag borde ha slutat röka.
Jag borde äta mindre, jag är ändå för fet.
Jag borde försöka hitta ett extrajobb, helst ett hemifrån så kan jag jobba på det när bebisen sover. Fast vem försöker jag lura, jag klarar ju inte ens av att plugga 150% när jag är hemma med bebisen. Och alla dessa jävla tidningar där det står "Barnledig? Bästa tillfället att starta eget!" FAR ÅT HELVETE: Förlåt. Jag borde vara trevligare.
Jag borde fatta försäkringskassan system, för då kanske vi kunde fått några kronor till därifrån.

Och lavinen är igång.

Jag borde städa mer, det är fan dammråttor överallt.
Jag borde logga in på mina nya kurser, helst igår. De börjar ju säkert om bara någon vecka eller två.
Jag borde tvätta några maskiner tvätt.
Jag borde arbeta på lotten.
Jag borde försöka hitta något att sälja bland alla mina saker.

Jag borde jag borde jag borde. Jag borde diska. Jag borde ta en dusch (äcklig, äcklig, äcklig). Jag borde sortera skrivbordet och barnsäkra bokhyllan och barnsäkra CD-hyllorna och städa bebisens rum där han redan rivit runt hela världen. Igen.

Jag borde ta itu med att sortera skafferiet och plugga lite språk och lära mig alfabetet till det där lajvet som är snart och skriva en kokbok och läsa på om världen som också tillhör det där lajvet.

Jag borde skriva packlistor och planera min sommar helg för helg, vecka för vecka, dag för dag, för att effektivisera skiten som mest.

Jag borde ta en promenad ned till havet. Jag borde träna. Jag borde rensa förrådet och garderoben och åter igen skrivbordet. Jag borde städa på balkongen och skicka paket till mina vänner utomlands. Jag borde skriva breven jag lovat att skriva och försöka komma på ett sätt att överleva tills pengarna börjar rulla in i slutet av juli. Jag borde borde borde borde.

Jag borde helt klart inte sitta här och försöka göra något kreativt som ändå egentligen bara är larvigt och förmodligen ändå är ett misslyckat och dödsdömt projekt som jag kan lägga till högen av dylika sådana.

Jag är så trött. För jag orkar ingenting. För jag mäktar inte med någonting. Det är inte det att det är varmt, det bara förvärrar saken, men jag fick ingenting gjort innan heller.

Förutom att gråta och ångesthamstra och vilja försvinna. Det tycks jag alltid ha tid med.

22 maj 2013

Älskade böcker

Alla älskar vi böcker på olika sätt. Min vän Alv älskar böcker ömt, försiktigt, omhändertagande. Hon plastar in sina pockets, stryker dem milt över sidorna och tycker att hundöron bara hör hemma på hundar.

Jag är tvärt om. Jag älskar böcker passionerat och med hetta. Jag vill ha hundöron och brutna ryggar och mystiska fläckar. Jag vill ha underliga dofter och avrivna hörn. Jag vill att boken faller upp naturligt på varenda uppslag som finns. Jag vill att boken bär skavanker och ärr och sår. Jag vill att den skall behöva lagas med tejp eller lim eller få ett helt nytt omslag ibland.
Jag vill att det skall synas att boken har lästs, att varenda sida har lästs till förbannelse. Att den har gjort människor besatta av bokstäverna och förtrollade av orden. Jag vill se spår av andra läsare, och av mina egna tidigare läsningar.

Jag vill ta upp en bok och hitta flera hundöron och understrukna citat. Jag vill se repor på omslaget och hitta ett gammalt kvitto som är lagt som bokmärke för tiotal år sedan.

Jag vill att böckerna skall vara levande, smutsiga, trasiga, nätt och jämt att de håller ihop. Först då ser man att de blivit lästa, att de blivit älskade. Först då vet jag att jag inte är ensam om min besatthet.

10 maj 2013

Nattkyla - Telefonsamtal mellan M och okänd

- Nej, alltså jag vet inte. Kalmar är väl som städer är mest, antar jag. Fast...
- ...
- Haha, jag vet! Så sjukt jävla larvigt. Men du vet, sådana är de. Hur som helst så finns det helt klart en del intressanta arbetstillfällen på plats, om man säger så.
- ...
- Det är inte säkert, konstigare saker har hänt.
- ...
- Nä, jag har inte träffat honom än. Han verkar dock fullkomligt körd i roten. Ritualer, sabbat, hela baletten!
- ...!
- Det har du verkligen rätt i. Man får ge alla en chans, antar jag. Men du, vännen, jag måste kila nu. Hörde rykten om ett blivande blodbad.
- ...
- Det är just det som stör mig, så det måste kollas upp! Vi hörs!
*klick*

6 maj 2013

Äsch, jag som trodde att jag hade blivit snällare...

I Am A: Neutral Evil Human Ranger (5th Level)

Ability Scores:
Strength-13
Dexterity-14
Constitution-13
Intelligence-15
Wisdom-14
Charisma-17

Alignment:
Neutral Evil A neutral evil villain does whatever he can get away with. He is out for himself, pure and simple. He sheds no tears for those he kills, whether for profit, sport, or convenience. He has no love of order and holds no illusion that following laws, traditions, or codes would make him any better or more noble. On the other hand, he doesn�t have the restless nature or love of conflict that a chaotic evil villain has. Some neutral evil villains hold up evil as an ideal, committing evil for its own sake. Most often, such villains are devoted to evil deities or secret societies. Neutral evil is the best alignment you can be because you can advance yourself without regard for others. However, neutral evil can be a dangerous alignment because it represents pure evil without honor and without variation.

Race:
Humans are the most adaptable of the common races. Short generations and a penchant for migration and conquest have made them physically diverse as well. Humans are often unorthodox in their dress, sporting unusual hairstyles, fanciful clothes, tattoos, and the like.

Class:
Rangers are skilled stalkers and hunters who make their home in the woods. Their martial skill is nearly the equal of the fighter, but they lack the latter's dedication to the craft of fighting. Instead, the ranger focuses his skills and training on a specific enemy a type of creature he bears a vengeful grudge against and hunts above all others. Rangers often accept the role of protector, aiding those who live in or travel through the woods. His skills allow him to move quietly and stick to the shadows, especially in natural settings, and he also has special knowledge of certain types of creatures. Finally, an experienced ranger has such a tie to nature that he can actually draw on natural power to cast divine spells, much as a druid does, and like a druid he is often accompanied by animal companions. A ranger's Wisdom score should be high, as this determines the maximum spell level that he can cast.

Find out What Kind of Dungeons and Dragons Character Would You Be?, courtesy of Easydamus (e-mail)

29 apr. 2013

Brev

Hej pappa,

jag hoppas att du och Bamse har det bra och att ni tar långa vandringar i skogen och trivs med efterlivet. Jag har det fint här nere med min familj, även om vi alltid kommer att sakna dig. Silas är så stor nu, han kan stå upp i nästan en minut utan att hålla i sig. Min nya hund skulle du ha avskytt, men jag tycker om honom så det är ju bra att han är kvar hos mig, inte sant?
På tal om hundar har jag en tjänst att be dig om: Det har kommit en ny hund till de sälla jaktmarkerna. Det är en fantastisk hund, en snäll hund, en bra hund. Han heter Gordon. Jag tror att han och Bamse skulle ha det så trevligt tillsammans, så om du kunde låta honom kika förbi din stuga ibland tror jag det skulle vara bra. Du kommer också att gilla honom. Ta med dem båda ut på en vandring över mossarna och genom skogarna. Det kommer göra er alla tre gott.

Minns att ni är älskade.

Vi hörs,
din äldsta dotter

27 apr. 2013

Det här är jag som inte orkar logga in på mailen

Och som hjälpt maken lägga till lite text på en bild. Så nu kan han hämta den här. Varsågod, Yeti. Här är din bild.

22 apr. 2013

Hjärtesträngar

Jag har drabbats av en häftig förälskelse, helt olikt något jag tidigare känt för ett instrument.

12 apr. 2013

Filtar överallt!

För över ett halvår sedan hade vi väldigt ont om filtar. Filtar är bra om man är rökare som röker på balkongen, om man är lajvare och dessutom om man älskar att gosa ned sig i soffan med en bra bok eller film. Filtar är också bra att bygga kojor av, ha på lajv, sova under, leka kålmask i, fånga katter med och eventuellt använda som segel på farofyllda hav.

Vi har inte ont om filtar längre, så jag tänkte tillägna detta inlägg åt våra filtar. Hurra! Ännu mer vettiga inlägg om bra saker till internet!

  1. Den blå filten med armar fick jag av kära Johanna och den är superdupermysig.
  2. Yetin har en egen filt som är zebrarandig och älskad av såväl honom som Voldie.
  3. Två bruna och två grå, gosiga filtar från IKEA som bara är perfekta att mysa ihop sig i eller knöla ihop till huvudkuddar.
  4. En bleklila lila fleecefilt som är ett ganska nytt tillskott.
  5. En yllefilt i grått för kalla lajv.
  6. En militärfilt i grått för detsamma.
  7. Den ljusbruna filten som är fodrad med något som ser ut som korthårig fuskpäls är den näst nyaste in i familjen.
  8. Den svartvitrutiga som vi fick i present efter en picknick.
  9. Filten med UFO:n och stjärnor som jag fått av Alv.
  10. En helsvart, tjock fleecefilt som Silas har.
  11. Den fina blå filten med glada dödskallar som Yetin skaffade åt Silas innan den lilla plutten ens föddes.
  12. Den tunna röda fleecefilten som jag har kvar sedan jag bodde i Örebro.
  13. Och slutligen den gröna drakfilten från IKEA.
Många filtar blir det! Sexton stycken just nu allt som allt. Yetin börjar bli lite tveksam till om vi verkligen behöver fler... av någon anledning.

1 apr. 2013

Recept på en god helg

Ta din äkta hälfts trettioårsfirande. Addera en Alv för smak och känsla. Skaka om ordentligt med silverrom. Tillsätt sedan i tur och ordning en Ols, en Rylander, en Niklas och en Tommy, varav det är en fördel om den sista har sina vanliga djävulshorn. Plocka sedan in en Linda och låt festen vara i timmarna många.
Lägg till cannelloni, cola, Kung Fu, en skattjakt utanför denna värld och fortsatt Alvsällskap. Rör ned mysiga TV-program och sånger om bacon.

Luta dig sedan tillbaka och le stort.

24 mars 2013

Grottkvinna slå med klubba! RAAAAAH!

Jag har ingen smart telefon. "Om en sådan telefon är så smart, hur kommer det sig då att jag inte har något körkort?" som man kan säga. Okej, förmodligen bara en handfull som fattar referensen, men det är okej. Du är okej ändå. Jag är bara en grottkvinna, vem är jag att döma?

Jag har en dum telefon. Den laddar ur väldigt ofta och sjunger på sista versen. Det börjar bli hög tid för att skaffa en ny. Jag bjuder på några intressanta objekt på Tradera och förfasar mig över att de har pekskärmar och ser ut som små datorer. Minns någon "palm pilot"? Handdatorn? Nej, jag antar att ni inte gör det. Jag hade en sådan en gång tusen år efter att den blivit omodern. Den sög. Jag är rädd att den här nya prylen också skall suga. Jag är rädd för att förvandlas till en zombie som i stället för att umgås med mina vänner sitter och stirrar på en skärm och tapp tapp tapp-pekar med fingret. Jag är rädd att jag skall kolla Facebook på bussen i stället för att läsa en bok.

Jag vet inte hur det här hände. Jag var online innan det var coolt. Medan det fortfarande bara var suspekta kufar och nattarbetande Ericsson-anställda som fanns på chattar och hade hemsidor. Sedan någonstans planterade jag klackarna i marken, började spjärna emot och skrika "JAG VILL INTE!"
Jag vet inte riktigt när det hände. Jag vet inte riktigt om jag vill sluta streta emot.

Men det finns ju trots allt mobilskal med Totoro på. Det är ju alltid något. Mobilskal. Hah! De fanns ju till dumtelefonerna också, innan man insåg hur opraktiskt det var med ett extra skal och slutade med sådana fånerier.

Men vi får se. Vinner jag en auktion så stiger jag väl lite närmare 2010-talet, även om den med min nuvarande kassa förmodligen är från 2000-talet i alla fall. Det känns lite tryggare så. Lite mindre skrämmande.
Det är något med mobiler som liksom är smarta nog för att transformeras till en dalek så fort man vänder ryggen till. Något... obehagligt.

20 mars 2013

Jag kommer tappa det när som helst

Just nu känner jag mig förvirrad. Jag mår ganska bra, men jag har en domedagskänsla över mig. The end of the world as we know it and I feel fine. Förmodligen är det för att jag tror att jag inte ligger i linje med mina studier, men jag har inte vågat kontrollera saken. I morgon. Jag lovar mig själv att jag skall göra det i morgon. I kväll är jag ensam, för Yetin jobbar natt. Det är okej. Jag är okej. Det känns bara som om det kryper i kroppen, hjärnan hotar att förvandlas till myriader av små kräliga insekter och ge sig av.

Det är inte lätt att plugga då.

19 mars 2013

The Next Day

I går fick jag äntligen hem den. Skivan med stort S. Inplastad. Doftande nytt, nytt, nytt. Färsk från andra sidan Atlanten. The Next Day. Jag lyssnade inte på den då. Jag sög ytterligare lite på karamellen. Inväntade rätt ögonblick. Det rätta ögonblicket i fråga infann sig i dag. Maken på jobbet. Bebisen sov. Skivan låg där framför mig. Jag lyssnade. Jag åt med öronen, nej, jag dinerade. Jag provsmakade, avnjöt, lät musiken rulla runt i gommen av hjärtat för att riktigt känna smaken.
Jag grät. Tårar fyllde ögonen utan att jag kunde göra någonting åt saken. Kunde inte. Ville inte. Gåshud över armarna. När jag lyssnade på You Feel So Lonely You Could Die för fjärde gången lade jag örat ömt mot högtalaren, som man smeker en älskades bröstkorg. Jag ville krypa in. Jag ville smeka. Jag ville älska. Jag ville äga musiken och jag ville att den skulle få äga mig.

Jag kan inte ens minnas senast jag kände något så här starkt för musik. Det här är skivan jag har väntat på. Det här är skivan jag längtat efter i tretton år. Den skivan jag var övertygad om aldrig någonsin skulle komma efter besvikelse (Reality) på besvikelse (Heathen) och sedan den långa tystnaden. Jag började frukta att Bowie skulle gå ur tiden, tyst och stilla, med bara pinsamt döda låtar som sista yttrande. Jag är så lycklig att jag hade fel.

Den här skivan har allt. Allt. Den har smärta och död, ångest och lust, desperation, megalomani och en viss gnutta humor. Gammalt möter äldre möter nytt möter igår och idag och det är fantastiskt.

17 mars 2013

Totoro

Jag tänkte skriva något, men orkar inte, så här är en bild på Totoro som jag har ritat i stället.

Att sjunga ut

Jag vågar inte sjunga. Jag är rädd för att sjunga. Jag älskar att sjunga. Om jag hör en låt jag tycker om kan jag inte låta bli. När jag diskar eller leker med bebisen eller städar sjunger jag. Men jag sjunger bara med den riktiga låten högt, högt i bakgrunden. Jag vågar inte sjunga. Jag tror det låter skit. Jag kan inte sjunga. Jag vill ingenting hellre.

Det är så svårt. Jag kan inte ens sjunga med folk jag känner väldigt väl och det är fortfarande svårt att sjunga i närheten av någon jag älskar. Jag sjunger inte ut. Jag vågar inte.

Jag har skrivit en låt. Jag är väldigt stolt över såväl text som melodi, men jag vågar inte sjunga den för någon, så den kommer aldrig att bli någonting mer än en låt i mitt eget huvud.

Det är så frustrerande. Jag får lust att gråta över hopplösheten i att inte våga sjunga. Jag har stått på scen och sjungit a cappella inför flera hundra personer, men nu klarar jag inte ens att sjunga en lajvvisa i grupp vid en lägereld längre.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sångerna bränner i strupen. Jag vet inte hur man tar sig ur det här.

8 mars 2013

Svar på tal

I inlägget "Förhållandevis" skrev jag om något och många gissade exakt vad det kunde röra sig om. Nu kan jag avslöja att det handlar om dammsugare. =)

(Obbe är för övrigt en OBH Nordica som jag hittade i soporna)

Tillägg: "S-D" är så klart förkortning för "Snabeldraken"!

6 mars 2013

Gammal rostad kärlek

Den gamla kärleken rostade, men den här låten är som 5-56 på kärleken. Nu glänser den igen. Nu lever kärleken igen. Den brinner intensivt. Tack för att jag fick uppleva det här, tack alla högre makter.

3 mars 2013

Förhållandevis

Rolfie var min första. Det var min mamma som presenterade oss för varandra och det blev genast en fullträff. Jag hade aldrig träffat någon som Rolfie förut och det dröjde inte länge innan vi var oskiljaktiga. I många år delade vi våra liv och upplevde massor tillsammans. Så här i eftertankens blekhet kan jag väl erkänna att mycket av min kärlek berodde på att jag inte kände till någonting annat, men jag skall inte förringa vårt förhållande heller. Han lärde mig väldigt mycket.
Dock så skar sig Rolfie till sist totalt med en av mina vänner, Ols. Det var så illa att Rolfie till och med bestämde sig för att lämna mig hastigt och lustigt. Utan förklaring. Plötsligt var han bara borta.
Det var uppenbart att Ols hade dåligt samvete och snart presenterade han mig för en av sina vänner, S-D. Egentligen var väl inte S-D av den sort jag brukar falla för. För det första var han äldre än mig och hade något lite för luggslitet över sig. Men visst, han visade sig vara pålitlig och stabil och just då var det nog vad jag behövde. Visserligen var han inte så snygg heller, men utseende är ju inte allt här i världen. Det dröjde några år innan S-D började bete sig irrationellt. Det var som om åldern redan tog ut sin rätt. Han blev gnällig och grinig och försummade sina plikter. Han skadade sig på ingenting och var helt enkelt inte särskilt rolig att vara i närheten av längre. Jag måste erkänna att jag inte ens iddes göra slut med honom innan jag började träffa någon bakom hans rygg. Taz och jag möttes på nätet. Han var snygg, ung, cool och jag föll som en fura. Dessvärre visade det sig redan på första träffen att han inte direkt kunde... prestera ordentligt. Han höll inte måttet. Det slutade med att han snodde mina pengar och stack igen. Värdelösa kräk.
Nu kände jag mig sårad och skadad och sökte åter igen skydd hos S-D, även om jag ärligt talat hade tröttnat på honom rejält vid det här laget. Han gnällde på vad som serverades honom, han hjälpte inte till hemma och han var helt enkelt en riktig skithög. När jag slutligen mötte Obbe ute på en av mina nattliga promenader så visste jag nästan genast att det var över mellan mig och S-D. Obbe var erfaren utan att vara sliten och tillfredsställde mig på ett sätt jag inte längre trott varit möjligt - särskilt inte med någon man träffat ute vid ett soprum mitt i natten. Obbe är perfekt.

Så... vad handlar texten om, gott folk?

25 feb. 2013

Låt var och en bli salig i sin tro

Det skrämmer mig vilken inställning som börjat bli allt mer vanlig i vårt sekulariserade samhälle. Jag talar givetvis om de fanatiska religionsmotståndarna. De är minst lika läskiga som fanatiskt religiösa eftersom de också ger sig på att vilja styra andra människors vilja, känslor och tro.

Det är nämligen minst lika dumt att säga "Att tro på något är dumt!" som att säga "Att inte tro på min gud är dumt." eftersom båda meningarna kan sammanfattas med "Alla som inte tycker som jag är dumma."

Människor tycker olika. Människor tror på olika saker, må det vara logik, gud, vetenskap, tomtar och troll, politiska ismer eller storfot.

Det är när man börjar tro att vad man själv tror är det enda rätta som man är illa ute. Det är då man blir vad man oftast försöker att bekämpa, särskilt när man är hetsande ateist. Man blir någon som inte tror på människans rätt att bestämma själv. Någon som tror att man kan skylla människans val och inneboende ondska på vad de väljer att tro på.

