16 mars 2010

Kan inte

Kan. Inte. Slappna. Av. Kan inte fokusera. Kan inte få något gjort. Satte mig ned för att göra viktiga saker och fastnade i en loop där jag loggade ut och in från mailen. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det innan jag kom på mig själv och även då var jag tvungen att fortsätta några gånger.
Jag vet ärligt talat inte vad som händer med mig. Jag är rädd och har konstant ont i magen.
Jag vet inte varför jag är rädd. Orealistiska scenarion målar upp sig i mitt huvud.

Samtidigt får vi omtapetserat och hela lägenheten är upp och ned. Varje dag är det ett nytt rum där vi måste riva ned allt och ta ut saker och fösa ihop de resterande mitt på golvet.
Jag drömmer så realistiska drömmar att jag har fått svårt att skilja dem från verkligheten. För ett par veckor sedan drömde jag om en pryl som tydligen också var en häftapparat. Det var så verkligt att jag frågade efter häftapparaten i den där prylen sedan när jag behövde en sådan. Den hade aldrig funnits, men den var så tydlig för mig. Jag kunde dock inte för mitt liv komma ihåg vad det var för slags pryl.
I natt drömde jag att han som tapetserar hade en hand med ett verktyg som kom ut ur handflatan. Som en liten levande spindelrobot. Allt annat i drömmen var helt normalt och jag var rädd för målaren när han sedan dök upp på morgonen, fast jag försökte dölja det.
Hela tiden sådana saker. Sådana drömmar.

Min mens skulle ha kommit för två veckor sedan, men den lyser med sin frånvaro. Jag tror knappast att några små rackare undgått spiralen och hittat fram till en dräglig tillvaro, men samtidigt undrar jag. Förmodligen är det för att jag är så spänd som det hela har fuckats upp igen. Det var så när jag mådde riktigt dåligt för några år sedan, minns jag. Ingen ordning alls.

Skräckscenarion i mitt huvud hela tiden. Helt orealistiska. Så fullkomligt löjliga att jag inte ens vill yppa dem här.

Världen snurrar så fort att jag mår illa.

Jag läste en gång att man skall ta itu med saker direkt och inte skjuta upp dem, eftersom vetskapen om att det är något man måste fixa (som att sy i en knapp eller laga en vickande stol eller skicka ett vykort eller diska eller vad som helst) ligger och gnager och gör att man kommer i psykisk obalans.
Jag kan inte minnas senast jag kunde sätta mig ned och säga: "Sådär ja. Allt är gjort." Den tillfredsställelsen har jag inte upplevt en enda gång under mitt vuxna liv, men jag önskar att jag kunde få göra det. Jag önskar att det inte fanns någonting kvar att göra, för allt som finns kvar att göra får mig att önska att jag vore död.

Nej, missförstå mig rätt. Jag vill inte ta livet av mig och jag vill inte dö. Jag vill bara vara död. Det är skillnad. Jag vill ha lugn och ro. Bara lugn och ro. Ingen spänning, inget ansvar, inga åtaganden. Ingenting. Bara. Lugn. Och. Ro. Nu.

2 kommentarer:

  1. Känner igen det.

    För mig kom det liksom till en gräns där jag mådde så dåligt att allt annat blev oviktigt. Vad som helst var bättre - vilket ledde till att jag kunde släppa alla "måsten" för att de blev så obetydliga i jämförelse. Vet inte om det går att inse innan man hamnar där, men försök.

    Första gången jag läser din blogg förresten. Och jag tycker om den!

    SvaraRadera
  2. Jag vet vad du menar. Jag har varit där själv många gånger.
    Och just det där sista om lugn och ro... det kan jag verkligen förstå!

    SvaraRadera