12 mars 2011

De speciella

Ibland möter man dem bara, de speciella. De som har någon sorts "star quality" i verkligheten. Man blir till en början en babblande fåne. De har skönhet, de har stil, de har udd, de har allt. Man vill komma nära, nära och transformeras. Få lite av den där strålglansen, låta den smitta om möjligt vore.
De behöver inte vara något speciellt egentligen, rent ekonomiskt eller yrkesmässigt. De behöver inte vara lyckade i det sociala livet eller det akademiska. De har helt enkelt bara något extra, någonting som slår an en ton och får stråken att vibrera länge efteråt.
Det är inte ofta man möter dem, men man kommer ihåg de där mötena. Möten när man velat behålla och spara varje ögonblick. Man har insupit den andra med blicken, minns amorbågens formning, minns rörelsen med handen, skuggan av ett leende.

Jag skrev om en av de här människorna för länge sedan. Häromdagen insåg jag att trots att åren gått så är texten fortfarande min dag, min gårdag och min morgondag. Här kommer den alltså åter en gång:

En tavla jag vill kunna måla

Jag ser henne alltid direkt. Det står en känsla kring henne, och den gör att hon lyser. Mjukt hår draperat över vänster axel, som ett mörkt vattenfall i ett skimmer av färger. I det svarta finns mörkt, mörkt rött, blått och skiftande gröna nyanser. Hon är utstigen från en saga. Utstigen, dansande, som en fantom rör hon sig över golvet, ett golv som är ovärdigt hennes blotta vidröring. Varje rörelse är en tavla, en tavla jag vill kunna måla.
Ansiktet är blekt och tidlöst. Ingen kan veta vad hon tänker. Ögonen är av silver, ögonfransarna svarta och långa, sänkta över iris; som om ljuset gör ont, som om hon skadas av sin egen utstrålning. Tunna, tunna ögonbryn, välvda som fågelvingar, brustna fågelvingar. Läpparna är bleka, lätt särade. Kanske vill hon säga något, uttala ett ord. Men jag är rädd för att om hon gör det så bryts förtrollningen och hon blir dödlig, precis som jag.
Långa fingrar, eleganta, naglar av färgat glas. Blå, fina ådror avtecknar sig under vit hud i ett vackert mönster.
Ordet skönhet blir så litet nära henne.
Svarta kläder om hennes smala kropp. En kropp att dyrka med kyssar, men aldrig att jag ville vidröra henne, befläcka henne. Upptäcka att hon är mänsklig och ingen dröm. Jag vill ha henne som en dröm. Ouppnåelig. Som en prinsessa från en avlägsen värld. Jag är inte värdig att ens betrakta henne. Jag sjunker till ingenting.
Hon rör sig sakta och tänker för varje steg. Nuddar lätt vid saker hon går förbi, förvissar sig om deras existens.
Så kommer han. Hennes raka motsats. Han är blond och lång, bara muskler. Kanske ser han bra ut, jag vet inte. Bredvid henne ser allt så klumpigt ut. Hans bruna ögon, stora nävar och kläder i vitt klampar rakt in i min vackra dröm och lyfter hennes huvud med pekfingret under hennes haka. Hon öppnar förvånat ögonen, som om hon inte förstod. Han talar bryskt till henne. Rör henne, förstör henne, hon är ju så bräcklig.
Med en arm om hennes midja leder han henne bort. Han klampar, hasar, hon dansar förstulet.
Jag står ensam kvar med henne på näthinnan. Hon är fastpräntad i hela min själ.
Som en dröm av glas går mitt medvetande i bitar. Allt vaknar omkring mig igen, för när hon var med stod min värld stilla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar