18 feb. 2010

Tillbaka till Fantasy

Jag har återupptäckt en gammal kärlek; Fantasy. När jag var åtta år gammal läste jag Bilbo för första gången. Året därpå läste jag igenom hela Narnia-serien och när jag var elva läste jag hela Härskarringen-triologin.
När jag var som mest fantasy-galen i högstadiet minns jag att de hade ett litet häfte på biblioteket med alla fantasyböcker som fanns där. Det var inte större än ett hopvikt A4 och innehöll i stort sett endast Pratchetts triologi om Omtarna (Vi far, Vi flyr och Vi flyger), Tolkiens alla verk, triologin Fionavars vävnad (som nästan ingen hört talas om, trots att den är superb), Meredith Ann Pierce böcker om mörkerängeln och Ariel, någon uråldrig fantasyserie om en mutcho matcho hjälte som hette Manuel och så boken som alla fantasynördar från nittiotalet sett när de sökt igenom hyllorna: Röd måne och svarta berg.
Jag slukade allt. Jag läste fantasy, jag skrev fantasy, jag ritade fantasy (teckningen är någonstans från slutet av nittiotalet), jag pratade om fantasy och jag andades fantasy.
Sagan om Belgarion kom ut på svenska och slukades av hela familjen. Vi satt och diskuterade gudarna vid matbordet. Min bror studerade kartorna. Jag förälskade mig huvudlöst i Silke.
Jag läste inte på den tiden. Jag plöjde. Jag slukade. Jag förtärde fantasy. Jag älskade allt och jag kastade mig över böcker så snart de kom ut. Jag läste allt av Terry Brooks. Jag läste allt av Eddings. Jag läste mycket av Stephen Donaldson, men insåg att jag hatade det, och än i dag är hans serie om Thomas Covernant den enda jag påbörjat, men aldrig läst till sitt slut.
När jag gick i åttan skrev jag en egen fantasybok. Den ligger fortfarande någonstans här i gömmorna.
Sedan började jag gymnasiet och började lajva och spela lite rollspel. Jag slukades upp av lajvandet precis som jag slukats av allting och så rullade det på. Fast där kom också början till slutet.

Jag har inte läst fantasy på väldigt länge. Inte egentligen. Allt som har med fantasy att göra påminner mig om föreningen och ger mig dåligt samvete över alla lajv jag borde arrangera, alla papper som borde lämnas hit eller dit och allt annat som måste göras.
Fantasy är ingen hobby längre. Precis som allt annat som påminner mig om föreningen så har det gett mig ångestkänslor och svårigheter att andas.
Dessutom så tjatade alla alltid på mig om att jag borde skriva en bok. Jag visste att det måste bli en fantasybok. Jag trodde länge att det var min enda räddning och det enda sättet jag kunde få en inkomst på. Ju mer jag försökte skriva en bok, desto mer slutade jag skriva. Jag kunde inte längre ta upp papper och penna bara för att skriva för själva skrivandets skull, utan hela tiden hade jag kravet i huvudet "Det måste bli en bok". "Det måste bli bäst". Så jag slutade skriva. Jag fick avsmak för hela fenomenet fantasy på flera nivåer.

Samtidigt har man ju också blivit mer kräsen. Det har spottats ut så sjuka mängder fantasyböcker att det är hopplöst att försöka hinna läsa allt och hopplöst att sålla agnarna från vetet. Jag vet nu vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, och i och med att det finns en uppsjö att välja ur så bemödar jag mig inte med att läsa sådant jag inte älskar. Vilket till sist också har bidragit till att jag inte läser fantasy alls. Att jag inte tecknar särskilt mycket fantasy. Att jag inte skriver fantasy.

Först i helgen förstod jag att jag saknat det hela. Jag har saknat min hobby och min gamla kärlek från förr - Fantasyn.
Vi spelade ett litet äventyr jag och Niklas med August som spelledare. Det var underbart. Jag kunde känna doften från eldarna och känna linnetyg och ylle mot huden. Jag kunde se det dramatiska och det fantastiska, storslagna som jag saknat. Jag kunde släppa alla Måste och Borde som jag förknippat med fantasy och i stället bara - som en lycklig delfin nyligen utsläppt i havet - tumla omkring i vågorna och känna hjärtat slå dubbelslag av glädje.

Jag var tillbaka. Jag är tillbaka.

Läser nu om Sagan om Mallorea och älskar den ännu. Den är inget under av välskriven skönlitteratur och den är inte superduperoriginell, men jag älskar den. Karaktärerna är mina vänner och tydligare för mig än många människor jag känt i verkligheten. De lättsamma skämten får mig fortfarande att småle för mig själv och det känns tryggt och mysigt. Det får en spärr att släppa. Det ger mig lust att skriva igen.

Så jag håller på att återvända. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill vara lajvare - inte arrangör. Jag vill skriva fantasy för att jag älskar att skriva och jag älskar fantasy, inte för att skriva en bok. Framför allt vill jag dock läsa fantasy och försöka komma ikapp något av det jag missat och läsa någon av alla dessa bokserier som gått mig förbi under det senaste årtiondet.

Har du några boktips? Gimme!

(Tillägg: Okej, jag glömde, eller förträngde. Robert Jordans Tidens Hjul har jag inte heller läst från början till slut. De som följt min blogg vet varför, se bara här och här.)

5 kommentarer:

  1. Definitivt Wheel of Time, om du inte redan har påbörjat den. Särskilt nu när den börjar närma sig att bli färdig. Med 12 volymer på 600-900 sidor var ute så har du lite att göra ett tag :-) Och den är väl värd att läsas.

    SvaraRadera
  2. Sword of Truth serien av Terry Goodkind, fast de är bäst på englska. Det är väl en sådär 10 volymer på 700-900 sidor var...

    ps min dator har bestämt sig för att hata mig så jag kan tyvärr inte lägga upp bilden på kläningen :(

    SvaraRadera
  3. Katherine Kerrs böcker om det magiska landet Deverry. Har läst tolv böcker hittills och har förstått det ska komma fler.

    SvaraRadera
  4. Wheel of Time dissekerades igårkväll sönder i sina sketna beståndsdelar av mig och en flatmate, som för övrigt är utbildad inom diverse roliga ämnen och under sina plågsama försök att plöja sig igenom de senaste böckerna i serien gjort en psykologisk profil på herr Jordan, för att ha något att sysselsätta sig med: Han var antingen autist eller hade seriöst fall av Aspergers. It's all there - relationerna mellan folk är helt dysfunktionella och konstiga, han lyckades ffs inte ens avsluta serien när han skulle dö, han klarade inte av att släppa den, drog ut på den im Ewigkeit och vissa av karaktärerna och trådarna i serien finns knappt beskrivna... because it was all in his head, so why write it? Och som litet körsbär på bakelsen: Han var kärnfysiker. Hello specialintresse. Dissekeringen pågick länge.

    Anyways. Sagda serie skall någon få berätta slutet på för mig någon gång, för jag, utan att skämmas, kommer aldrig att orka läsa klart den. Synd, since I liked it i början.


    Men vad du skall ta en kik på, är något som knyter an till Fionavar: To a lesser extent, A Song for Arbonne, men absolut, och utan tvekan, den bästa fantasybok, kanske den bästa bok, jag läst... Tigana.
    Jag klarar knappt av att läsa om den, den gör att all den verklighet jag förväntas leva i blir såpass icke-dominant och flytande och jag blir så känslig att det inte går att göra nånting över huvud taget.
    Och jag vill läsa den igen för första gången.
    Ehm. In any case. Tigana, av Guy Gavriel Kay.

    Och av Garth Nix: Sabriel, Lirael och Abhorsen. Första är allra bäst. Efter att ha läst dem vill jag också vara nekromantiker.

    Även jag drabbades av detta överflöd av fantasy som dykt upp. Men det går rätt bra att välja baserat på framsidan, udda nog. Standardomslag, meh-bok. Sweet omslag, bra bok.
    Antologin "Firebirds" beredde mig mycket nöje, likaså "The Fair Folk". Kan du få tag på den, hitta "Scissorman" av Mark Chadbourn. Och "War for the Oaks" av Emma Bull, men försök ignorera referenserna till musik och kläder ^-^ Den var inspiration till Changeling the Dreaming.

    Jag, varandes den ärkenörd jag är, är helt fast i Warhammer 40000-universet, och slukar böcker därifrån som om det vore fantasy. Vilket det egentligen är, bara lömskt förpackat som scifi. Prova Eisenhorn, kanske, om du känner för det.

    Tigana. Sabriel. Go, ninja, go!

    SvaraRadera
  5. Legacy of the Drow är tämligen trivsam även om den är lite trög emellanåt. Däremot kan man nästan se siffrorna i huvudet när man läser om striderna. Inte på ett negativt sätt då.

    Aaah.. Nu tänker jag bara på när jag ringde en viss person och skadeglatt sade att Jordan hade trillat av pinn och lyckades med att förstöra dennes dag. Schadenfreude.. *myser*

    SvaraRadera