Som ni alla säkert vet så har jag fastnat i serien Suprnatural. Nyligen gjorde Lucifer entré. I och med detta så började jag fundera över tolkningar av djävulen i film och TV-serier och som följd av tankegångarna kommer nu min lista över
De fem bästa film-tolkningarna av Djävulen
(utan någon särskild ordning)
Den oberäknelige djävulen
God's Army - Viggo Mortensen
Det här är nog den första seriösa gestaltningen jag såg på film, förmodligen för att God's Army var den första film jag någonsin köpte. Viggos djävul dyker först upp sittande på en stenmur mitt i natten där han sitter uppflugen och plockar blombladen av en ros med utstuderade rörelser samtidigt som han eftertänksamt hånar huvudkaraktären.
Den här djävulen är oberäknelig, hetsig, ömsom smeksam och ömsom hotande. Växlar mellan att vara elegant och nästan vulgär i sina uttryck och rörelser. Han har dessutom ett ganska stort mått av vansinne som lyser igenom när man minst förväntar sig det.
Den burleska djävulen
Häxorna i Eastwick - Jack Nicholson
Det råder ingen tvekan om att Nicholson är det absolut mest självklara valet när det gäller att placera någon i rollen som djävul. Han är egentligen inte snygg, men vansinnigt charmig, samt att han utan svårighet spelar en mångfacetterad karaktär med oanade djup och ytlighet i en skön blandning.
Den här tolkningen är en av de bästa och mest underliga jag någonsin sett. Djävulen är fullständigt smaklös, vulgär, burlesk, fåfäng och nästan tragikomisk. Samtidigt är han livsfarlig och trots alla sina motbjudande nackdelar näst intill omöjlig att säga nej till.
Den blaserade djävulen
Constantine - Peter Stormare
Hur kommer det sig att nordiska skådespelare får rollen som djävul i Hollywood? Det är en intressant fråga, men oavsett verkar det vara ett lyckat koncept eftersom både Stormare och Mortensen har fått ta plats på min lista.
Stormares version av djävul anländer synnerligen episkt, i vit kostym och med nakna fötter som tjock, svart tjära droppar från. Han är illistig, ja det är nog det bästa ordet. Sofistikerad, men samtidigt en barbar, något som tycks vara ett genomgående tema i de allra flesta tolkningar av Satan. Stormares tolkning har dessutom någonting blasé över sig, vilket ger en ny och spännande vinkling. Det är som om han redan har sett allt som går att se och nu inte riktigt vet vad han skall göra härnäst annat än att per automatik spela vidare på sin givna roll i universum.
Den affärsmässige djävulen
Reaper - Ray Wise
Den här djävulen är en äldre, mycket solbränd herre i kostym. Han är mycket skämtsam och tycks se sig själv som en affärsman. Det som är lite läskigt och som gör just den här tolkningen speciell är med den nonchalans han leker med människoliv. När huvudpersonen i serien går honom emot kan han helt plötsligt utbrista någonting i stil med "Och där körde en hel buss med skolbarn in i en bergsvägg." med ett litet menande leende. Man vet aldrig om han skämtar eller om han verkligen får hemska saker att hända konstant. Man vet aldrig var man har honom.
Den frestande djävulen
Supernatural - Mark Pellegrino (bland andra)
Här handlar det mer om den fallne ängeln än djävulen, men tolkningen är mycket intressant. Medan de andra änglarna (de som inte fallit) använder hot och går över lik så använder Lucifer fagra ord och lockelser. Han nästlar sig in i hjärnan, han trycker på ömma punkter. Mjukt bearbetar han folk och spelar på deras känslor tills han får det han vill ha. Han vet deras innersta önskningar och begär och han kommer att använda det mot dem.
De fem bästa film-tolkningarna av Djävulen
(utan någon särskild ordning)
Den oberäknelige djävulen
God's Army - Viggo Mortensen
Det här är nog den första seriösa gestaltningen jag såg på film, förmodligen för att God's Army var den första film jag någonsin köpte. Viggos djävul dyker först upp sittande på en stenmur mitt i natten där han sitter uppflugen och plockar blombladen av en ros med utstuderade rörelser samtidigt som han eftertänksamt hånar huvudkaraktären.
Den här djävulen är oberäknelig, hetsig, ömsom smeksam och ömsom hotande. Växlar mellan att vara elegant och nästan vulgär i sina uttryck och rörelser. Han har dessutom ett ganska stort mått av vansinne som lyser igenom när man minst förväntar sig det.
Den burleska djävulen
Häxorna i Eastwick - Jack Nicholson
Det råder ingen tvekan om att Nicholson är det absolut mest självklara valet när det gäller att placera någon i rollen som djävul. Han är egentligen inte snygg, men vansinnigt charmig, samt att han utan svårighet spelar en mångfacetterad karaktär med oanade djup och ytlighet i en skön blandning.
Den här tolkningen är en av de bästa och mest underliga jag någonsin sett. Djävulen är fullständigt smaklös, vulgär, burlesk, fåfäng och nästan tragikomisk. Samtidigt är han livsfarlig och trots alla sina motbjudande nackdelar näst intill omöjlig att säga nej till.
Den blaserade djävulen
Constantine - Peter Stormare
Hur kommer det sig att nordiska skådespelare får rollen som djävul i Hollywood? Det är en intressant fråga, men oavsett verkar det vara ett lyckat koncept eftersom både Stormare och Mortensen har fått ta plats på min lista.
Stormares version av djävul anländer synnerligen episkt, i vit kostym och med nakna fötter som tjock, svart tjära droppar från. Han är illistig, ja det är nog det bästa ordet. Sofistikerad, men samtidigt en barbar, något som tycks vara ett genomgående tema i de allra flesta tolkningar av Satan. Stormares tolkning har dessutom någonting blasé över sig, vilket ger en ny och spännande vinkling. Det är som om han redan har sett allt som går att se och nu inte riktigt vet vad han skall göra härnäst annat än att per automatik spela vidare på sin givna roll i universum.
Den affärsmässige djävulen
Reaper - Ray Wise
Den här djävulen är en äldre, mycket solbränd herre i kostym. Han är mycket skämtsam och tycks se sig själv som en affärsman. Det som är lite läskigt och som gör just den här tolkningen speciell är med den nonchalans han leker med människoliv. När huvudpersonen i serien går honom emot kan han helt plötsligt utbrista någonting i stil med "Och där körde en hel buss med skolbarn in i en bergsvägg." med ett litet menande leende. Man vet aldrig om han skämtar eller om han verkligen får hemska saker att hända konstant. Man vet aldrig var man har honom.
Den frestande djävulen
Supernatural - Mark Pellegrino (bland andra)
Här handlar det mer om den fallne ängeln än djävulen, men tolkningen är mycket intressant. Medan de andra änglarna (de som inte fallit) använder hot och går över lik så använder Lucifer fagra ord och lockelser. Han nästlar sig in i hjärnan, han trycker på ömma punkter. Mjukt bearbetar han folk och spelar på deras känslor tills han får det han vill ha. Han vet deras innersta önskningar och begär och han kommer att använda det mot dem.
Förutom de du redan räknat upp så är två av mina favoriter Al Pacino i Djävulens advokat... Det är inte många som slår honom som den sofistikerade djävulen...
SvaraRaderaSedan är det ju Elisabeth Hurley i "Djävulen och jag"... Den manipulativa.. men ändå.. det är mer av balansen där.. Som att gud och djävulen inte är så mycket fiender som två sidor av samma mynt...
Sedan måste man kanse ge werd-priset till Bill Cosby... En mycket bra djavul där... även om vi pratar barnfilm.
Djävulens Advokat har jag inte sett (fy mig, den åker upp på listan över saker som skall ses).
SvaraRaderaElisabeth Hurley kom nästan med på listan, hade det varit sex stycken djävlar där så hade hon fått vara med. Fast problemet med henne är väl att jag tycker hon är så sjukt het att jag har svårt att analysera rollen och leta bilder utan att dregla på tangentbordet. ;)
Vilken barnfilm?
Nu tror jag visserligen inte att han hade så mycket till tolkning men i den där högen med mög som kallas film där det enda bra som sker är när Jeanne d'Arc BRINNER så var Dustin Hoffman med någon minut i en roll som jag skulle uppfatta som djävulen.
SvaraRaderaLiz Hurley... *börjar dregla hysteriskt* Det går inte att analysera rollen.. Namnamnam.. skolflickeuniform.. namnam... lackoverall.. *löses upp till en pöl av saliv*
Jag måste hålla med här - Al Pachino och Liz Hurley är självskrivna. Fastnade aldrig riktigt för Reaper som serie, och har därför svårt att se Raymond Wise som något annat än hans parad-roller i långfilm. I övrigt; mumma!
SvaraRadera