23 okt. 2010

Katjas sida - del II

Fyllot som baxas ut ur baksätet sover snarkande. Hans stank uppfyller hela världen när Katja mödosamt tar honom över axeln och börjar traska med honom uppför trapporna till lägenheten. Hon var tvungen att offra ännu mer blod för att orka och börjar känna en oro i kroppen. Det är som om allting hamnat lite snett, som om verkligheten inte har tillräckligt mycket prestanda för att kunna visualisera hennes världsbild.
Tobbe går framför henne. Hon kan se att hans hopkurade axlar skakar som av undertryckt gråt, men hon vet att det är kyla. Längtan efter kickarna. Längtan tillbaka. Hon önskade att han ville gå tillbaka, men han är mycket bestämd på den punkten och hon vill inte ge order. Inga order mer. De var vänner, inte sant? Hon behöver ingen slav eller tjänare, hon behöver bara Tobbes vänskap.
Han låser upp dörren. Det är mörkt i lägenheten och hon låter fyllot dimpa ned på soffan. Den kala glödlampan i taket tänds och ljuset får nästan Katja att rygga tillbaka litet.
Rösterna har börjat igen. De säger tusen olika saker. De pratar i munnen på varandra. Andarna är hungriga. De kräver blod. Blod som hon måste ge till dem. Det verkar dock inte som om de förstår vad hon är på väg att göra, i stället pratar de om Tobbe.
"Du måste göra det." säger de. "Du måste ge honom till oss. Ge Tobbe till oss. Till oss."
Hon skakar på huvudet, nästan vildsint och ställer sig i stället snett bakom sin blodstjänare. Han står med blicken vänd mot de svartmålade rutorna, som om han kunde se någonting där utanför.
- Tobbe.
En hand på hans axel, hon känner bara av den lätta vidröringen hur spänd han är och tar bort handen igen. Vill hjälpa. Kan hjälpa. Beslutsamt virar hon upp det blodiga bandaget om handleden och blottar två djupa, öppna sår.
- Tobbe. Drick.
Han tvekar inte länge, för lugnet som inga preparat längre får ge honom kan ges temporärt av Katjas blod. Lindring. Hon kan dock inte längre få av samma mynt tillbaka. Deras symbios är rubbad. Utbytespunkterna har förflyttats. Utan drogerna är han spänd och hon fullständigt utlämnad åt vansinnets mörka vatten.
Minnesbilder glimmar till hos Katja. Minnen av allt det blod hon offrat de senaste nätterna. Frågan om när hon senast åt och svaret att hon inte kunde minnas.
När det är över anländer stormen till lägenheten. Den röda dimman som sveper med sig allt i sin obarmhärtiga syndaflod.
Efteråt. Efteråt är väggarna fläckade med blod. Tobbe ligger orörlig i ett hörn av rummet. Fyllot sover inte längre. Han tigger och ber ordlöst med blödande läppar. Han har ett hål där han borde ha kött. Vad som fått verkligheten att återvända till Katja vet hon inte, men hon måste agera snabbt. Det sista av fyllots blod förtärs och stärker henne och sedan bryter hon mot reglerna. Han får tillbaka sitt blod blandat med hennes. Han förändras, förvandlas, man ser redan vansinnet lysa från hans ögonvitor. Katja gråter när hon rycker åt sig trumpinnen hon snattat när hon hälsade på Brujah i förra veckan. Bryter av spetsen. Ser till att han som tidigare bara var ett fyllo och nu är hennes barn håller sig stilla. Hans rödkantade ögon ser förvånade ut och hon skrattar nästan till i gråten. Det ser lustigt ut.
Uppmärksamheten riktas mot Tobbe i stället. Hon knäböjer vid honom, försöker se vad som är fel. Det dåliga samvetet hugger och hugger samtidigt som andarna fortsätter sina ändlösa uppmaningar.
"Nu är tiden. Ta honom nu. Ge honom till oss. Vi behöver honom. Nu har du någon annan. Ge honom till oss!"
De har missuppfattat alltihop. Hon märker att han andas och ger honom mer liv. Han läker fort. Världen har fått en intressant suddighet av alkoholen från den nye familjemedlemmen.
- Förlåt, säger Katja. Det är bara ett tomt ord. Ingenting som kan radera den ånger hon känner. Med avsikt ger hon Tobbe för mycket, låter honom svepas bort i ruset och smärtan från läkandet om vartannat.
Nu är det dags. Så mycket har rösterna rätt i. Nu är det dags. Hon gör förberedelserna nästan mekaniskt. Tidningsurklippen åker ned från väggen. Symboler ritas med tjock, svart märkpenna. Ett pentagram på golvet. Den nyblivne malkaven i mitten av det.
Katja sätter sig ned bredvid honom. Hon vet att han vet, att han är vaken. Att han undrar och tänker och känner, men att han inte kan röra sig. Det hon nu skall göra fyller henne med illamående och avsky inför sig själv, men hon måste. Andarna kommer göra något hemskt om hon inte ger dem av sitt blod, och han är av hennes blod nu. Hela hans liv förstört på bara några få timmar, stulet av henne. Hon är en livstjuv. Hon förtjänar inte att behaga andarna.
Tårarna rinner fortfarande när hon höjer kniven. Det är ingen offerdolk, utan en vanlig, sågtandad brödkniv med ockulta symboler ristade i träskaftet. Långsamt börjar hon mässa på ett språk hon knappt ens själv förstår. Bladet tränger in i halsgropen. Mer blod. Alltid blod. Blod överallt. Förtvivlat fortsätter hon att hugga. Hon hugger och hugger och kan känna hur hennes avkommas medvetande pockar mot hennes, undrar, skriker i panik, oförstående. Bort! Han måste bort! Hon börjar desperat att försöka sära huvudet från halsen med sin patetiska kniv. Hur lång tid det tar och om det lyckas mest på grund av hennes krafter som hon åter blir tvungen att förstärka är omöjligt att räkna ut. Någonstans i rummet kan hon höra snyftningar och ekon av snyftningar. Hon vet att hon själv gråter, men hon antar att Tobbe också gör det. Att han vet vad som händer nu. Att han vet hur hon faller, känner hennes mörker som omsluter allting.
När det är över är det över. Katja har brutit mot reglerna igen. Hennes hjärta slår som besatt. Andarna har tystnat. Endast den klibbiga värmen över hennes händer och ben är kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar