30 sep. 2012

I'm feeling like a monday, but someday I'll be saturday night

Jag har blivit en bättre människa av att ha barn. Mer förstående, mer kärleksfull, mer lycklig. Samtidigt så har jag också blivit känsligare och det är inte utan att jag saknar taggarna utåt. Jag saknar att kunna skratta åt vad folk tyckte eller tänkte om mig. Jag saknar att fastslå att folk var idioter när de inte förstod saker jag menade. Jag saknar det.

Nu blir jag ledsen över minsta lilla negativ sak. Jag oroar mig över hur folk uppfattar mig. Jag gråter över att folk jag vet är intelligenta människor ändå inte kan förstå vad jag menar. Förr var det fel på dem i min värld, men nu är det fel på mig.

Det gör ont.

Jag antar att saker inte kan vara svartvita, men de har alltid varit det i min värld. Antingen älskar jag eller så hatar jag. Förr oroade jag mig över att jag hatade så mycket, men nu oroar jag mig över att jag inte har tillräckligt många taggar kvar för att överleva.

24 sep. 2012

Nu känns det rätt igen

Jag vet inte vad jag skall skriva. Jag vill skriva något öppet, någon slags markering. Någonting ärligt.
Du, jag är ledsen att jag inte stod på din sida. Det borde jag göra. Alltid. Oavsett. Det skall man göra som vän.

Jag är säker på att det jag gjorde och sade sårade. Saker du gjorde och sade sårade också. Vi lämnar det där, tycker jag. Om man rotar för djupt så kanske missförstånden flyter till ytan igen och oförätter blir för stora än en gång.
För kanske behövde vi en paus för att känna saknaden. För att i alla fall jag skulle förstå på riktigt att min värld rimmar illa utan dig. Den skär sig som misslyckad sås och blir alldeles oaptitlig och jävlig.

Det är som du skrev, att helt plötsligt finns ingen där som förstår alla skämt. Som fattar jargongen och referenserna. Andra kan förstå delar, men ingen annan förstår alltihop på en gång.

För utan din röst som pladdrar på likt en kulspruta, utan ditt skratt eller din näst intill självlysande personlighet, dina många projekt och rants så blir världen grå. Helt, jäkla grå.

Jag har saknat dig, finaste Alv.
Nu känns det rätt igen.

Hur överlevde jag?

Det beror på om du tömmer eller fyller det, dumskalle.
Jag har varit pessimist i större delen av mitt liv, eller "realist" som man så gärna kallar sig då. Jag har alltid tagit ut dåliga saker i förskott och förväntat mig det värsta. De gånger jag har haft rätt har jag använt till att bevisa att allting suger och att livet är hemskt.

Hur i helsike överlevde jag? Om jag hade haft kvar den inställningen i dag så hade jag förmodligen hoppat från en bro. Betyder det att jag är friskare eller sjukare i dag än vad jag var då? Det faktum att jag inte skulle kunna hantera livet med öppna ögon utan i stället måste se saker från den ljusa sidan för att överleva? Är jag svagare? Jag känner mig starkare. Det är synnerligen förvirrande.

Men visst, jag är fortfarande inte superpeppig. Jag ser saker för vad de är och försöker inte vända dåliga saker till bra, jag försöker bara se realistiskt på det innan jag deppar ned mig: Är det världens undergång? Nej. Uppvägs det av allt som är bra med mitt liv? Ja. Dåså. Ingen anledning att gråta.

16 sep. 2012

It's all speeding up

Det känns verkligen som om jag borde skriva något, men dagarna bara flyter ihop så att allt och ingenting hinns med på samma gång. Det finns tusen saker jag borde göra och ungefär lika många jag vill göra. Somliga av dem sammanfaller till och med, vilket känns lite ovant och underligt.

Hur många symboler i min nya banner här ovan känner du igen för övrigt? Vi börjar där. Hur många känner du igen? Hur många kan du placera? Hur nördig är du egentligen på en skala?

Hälsena, så länge.