På senare år har jag märkt en allt mer förekommande tendens hos mig. Den har nu vuxit och skapat ett verkligt problem.
Närhelst jag skall göra något som jag känner stort obehag inför; just nu exempelvis betala räkningar, ringa jobbiga samtal eller göra någonting alls som har med föreningen att göra så låser sig min hjärna. Det säger bara "kniiik!" och jag blir alldeles stel och kallsvettig och får hjärtklappning av skräck. Det känns som blodtrycksfall och upptakten till panikångest och jag kan inte få någon reda på någonting eller sortera någonting i huvudet - allt bara rusar förbi i hundrasjuttio. Ofta förenas detta med en massa domedagsfantasier om vad som händer om jag inte gör den där grejen exakt direkt - helst ännu tidigare. Sedan blir jag kräkfärdig och får huvudvärk och börjar skaka.
Så här har det alltid varit, men nu har ett nytt fenomen uppenbarat sig i samband med det här. När jag väl bestämt mig och stålsatt mig för att göra något extremt obehagligt så brukar jag klara av det ändå. Jag tar det i lugn och ro, bestämmer i god tid när det skall göras och smyger liksom in vetskapen om vad som skall fixas i min hjärna lite smidigt så att den inte skall drabbas av panik. Det fungerar inte längre. Nu glömmer jag helt bort det som skall göras i stället.
"I kväll skall vi betala räkningar!" kan jag glatt upplysa August om under dagen. När kvällen kommer så spelar jag datorspel, lyssnar på musik, jobbar med skolarbeten, läser, tar ett bad, pratar med en god vän och glömmer helt bort det jag skulle göra. Tidigare har jag alltid kommit ihåg saker som jag fokuserat mig på att planera in, men nu är de alltså spårlöst borta. Allt som förknippas med obehagskänslan försvinner direkt ur huvudet - bara för att dyka upp som dåligt samvete på platser där jag inte alls kan lösa problemen. När jag sitter på bussen till skolan kan jag plötsligt få ont i magen och börja darra och få panikkänslor över att jag inte betalat in räkningarna. När jag är ute på stan kan jag plötsligt börja spinna upp kaosscenarion om jag inte skickar in alla föreningspapper till rätt instanser i tid.
När jag kommer hem är båda företeelserna som bortblåsta ur mitt huvud igen.
Det måste vara någon slags blockering, men jag vet inte hur jag skall göra för att bli av med den. På samma gång är jag nu en mer trygg än någonsin i mitt liv, men också mer känslig, nervös, ledsen, rädd, rädd, PANIKSLAGEN och vettskrämd.
Jag vet verkligen inte vad jag skall göra åt saken. Det känns hopplöst. Givetvis tycker säkert någon som läser det här att jag skall gå till psyk, men om ni känner mig så vet ni också att jag så här långt inte haft många positiva upplevelser gällande sjukvården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar