31 aug. 2012

Loot-guden ler mot mig

Det är lustigt egentligen. Jag har under större delen av mitt liv blivit itutad det där med att en persons skräp är en annan persons skatt. Det stämmer också helt larvigt bra. Lite för bra. Ibland börjar jag tro att det faktiskt finns en gud som bestämmer över loot och att denne gud älskar mig djupt.

Jag har alltid önskat mig en indisk matta. En dag stod det en där. Nytvättad. I soprummet. Ihoprullad. Väntandes. Min.
Jag och min man hade länge pratat om att vi borde skaffa en resesäng som vi kan låta gäster sova på. Min bror och jag hade börjat diskutera trädgårdsbord till odlingslotten. Precis när jag börjat kolla annonser på dylika så stod de där i soprummet: En helt fint resesäng av bättre kvalitet än de från IKEA samt ett trädgårdsbord som vägde precis lagom för att man skulle orka bära iväg det till lotten.
I går tittade jag på annonser om skrivbordsstolar eftersom jag inte haft någon sådan på länge. Jag hittade en som slumpades bort mot annonskostnad på blocket. En röd. Från IKEA. Den såg helt okej ut. I dag hittade jag en exakt likadan i finfint skick i soprummet. Tjipp. Nypris 300 spänn. Mitt pris: Noll och nada.
Jag har i soprummet hittat allt från porslinsdockor till uppläggningsfat. Ofta i fantastiskt fint skick. Faktum är att jag blivit så bortskämd med att loota saker att jag ofta inte ens ger mig på att köpa dem, utan bara väntar tills guden skall lägga dem i knäet på mig gratis i stället.

För övrigt fick jag en gungstol till skänks häromdagen. En otroligt fin gungstol som bara behövde en omgång möbelpolish för att bli som ny. På blocket går en likadan på minst 400 spänn. Min favoritjacka hittade jag en gång i en säck i ett soprum. Min älskade gangsterhatt hängde i ett buskage i en vecka utan att någon ville ha den innan jag plockade upp den.

Jag vet inte vad det är, men jag är glad. Mycket glad till och med. Förälskelsen från loot-guden är en slik jag gärna behåller.

28 aug. 2012

Barfotavuxen

Vanligt scenario: Jag kommer gående. Några barn stirrar häpet.
- Vaffö har du inga skoooor?
- För att jag inte vill!

Jag har alltid gått barfota "från att tjälen går ur marken till första frosten" brukar jag raljera. Visst händer det att man kan råka se mig med skodon på fötterna, men det är större chans att se mig utan.
Jag älskar att gå barfota. Jag älskar tryggheten i närkontakt med det jag går på. Det känns mer säkert. Det känns mer jordat.
Jag springer fortare, klättrar bättre och dansar lättare utan skor. Utan skor spelar det ingen roll ifall det regnar eller solen skiner. Överflödesvärme försvinner genom fötterna och de torkar snabbt när man vadad i strandkanten eller hoppat i vattenpölar.

Mina läkare säger att jag inte får gå barfota. Att jag som diabetiker hux flux kan tappa känseln i fötterna och få infekterade sår utan att ens märka det och sedan så trillar fötterna utan pardon av.
Jag tror att jag skulle märka det. Varje sekund utan skor njuter jag av varenda kvadratcentimeter jag vidrör med fotsulorna. Om en bit plötsligt slutade att kännas så skulle det märkligt nog kännas.

Dessutom rör jag mig mer om jag är barfota. Rörelse är också viktigt för en diabetiker, ja för människor överlag antar jag. Med fötter på skorna känner jag mig instängd och stympad, redan innan mina fötter trillat av.

23 aug. 2012

Drömdagbok

Jag har ju tidigare skrivit mycket om mina mardrömmar. Därför är det dags att dela med sig av de drömmar jag har nu i stället. Jag drömmer om goda vänner, om att besöka vackra byggnader, om att äta citrontårta på en brygga, om att dricka te, om att kramas, om att min bebis kan pussas, om allt och ingenting. Jag drömmer trevliga saker. Karma måste ge mig belöning för någonting. Jag måste helt enkelt ha gjort någonting rätt.

I mina drömmar träffar jag saknade vänner eller vänner jag inte ens visste att jag saknade. I mina drömmar får jag socialt umgänge trots att jag får det även när jag är vaken. Mina drömmar handlar inte om storslagna saker eller jättestora saker, men det är helt okej. Det är bra. När mina drömmar är storslagna tenderar de att satsa på att göra mig skräckslagen i stället.

Goda drömmar. Det är en lyx.

Tillägg: Ja, jäklar vad mitt liv är gullesnutt och dröm just nu. Måste lägga in en bild på rosa enhörningar bara för det.

20 aug. 2012

Saknaden blir bara större

Tonks är en liten svart honkatt med små vita strumpor på framtassarna och större på baktassarna, samt en något sned, tunn bläs över nosryggen, vit haka och haklapp. Tonks försvann från Två bröders Väg, Norrliden, Kalmar den 27 juli. Hon kan inte jama "ordentligt" utan låter mer pipigt och ibland när hon är glad kommer söta "pripp"-ljud.
Om du har sett henne kan du väl höra av dig, för vi saknar henne något otroligt. Fråga gärna andra om de kan ha sett henne! Tack på förhand.
0739-637369 /Yvonne och August

15 aug. 2012

Guds trogne tjänare

(Hittade en gammal text i en låda, en bakgrundshistoria för en malkav som jag tänkte dela med mig av.)

Det jag nu skall berätta för dig är något jag aldrig förtäljt någon annan, därför ber jag dig att du då du läst dessa ord gömmer dem djupt i ditt sinne och aldrig yppar min historia för någon levande själ.

Som alla andra föddes jag. Min far var strängt religiös. Med en militärisk disciplin sörjde han för familjens själsliga och ekonomiska väl. Jag kan, med viss skam, erkänna att jag än i dag inte vet om min beundran eller skräck för honom var den dominerande känslan i vårt förhållande.
Min mor var en älsklig liten varelse som med stor grace rakryggad skötte sitt hushåll och tjänarstaben. Alla älskade min mor, så även jag.
När jag var blott fem år gammal föddes min syster och det var efter det som mor blev sjuk och sakta började tyna bort. Min syster färgades tveklöst av min moders sjukdom och blev även hon en spröd viol. Hon talte sällan, även då hon uppnått åldern tio och hennes förstånd var klent likväl. Den ålder var dock flera år efter att min mor slutgiltigt darrat till som i kyla innan hon uppgav ett skrämmande tjut vilket blev hennes sista. Adele, min syster, blev sig aldrig riktigt lik efter det. Kanske hade hon kunnat bli en lika kompetent kvinna som min mor om det inte vore för denna sista droppe.
Jag skolades upp till tolv års ålder hemma av en professor, vilken var en bekant till min far, och sändes därefter till en av landets främsta internatskolor.
Min törst efter kunskap var omättlig och jag kunde vid intressanta föreläsningar ingå i ett nästan euforiskt stadium, där enbart denna kunskapens röst existerade för mig. Mitt liv bestod av studier och religiösa plikter, ingenting annat, och jag visste i mitt innersta att Gud hade utsett mig till att i framtiden utföra stordåd. Förutom gudstjänsterna så bad jag och tackade den store skaparen oräkneliga gånger per dygn, och var gång kände jag att Han verkligen lyssnade till mig.

Mitt yrkesval stod mellan läkare, präst och lärare, och min kärlek till lärandet gjorde valet lätt.
När jag var nitton år gammal gifte sig min syster. Jag minns så tydligt hennes nästan snövita ansikte under slöjan och de små händerna som krampaktigt höll brudbuketten där hon stod vid sin tjugotre år äldre make.
På själva bröllopsnatten dog hon. Hennes överförfriskade nyblivne make bokstavligt slog ihjäl henne då hon vettskrämd undlåtit att ge honom hans äktenskapliga rätt. Det var på hennes begravning, där jag och min far lät regnet som strilade över oss stå för de enda sorgetårarna, som jag gav Gud och mig själv ett löfte: Aldrig skulle jag bli som min systers änkling. Jag skulle aldrig befläcka oskulden vita kronblad, aldrig hänge mig åt det syndiga köttets väg. Kvinnor var älskliga och veka varelser som enbart fanns till för att försvaras och pryda sin omgivning, intet annat.

