Om man har ett mycket litet djur som helt plötsligt fått en massa självförtroende så är det inte lätt. Särskilt inte när det lilla djuret tycker att det är en bra idé att kasta sig handlöst mot stora mördarhundar of DOOM med ägare som ser ut att vara onda hantlangare från Öststaterna vid namn Boris samtidigt som det lilla djuret låter... Ja, hur skall jag beskriva det? Det lilla djuret morrar inte direkt. Det lilla djuret låter mer som det ljud som framkommer om man samtidigt som man försöker morra skakar frenetiskt på huvudet så att kinderna fladdrar.
Det är dock inte bara stora mördarhundar som är på det lilla djurets svarta lista. I går mötte det lilla djuret en tjock och ännu mindre terrier och hans gamle farbror till ägare.
"Är han snäll?" frågade ägaren. "Kan de hälsa?"
Och eftersom det lilla djuret bara stod helt stilla så tänkte jag att "Varför inte?" med tillägget åt farbrorn att "Ibland låter han lite kaxigt, men han är inte farlig."
Det lilla djuret stelnade till och stirrade som förstenad mot den mindre terriern. Sedan, som genom ett trollslag gjorde han ett ninjahopp och började låta sådär otrevligt fladder-morrigt igen. Ägaren blev rädd. Den lilla terriern som bara vill hälsa blev rädd. Jag blev generad.
För vad gör man? Jag försöker med allt. Jag säger till honom. Jag stannar honom. Jag säger åt honom att sätta sig ned. Jag ryter till åt honom. Han hoppar så idogt och rycker i kopplet tills han börjar skrika för att det är så obehagligt, eller så ser han inte åt vilket håll han hoppar och hoppar således in i närmaste lyktstolpe - och skriker så klart.
För samtidigt som det lilla djuret är hemskt kaxigt så är det också sjukt fegt och fånigt. Om det lilla djuret exempelvis nosar på ett träd och sedan vänder sig så hastigt att trädet puttar till det på rumpan så skriker det också som om döden nafsar det i hasorna.
Utöver detta trivs vi utmärkt. Utan andra hundar i sikte är det världens bästa hund, det är bara då som det blir fladder-morr och stryphopp. Nästa experiment: sele.
Det är dock inte bara stora mördarhundar som är på det lilla djurets svarta lista. I går mötte det lilla djuret en tjock och ännu mindre terrier och hans gamle farbror till ägare.
"Är han snäll?" frågade ägaren. "Kan de hälsa?"
Och eftersom det lilla djuret bara stod helt stilla så tänkte jag att "Varför inte?" med tillägget åt farbrorn att "Ibland låter han lite kaxigt, men han är inte farlig."
Det lilla djuret stelnade till och stirrade som förstenad mot den mindre terriern. Sedan, som genom ett trollslag gjorde han ett ninjahopp och började låta sådär otrevligt fladder-morrigt igen. Ägaren blev rädd. Den lilla terriern som bara vill hälsa blev rädd. Jag blev generad.
För vad gör man? Jag försöker med allt. Jag säger till honom. Jag stannar honom. Jag säger åt honom att sätta sig ned. Jag ryter till åt honom. Han hoppar så idogt och rycker i kopplet tills han börjar skrika för att det är så obehagligt, eller så ser han inte åt vilket håll han hoppar och hoppar således in i närmaste lyktstolpe - och skriker så klart.
För samtidigt som det lilla djuret är hemskt kaxigt så är det också sjukt fegt och fånigt. Om det lilla djuret exempelvis nosar på ett träd och sedan vänder sig så hastigt att trädet puttar till det på rumpan så skriker det också som om döden nafsar det i hasorna.
Utöver detta trivs vi utmärkt. Utan andra hundar i sikte är det världens bästa hund, det är bara då som det blir fladder-morr och stryphopp. Nästa experiment: sele.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar