Jag har blivit en bättre människa av att ha barn. Mer förstående, mer kärleksfull, mer lycklig. Samtidigt så har jag också blivit känsligare och det är inte utan att jag saknar taggarna utåt. Jag saknar att kunna skratta åt vad folk tyckte eller tänkte om mig. Jag saknar att fastslå att folk var idioter när de inte förstod saker jag menade. Jag saknar det.
Nu blir jag ledsen över minsta lilla negativ sak. Jag oroar mig över hur folk uppfattar mig. Jag gråter över att folk jag vet är intelligenta människor ändå inte kan förstå vad jag menar. Förr var det fel på dem i min värld, men nu är det fel på mig.
Det gör ont.
Jag antar att saker inte kan vara svartvita, men de har alltid varit det i min värld. Antingen älskar jag eller så hatar jag. Förr oroade jag mig över att jag hatade så mycket, men nu oroar jag mig över att jag inte har tillräckligt många taggar kvar för att överleva.
Nu blir jag ledsen över minsta lilla negativ sak. Jag oroar mig över hur folk uppfattar mig. Jag gråter över att folk jag vet är intelligenta människor ändå inte kan förstå vad jag menar. Förr var det fel på dem i min värld, men nu är det fel på mig.
Det gör ont.
Jag antar att saker inte kan vara svartvita, men de har alltid varit det i min värld. Antingen älskar jag eller så hatar jag. Förr oroade jag mig över att jag hatade så mycket, men nu oroar jag mig över att jag inte har tillräckligt många taggar kvar för att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar