Jag har inte ringt veterinären och bokat tid än. Jag ringde för att fråga lite om priser och procedur, men mer än så blev det inte.
De senaste dagarna känns det som om Bamse har varit mer närvarande och frågorna börjar infinna sig och surra i huvudet. Tänk om jag gett honom mat för sällan? Tänk om jag inte klappat honom nog? Tänk om jag inte gett honom nog med uppmärksamhet? Borde jag gå ut med honom oftare? Borde jag borsta hans päls mer? Borde jag? Har jag gjort fel? Är det mitt fel att han tynar bort och försvinner alltmer från de levande? Han tassar ofta bara omkring i lägenheten som en stelbent vålnad och tittar på välbekanta saker och personer som om de vore utomjordiska och fullständigt oförståeliga.
Samtidigt vet jag ju att han magrar av för att han är gammal, att han skyggar undan från klappar, att han inte vill gå ut längre, att han inte tycker om att bli borstad som han gjorde förr. Jag vet det, men undrar om det är mitt fel. Om jag kunde ha gjort något annorlunda, bättre.
Får alla de här skuldkänslorna i min situation? Att faktiskt ringa och boka tid känns näst intill omöjligt. Det är ju faktiskt hans liv vi pratar om, men samtidigt ett liv som inte längre är vad man brukar kalla ett liv.
Jag känner mig som världens sämsta människa. Världens värsta människa. Det är som att bestämma över liv eller död när det gäller en släkting som inte mår bra, en familjemedlem. Det är en bisarr situation. Onaturlig.
Men jag vet, jag måste ringa. Jag måste. Jag vet bara inte hur man gör.
De senaste dagarna känns det som om Bamse har varit mer närvarande och frågorna börjar infinna sig och surra i huvudet. Tänk om jag gett honom mat för sällan? Tänk om jag inte klappat honom nog? Tänk om jag inte gett honom nog med uppmärksamhet? Borde jag gå ut med honom oftare? Borde jag borsta hans päls mer? Borde jag? Har jag gjort fel? Är det mitt fel att han tynar bort och försvinner alltmer från de levande? Han tassar ofta bara omkring i lägenheten som en stelbent vålnad och tittar på välbekanta saker och personer som om de vore utomjordiska och fullständigt oförståeliga.
Samtidigt vet jag ju att han magrar av för att han är gammal, att han skyggar undan från klappar, att han inte vill gå ut längre, att han inte tycker om att bli borstad som han gjorde förr. Jag vet det, men undrar om det är mitt fel. Om jag kunde ha gjort något annorlunda, bättre.
Får alla de här skuldkänslorna i min situation? Att faktiskt ringa och boka tid känns näst intill omöjligt. Det är ju faktiskt hans liv vi pratar om, men samtidigt ett liv som inte längre är vad man brukar kalla ett liv.
Jag känner mig som världens sämsta människa. Världens värsta människa. Det är som att bestämma över liv eller död när det gäller en släkting som inte mår bra, en familjemedlem. Det är en bisarr situation. Onaturlig.
Men jag vet, jag måste ringa. Jag måste. Jag vet bara inte hur man gör.
Inte har du gjort fel, en hund skulle inte ty sig till dig så snabbt som han gjorde om du hade misskött honom. Jag kommer ihåg när vi var i Hallsberg och jag försökte locka honom till mig varav han tittade på mig med en undrande blick. Sedan sade du "Bamse, kom!", klappade med händerna och han flög iväg mot dig.
SvaraRaderaSkuldkänslor är vanliga när man måste ta beslutet att avliva en nära vän och familjemedlem.
SvaraRaderaMen du har inte gjort fel! Som Alv skriver; det är dig han tyr sig till!
Det är din hund! En annan kunde han bara titta på när man sa någonting, som om han inte förstod. Men så fort orden kom från dig så hörde han direkt!
Man försöker alltid se vad man själv har gjort fel, men sanningen är att du har gett honom ett underbart liv och det är åldern som håller på att ta över denna underbara hund! Åldern som gör att han inte är sig själv.
Du har inte gjort fel!
Det är inte _ditt_ fel. Det är inte ditt _fel_. Varken "ditt" eller "fel". En psykolog skulle antagligen prata om ångerkänslor som är väldigt lika sk "surviver's guilt" - det är helt enkelt en jävlig situation att hamna i. Jag kände precis samma sak när vi var tvungna att ta bort vår valp i april förra året. Och då var det inte ens jag som var tvungen att ringa, men jag var med. Jag vet att det var rätt.
SvaraRaderaMen jag kan bara ana hur det måste kännas för dig.