Det underbara lyckorus jag fått leva i de senaste månaderna tycks ha gått över. Verkligheten jagade ifatt igen och bet sig fast i båda hälsenorna så jag stupade tvärt i backen med ansiktet före. Jag känner mig helt förlamad igen och finner mig själv stirrandes håglöst framför mig ibland. Ur stånd att göra någonting vettigt fast jag borde.
Jag känner mig ensam också, men vet inte varför. Kanske för att det finns saker jag inte kan prata med någon om längre.
Nu är jag trött hela tiden igen. Jag sover i timmar och timmar och timmar om jag får välja. Jag vill inte ens gå upp på morgonen, trots att mitt älskade lilla knytt ligger där och ler mot mig i sängen med sitt fantastiska morgonhumör.
Jag är rädd. Rädd för att det här skall vara en sådan där förlossningsdepression som de talat om, men också ganska rädd eftersom det är mer påfallande likt den vardag jag aldrig lärt mig acceptera.
Det visade sig nämligen att mardrömmen inte var över, jag råkade bara ha en dröm i mardrömmen där livet var underbart. Jag vill somna igen.
Jag känner mig ensam också, men vet inte varför. Kanske för att det finns saker jag inte kan prata med någon om längre.
Nu är jag trött hela tiden igen. Jag sover i timmar och timmar och timmar om jag får välja. Jag vill inte ens gå upp på morgonen, trots att mitt älskade lilla knytt ligger där och ler mot mig i sängen med sitt fantastiska morgonhumör.
Jag är rädd. Rädd för att det här skall vara en sådan där förlossningsdepression som de talat om, men också ganska rädd eftersom det är mer påfallande likt den vardag jag aldrig lärt mig acceptera.
Det visade sig nämligen att mardrömmen inte var över, jag råkade bara ha en dröm i mardrömmen där livet var underbart. Jag vill somna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar