30 jan. 2012

När världen rasar

När världen rasar är familjen det enda som finns kvar. Ingen annan står mig nära nog för att jag skall kunna ringa mitt i natten. Ingen som både förstår och skulle svara.

Jag är så trött just nu. Alltid trött. Pluggar i blindo. Ser knappt vad jag håller på med. Hjärtat slår för hårt i bröstkorgen. Känns som om jag skall kvävas. Svårt att andas. Jag hoppas att det släpper snart. Jag hoppas att min saknad släpper samtidigt.

Det är otroligt hur mycket av ens identitet som har lagts på andra människors kärlek. När den kärleken försvinner eller blir skakad i grunden så rasar universum. Mitt universum har rasat alldeles för mycket den senaste tiden.

I lördags natt var jag den ensammaste människan i hela världen.
Nu är jag inte längre det, men minnet värker.

1 kommentar: