Det fanns en tid i mitt liv då jag inte kunde tänka mig att vara utan gummistövlar och träskor. De var liksom basen i allt som behövdes under vår, sommar och höst. Om man skulle gå ut så tog man träskor och om det var blött så tog man gummistövlar. Simpelt.
Sedan kom tonåren och jag lade till kängor på listan. Kängor kunde man alltid ha, oavsett var man skulle eller vad man hade i övrigt. De fungerade i stan och i skogen, på fest eller festival, till klänning eller ridbyxor.
Nu var det länge sedan jag ägde vare sig gummistövlar, träskor eller en kängor. Det är egentligen bara kängorna jag saknat, tills för några månader sedan. Jag kom då att tänka på det här med skor och hur mycket de visar vem man är, eller borde göra det. Jag älskar ju fortfarande att gå i vattenpölar och vandra i skogen och klampa omkring i kängor. Jag tycker fortfarande det är genialt med skor som man bara behöver peta in fötterna i och sedan gå, och som man kan sparka åt fanders när man gungar riktigt högt i en gungställning.
Det var som om gudarna hörde mig. Samtidigt som vi skaffade vår odlingslott så fanns det en skräphög i närheten. På skräphögen låg två helt fräscha, fullkomligt chockrosa gummistövlar i min storlek. De är inte bara rosa, utan ROSA. De skriker ut sin färg. De är nästan självlysande. Jag kunde inte låta bli dem.
Så nu är jag en person med egen odlingslott, boende i en lägenhet, utan kängor på grund av fattigdom snarare än eget val, men med äckelrosa gummistövlar. Det borde räknas som något.
Om inte annat berättar stövlarna att jag slutat ta mig själv på så jävla stort allvar. Rosa är fortfarande töntigt, men ibland är det också jävligt rätt.
Sedan kom tonåren och jag lade till kängor på listan. Kängor kunde man alltid ha, oavsett var man skulle eller vad man hade i övrigt. De fungerade i stan och i skogen, på fest eller festival, till klänning eller ridbyxor.
Nu var det länge sedan jag ägde vare sig gummistövlar, träskor eller en kängor. Det är egentligen bara kängorna jag saknat, tills för några månader sedan. Jag kom då att tänka på det här med skor och hur mycket de visar vem man är, eller borde göra det. Jag älskar ju fortfarande att gå i vattenpölar och vandra i skogen och klampa omkring i kängor. Jag tycker fortfarande det är genialt med skor som man bara behöver peta in fötterna i och sedan gå, och som man kan sparka åt fanders när man gungar riktigt högt i en gungställning.
Det var som om gudarna hörde mig. Samtidigt som vi skaffade vår odlingslott så fanns det en skräphög i närheten. På skräphögen låg två helt fräscha, fullkomligt chockrosa gummistövlar i min storlek. De är inte bara rosa, utan ROSA. De skriker ut sin färg. De är nästan självlysande. Jag kunde inte låta bli dem.
Så nu är jag en person med egen odlingslott, boende i en lägenhet, utan kängor på grund av fattigdom snarare än eget val, men med äckelrosa gummistövlar. Det borde räknas som något.
Om inte annat berättar stövlarna att jag slutat ta mig själv på så jävla stort allvar. Rosa är fortfarande töntigt, men ibland är det också jävligt rätt.
Haha, gillar verkligen sista stycket. :)
SvaraRaderaTackar. =)
Radera