Vandringslust

"A am an ex citizen of nowhere, and sometimes I get mighty homesick"

- Ben Rumson, Paint Your Wagon

I går såg jag, Tepiraten och broder Gud Paint Your Wagon igen. Den filmen är fantastisk, men att se den så här mot hösten är ödesdigert för mig.
Jag har alltid haft svårt för att stanna på samma ställe. När jag bott ett år på en plats börjar jag bli lite rastlös och efter två år letar jag maniskt efter utvägar. Nu har jag bott här i två år och det börjar krypa i kroppen på mig hur bra jag än trivs. Det går över, jag vet att det går över, men i och med hösten så längtar jag alltid ut.

Jag vågar sällan gå på långpromenader, för jag är alltid rädd att jag inte skall kunna vända tillbaka. Jag är rädd att jag skall låta vägen fortsätta under fötterna på mig i evigheters evighet. Nu när jag sluter ögonen kan jag nästan känna doften av regnvåt mylla och höra prasslet från fallna löv under fötterna. Jag kan känna smaken från vattnet i en skogsbäck och värmen från en lägereld.

När jag var yngre reste jag väldigt mycket kors och tvärs över Sverige. Jag har alltid trivts med att vara på väg, målet har alltid varit sekundärt.

Hm. Jag undrar hur lång tid det skulle ta att vandra 23 mil. Jag är sugen att gå på visit hos en god vän i Skåne, måste jag tillstå.