Kort därefter var jag redo att påbörja mitt arbete som magister. Jag fick till min stora lycka en tjänst vid en pojkskola och tillträdde omedelbart. Om jag vetat vad som skulle följa, att skolan var i begrepp att genomgå en obskyr förändring så skulle jag aldrig ha satt min fot där.
Endaste ett halvår efter mitt tillträde blev denna skola nämligen den första i landet att införa blandade klasser. Unga män och kvinnor, boende på samma skola! Tanken var hädisk, men då jag i övrigt trivdes något enormt bestämde jag mig för att härda ut.
Det blev fruktansvärt redan från början. Flickorna flamsade, fnittrade och tycktes inte kunna eller vilja lära sig någonting. Hur disciplinerar man flickor? Att ge dem ett rapp med linjalen över fingrarna kom inte ens på fråga för mig. Man slog inte kvinnor och så var det bara. Jag åtnjöt ingen som helst respekt i klassen längre och höll mig alltmer undan från de övriga lärarna.

Så, sent en kväll hände det som inte fick ske, men som då jag nu ser tillbaka vet var oundvikligt.
Jag gick sista nattrundan i skolan. Månen sken silverne in genom korridorens höga fönster och mina steg ekade mot stengolvet, men de ekade inte ensamma! Mot mig skred den ljuvligaste varelse man kan tänka sig. Hennes ljusblonda lockar dansade kring ansiktet och endaste ett skirt nattlinne i siden och spets dolde den brådmogna kroppen. Hon rusade mot mig och flög in i min famn med ett hjälplöst gnyende. Med stora blå ögon såg hon upp på mig och viskade:
- Vilken tur att jag fann magistern! Jag har gått vilse och var så rädd och trodde alla gått till sängs nu!
Jag tröstade och lugnade henne så gott jag kunde samtidigt som jag undrade hur den lilla gåsen kunde ha glömt bort att jag alltid tog en promenad kring skolan vid den här tiden på dygnet. Det var allmänt känt. I nästa stund pressade hon sin kropp mot mig, i rent trygghetssökande antog jag, och jag fick något helt annat att tänka på. Min kropp vaknade till liv på ett sätt den aldrig tidigare gjort och som i en dimma slöt jag mina armar om henne och kysste henne i ett nästan himmelskt rus och med helvetets hetta stigande i mitt blod. Hon besvarade kyssen, men jag slet mig lös och flydde hals över huvud från den väna.
Förbannelse över mig själv och min syndiga lust! Jag hade brutit mitt löfte till Gud och hart nog förstört en oskyldig flickas liv! I sorg och vredesmod raserade jag hela mitt studierum den natten och när gryningen steg hade mitt sinne ännu inte funnit frid. Då, med solens första strålar, kom den lösning jag så träget längtat efter och plötsligt stod allt klart. Jag visste hur jag kunde göra det onda mot flickan näst intill ogjort!
Efter den dagens lektion fick hon stanna kvar en kort stund och därvid smugglade jag till henne en lapp där jag stämde möte med henne nästföljande natt.