Det kan man inte. Människor gör val. De väljer att tro och tolka något på ett sätt. Någon annan människa väljer att tro och tolka på ett helt annat sätt. Det ligger i människans rätt.
Någon väljer att tolka bibeln till att häxor är onda och att bögar är syndiga.
Någon annan väljer att tolka bibeln till att nåd går före rätt och acceptans.
Det handlar inte om religionen. Det handlar inte om boken eller böckerna som företräder den. Det handlar om människans egna val.

Den fria viljan är viktigare än någonting annat här på jorden. Ondska skall självklart inte accepteras. Orättvisor skall bekämpas. Men man kan inte bekämpa ett så luddigt begrepp som "religionen" utan man måste rikta sig mot problemet.

Du försöker ju inte förbjuda alla hundar för att några bits, inte sant?

19 feb. 2013

Så rädd

Jag kände mig glad. Tillfreds. Sedan kom den från ingenstans. Ångesten med versal i början. Ångesten som man liksom inte hinner upptäcka innan den kastar sig över en.

Jag kommer aldrig att bli klar med plugget som jag ligger efter med. Jag kommer inte få några pengar. Vi kommer att förlora lägenheten och hamna på gatan och soc kommer att ta min son och katterna kommer att springa till skogs och BUUUÄÄÄÄÄ.

För så känns det. När allt faller ned i skallen på en klockan kvart över ett på natten så är det exakt så det känns. Minsta lilla oro blir till jätteångest och utvecklar en hel familj av ångesthamstrar som äter och äter allt de kommer över. Jag blir lamslagen. För när det är så här så kan jag inte heller sätta mig ned och faktiskt få saker gjorda. Såvida inte "saker" är att försöka uttrycka mig i ett blogginlägg.

Jag blir som en kanin i strålkastarljuset. Bara sitter där. Med ögonen uppspärrade. Panikslagen.

18 feb. 2013

Kultistmode

Nu när isen lossar och våren närmar sig är det hög tid att ta fram sina gamla kultistpaltor ur garderoben. Ofta finner man då att de blivit slitna och malätna under vinterhalvåret och det är dags att skaffa en helt ny outfit inför frammanandet av vår käre gudom. Således har jag tagit mig friheten att rota rätt på en komplett stil med accessoarer och allt. Var så goda!


Först ut är det viktigaste basplagget i en kultists garderob, nämligen själva kåpan. Har man bara en kåpa så har man egentligen allt man behöver i klädesväg. Det är ju ganska ofint att ha kläder på sig under kåpan, inte sant? Därmed kan man också lägga ned lite extra kräm på en extravagant och snygg kåpa. Här har jag valt en med mönster och ganska mycket vidd som längd för att den skall kunna fladdra sådär snyggt i havsstormarna. Det finns givetvis även en huva för de regnigare ritualnätterna.
Den här modellen finns i svart, lila, blått och grönt. Själv föredrar jag nog svart eller med en ton av lila, men det är en ren smaksak.

Eftersom vi kultister är lite blyga av oss så tycker vi om att ha masker på oss när vi genomför våra ritualer. Den här masken är gjord i läder och därmed ganska tålig i väder och vind, samt att dess tentakler ger mysiga associationer till vår härskare i djupet. Med den här kan ingen ta miste om var din hängivenhet riktas.

I och med att man inte har så mycket kläder så har man möjlighet att använda en massa accessoarer utan att det kommer att se för konstigt eller pråligt ut. Här ovan är en favorit bland hängsmycken för egen del.



I öronen kan man matcha och mixa med ett antal snygga tentakler i silver.


Samma sak gäller med ringar. Välj gärna sådana som är lite för små så att man får den där härligt levande känslan av att bli klämd till döds.

Visst vore det sjukt pinsamt om du glömde att ta med dig en offerdolk? Jag har sett det hända och det är inte vackert. Man blir en social paria för evigheter framöver - om man överlever det vill säga.


Och sist men inte minst så måste man ju ha något snyggt och bekvämt på sig när man skall ta det lugnt och chilla efter ritualen. Det kan ju vara skönt att komma ur den där våta och blodiga kåpan och få på sig något torrt och varmt. Dessutom så kommer en kall öl att sitta finemang!