Grindval med risigt hår

Under sommaren går man ned i vikt, under vintern går man upp. Det är som en naturlag som många har fogat sig i. Självklart måste jag rebellera och gå upp i vikt. När mitt hår dessutom bestämt sig för att se ut som skit så sjunker verkligen självförtroendet till samma botten där humöret har bott ett bra tag nu (med vissa Alv-relaterade uppåtsvävningar).

Eller är det en annan naturlag att man måste bli en fet kärring med flottigt hår i samma sekund som man fyller 30 (eller vid 25 om man bor kvar i samma inavlade håla som man föddes i)?

Men just nu är mat faktiskt det enda som skänker tröst. Att kunna äta när jag vill och hur mycket jag vill, till skillnad från Det Fattiga Halvåret hemma när det dåliga samvetet huggit mig i ryggen varje gång jag ätit någonting, om det så bara varit något av de ordinarie huvudmålen.

Jag vet att jag måste ta mig ur det här på något sätt, men jag vet inte hur. Jag vill liksom vara ute ur det, inte faktiskt ta mig ur det. Ingenting nytt under solen, inte sant? Är man fet vill man inte träna, men man vill vara vältränad och man vill inte banta, men man vill vara smal.

Nu skulle Ljusets Rikes töntiga "bli snygg och smal"-piller inte vara så tokiga.