Vi möttes på samma plats som förra gången och innan vi trädde ut i månskenet så lade jag min rock om hennes axlar så att hon inte skulle frysa. Promenaden ledde oss ut bland trädens silverne stammar och till en äng där blommorna glimmade vagt där de stod slutna, men vackert daggbestänkta.
Väl där så stannade vi upp och kysstes liksom förra gången, vi sjönk ned i det daggvåta gräset och det var så ljuvligt farligt att vara henne nära, men jag visste vad jag måste göra innan det var för sent.
Så när hon låg där under mig, med ögonen i det vackra anletet slutna, placerade jag en sista, nästan rituell kyss på hennes panna, lyfte min kniv och högg till. Rött blod ser svart ut i månsken, visste du det?
Den mörka fläcken spred sig över hennes bröstkorg och ögonen hade glidit upp. De såg brustna ut i natten när livet till sist rann ifrån henne. Jag betraktade henne en kort stund innan jag långsamt och med en nästan vansinnig berusning började lossa hennes kläder tills hon låg där helt naken och vit framför mig. Nu kunde mina händer få finna sin väg över hennes kropp och jag levde ut alla mina undertryckta lustar.
När jag var klar kurade jag ihop mig bredvid kroppen. Naken, svettig och utmattad knäppte jag mina händer och bad till Gud:
"Herre, denna unga kvinna är befriad från allt ont, hennes själ steg oskyldig och hennes kropp stannade här hos mig. Således är det jag och inte hon som är syndaren. jag ber dig dock, Herre, att ge mig nåd, ty du skapade mig till den jag är och trots att jag är en vek människa så förblir jag ändock alltid Din trogne tjänare. Amen."

10 aug. 2012

Feed my Frankenstein

Är tillbaka efter en mysig resa till Göteborg med ett par vänner och lillplutten. Målet för resan var så klart Alice Cooper-spelningen på Liseberg. Galet mycket folk (tidningarna påstår att det var 22 000, men jag tror mer på en miljard jämt) och först var det helt omöjligt att se något alls. Dessutom hade Liseberg smakfullt placerat ett stort, jävla träd framför storbildsskärmen. Intelligent.

Nåväl, utöver alla förbenade småbarnsföräldrar som inte ens hade vett att utrusta sina knoddar med hörselskydd, medelålders gubbar och kärringar som inte var ett dugg intresserade utan bara tog upp plats och Lisebergs underskattning av hur mycket plats som hade varit lämpligt så var det en fantastisk spelning och en underbar show. Ljudet var sanslöst bra och självklart blev det skräckteater så att de flesta borde fått sina slika lystmäten stillade.

Det var också fantastiskt att äntligen få se en massa alternativmänniskor. Man är ju inte direkt bortskämd med det nu när man bor i lilla Kalmar, tyvärr. Jag gick omkring några timmar innan spelningen och njöt av fulla muggar.

Min lille plutt har alltså vid två månaders ålder varit på en spelning jag velat se under större delen av mitt liv, fashionabelt iförd rosa hörselskydd. Jag är stolt över honom.

Extra plus till det gäng med alternativare som fick syn på bebisen i selen på min mage när vi försökte ta oss ut från en lite väl trång plats med publikvimmel och bildade kedja för att bereda väg åt oss så vi kom ut. Väldigt rart av dem!

Det var också, som alltid, härligt att få träffa min fina syster och hennes familj. Allt som allt blev det en bra första resa med bebis.

4 aug. 2012

Griftefrid

I dag skall jag radera ditt nummer från mobilen. I dag, eller kanske i morgon.
Det tog mig ett år att få reda på att du är död. Ett år då jag ibland funderat över varför du inte hörde av dig längre. Så lång tid brukade det inte gå.

För även om du var paranoid och lite galen så hade du också en förmåga att få allt att verka möjligt och världen att bli överskådlig och fantastisk på samma gång. Även om jag ibland ville undvika att svara när du ringde så kunde jag inte låta bli, för du hade alltid något spännande på gång.

Det tog mig ett år att få reda på fakta, men det kommer ta längre tid att förstå. Du kändes ofta som om du inte ens var på riktigt, lite som en knäpp låtsaskompis som berättade om strålande äventyr och vansinniga planer. Planer som verkade fullt troliga helt plötsligt.

Och ja, ibland skrämde du mig och många gånger skakade jag bara på huvudet åt dig, men du var i alla fall aldrig någonsin tråkig, vilket är mer än man kan säga om de flesta människor.

Vila i frid.