19 dec. 2010

Om julklappar

För mig har julklappar alltid varit något man ger till folk man tycker om för att man hittat något man tror de kommer att gilla. Ganska enkelt, eller hur?
Jag håller ständigt ett litet vakande öga ute efter presenter till mina nära och kära, och råkar jag hitta dem närmare jul än en födelsedag så läggs de undan till julklappar. Ofta handlar det inte om så dyra saker, eftersom det är något av en sport att hitta saker som passar bra, men inte kostar mycket. Hellre flera bra och billiga saker än en stor och dyr.
Det bästa är ju om man kan göra någonting själv eller hitta fina saker på loppis. En julklapp skall vara en personlig gåva från en människa till en annan, utan att förvänta sig någonting tillbaka annat än förhoppningsvis ett litet leende om man lyckats hitta rätt present.
Julklappar kan också fungera som en kärleksfull liten diss när man ger en vän en film båda vet är superdålig, eller kanske någonting som anknyter till tidigare eskapader. Oavsett så är det alltid personligt.

Genom åren har jag alltmer börjat förfasas över alla dessa "system" som en del familjer sätter upp kring julklappar. Som när alla lottar fram att köpa till en annan människa i familjen. Det är ett horribelt system. Tänk om man hittar någonting som passar till någon annan? Tänk om personen man skall köpa till inte är någon man ens har en bra relation till? Sedan när man dessutom skall bestämma en viss summa att köpa för. Julklappar skall inte handla om pengar. I så fall kan man ju bara lägga alla pengar i en pott och dela lika på julafton i stället, om det nu är slantarna som är det väsentliga, inte sant? Faktum är att det känns precis som system som dök upp i skolan. "Köp nu en julklapp för tjugo kronor att lägga under granen i klassrummet". Usch. Tvång till gåvor och fejkad snällhet får mig alltid att slå bakut.


Nej, ge med hjärtat eller låt bli helt och hållet, det kommer alltid att vara min paroll.

12 dec. 2010

Rollspelsbutik

Tänk dig en rollspelsbutik med ytterligare nördigheter. Vad skulle finnas där, vad skulle inte finnas där? Beskriv din drömbutik och ditt skräckscenario och posta som kommentar, är du rar!

Världsherravälde


Varje år brukade jag på mina önskelistor envetet pränta "Världsherravälde". En födelsedag för ganska många år sedan fick jag ett presentkort på antingen världsherravälde eller tre kinderägg. Jag valde det tidigare. Således härskar jag alltså över hela världen. Det är dock jävligt jobbigt att hinna med både att styra över hela världen OCH plugga litteraturvetenskap på 125%, så därför har jag överlåtit styrandet till andra parter. Somliga av dessa parter vet inte ens om att jag står över dem och det kan ibland göra mig lite irriterad. Dock påstår mitt CV att jag är både "ödmjuk" och "timid" så jag tänker inte börja bråka över något så simpelt som en statusfråga. Särskilt inte som jag i så fall skulle behöva addera "lögnerska" till mitt CV, eftersom jag tror att det kan komma att ligga mig i fatet i framtiden.

Livet är en kamp, kampen är litteraturvetenskap

Varje dag känns som en kamp mot mig själv och tusen bakomliggande orsaker. Att studera känns fortfarande inte verkligt för fem öre. Jag kan inte få någon struktur, jag kan inte övertyga mig själv om att jag kan klara det, fast jag vet att jag kan. När man stämplat sig själv som ett hopplöst fall är stämpeln vansinnigt svår att tvätta bort.
Jag har pratat med en vän om det här som är i ungefär samma situation. Andra studier, men samma ålder och ångest. Man är så van vid att misslyckas att man inte låter sig själv lyckas, fast man har alla förutsättningar för att göra det.
Varje gång jag tar upp en bok så förvandlas bokstäverna till "bla bla bla" i mitt huvud i stället för att forma meningar. Ärligt talat är dock inte det svåraste att läsa, utan att förmå mig till att ens öppna boken, logga in på FirstClass eller starta igång ett tomt dokument i AbiWord. Det finns någon slags spärr, som om hela mitt väsen bara sätter händerna för öronen och mässar "la la la la, jag hör dig inte". Jag når inte fram till mig själv. Jag förstår inte. Jag har alltid älskat litteratur, men som så många andra som ger sig in på litteraturvetenskap så är det ju litteraturen jag älskat, inte vetenskapen. Vetenskapen gör sitt bästa för att döda kärleken, såsom i så många andra fall.
Samtidigt så vet jag att det här är rätt för mig, om jag bara kan få det att lossna. Om jag bara kan börja tro på mig själv och på meningsfullheten med det jag gör. Just nu känns det lite som ""Varför kämpa? Vad fan blir jag på det här i alla fall?" och jag VET att det är skitsnack, men jag vet inte varför det dyker upp hela tiden.
Kanske är jag bara en lat odugling som kastar bort den talang jag vet att jag har. Kanske är det bara för att det är så jävla mycket bagage jag alltid släpar med mig. Kanske är jag bara trött. Jag har inte drömt mardrömmar på ett par nätter och det är som om jag bara vill sova, sova och sova. Jag vill inte vara vaken en minut egentligen, bara sova.
Tre och en halv timme kvar, eller till och med lite mindre, innan tentan måste vara inne. Jag hoppas att jag hittar min kämpaglöd innan tiden runnit ut. Vet någon var jag kan ha lagt den?
-----------
Edit: Jag älskar min virrighet. Jag hade tagit fel på dag och fick således mer än ett dygn till godo. Nu har jag i alla fall strukturerat upp grunderna för arbetet och börjat rota runt i studielitteraturen. Hurra för mig.

8 dec. 2010

22 - Det här upprör mig

SJ upprör mig och nu tänker jag således skriva om det.

Att ta sig upp till Närke i jul för en vuxen och en student kostar ca 1400 enkel resa, således nästan 2800 fram och tillbaka. Eftersom Swebus inte längre tillåter djur på sina bussar (men tillåter barn som skriker och kärringar som badat i snuskparfym) måste vi åka tåg för att få fira jul.

Låt oss då se lite på summan och försöka få lite perspektiv. Vet ni hur mycket det kostar att ta sig tur och retur till Italien? Under 600 kronor.
Vet ni, om man hade körkort så skulle det faktiskt vara billigare att KÖPA en bil OCH betala bensinpengarna än att åka med SJ. Yay för kollektivtrafik! Yay för miljömedvetenhet. DRA ÅT HELVETE, SJ!

7 dec. 2010

Luulnallen är tillbaka!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig mer än ett decennium år tillbaka i tiden kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och MÖRKA själar.
Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildsruta med - och så föddes Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)

  
Som så många andra år kommer Luulnallen även i sällskap med Luulsnigeln. Bilden är ärligt stulen från Alvs gamla hemsida om snigeln i fråga.

21 - Ett annat ögonblick

En annan gång, i en annan bil. Vi åker förbi en mötesplatsskylt som av någon anledning har böjts i nittio graders vinkel. Min omedelbara reaktion: Det var den lille mannen i flygmaskinen!
Vilken liten man i vilken liten flygmaskin? Det lär jag nog aldrig få veta.

20 - Den här månaden

Den här månaden är det jul. Jul innebär att åka hem till modersgården vid vägens ände, dricka glögg och spela spel, träffa Alv och umgås med Johanna. Det innebär också att vakna tidigt, tidigt på julaftons morgon och sticka fötterna i fårskinnstofflorna för att tassa ned på en väldoftande nedervåning för att äta skinkmacka med stark senap och se hur ljusen fladdrar i adventsljusstaken. Jul är prassel av papper och doften av pepparkakor och myspys och glitter. Julen är fortfarande magiskt för mig.

6 dec. 2010

Titta till vänster!

Till vänster finner ni en början på min som alltid väldigt långa och brokiga önskelista! Klicka bara på "Kära Tomten."

1 dec. 2010

19 - Detta ångrar jag

Egentligen tror jag inte på att ångra saker. Att ångra saker mår man dåligt över och det är bättre att blicka framåt i stället (som en annan jävla hippie).
Jag kan däremot inte låta bli att ångra hur jag slarvat bort en del saker med stort affektionsvärde genom åren. Jag ångrar att jag slarvade bort farmors vackra ring som var det enda jag hade från henne. Den var bred som tre ringar och smyckad med rosor och blad. Mycket vacker. Jag har ingen aning om var den tog vägen egentligen.
Den andra sak som kommer upp i minnet är ett band med låtar som min första pojkvän gjorde till mig. Det hade varit roligt att höra dem i dag, så många år senare.

18 - Min favoritfödelsedag

Min egen, vad annars? Någon specifik av alla dessa födelsedagar lyser dock inte tydligare i minnet än någon annan.

Det jag minns bäst från när jag var liten var dock att mamma brukade gömma mina presenter i mitt rum eller runt om i huset. På födelsedagen vaknade man alltid jättetidigt och började springa omkring och leta för att samla alla i sängen och öppna dem sedan. Middagsmaten fick man välja när man fyllde år också, och sedan åkte hela familjen till Eskilstuna djurpark för att leka i Fantomenland och titta på de vita tigrarna. Döm om min besvikelse när det vid senaste besöket visade sig att inget utav de sakerna finns kvar där. Allt som gjorde Parken Zoo till något speciellt är numera borttaget.
Men oavsett så är det nog de sakerna jag minns bäst med min barndoms födelsedagar - och de födelsedagsminnen jag vårdar ömt.

17 – Mitt favoritminne

Om jag bara hade ett favoritminne så skulle jag förmodligen vara den sorgligaste människan genom tiderna. Det finns många minnen som glittrar i kanterna och som svävar sådär fritt och tyngdlöst i det universum som befolkas av slika.

Jag minns Italien, hur det luktade och hur det kändes att gå till ett fik nära hotellet och på en blandning av italienska och engelska beställa frukost medan solen bröt fram genom molnen. Jag minns friheten i den känslan och all skönhet omkring mig som gjorde att jag nästan fick andnöd... samt hur befriande det var att inte förstå vad folk omkring mig sade eftersom jag då kunde låtsas att de var underbara människor som talade om underbara ting.

Jag minns en kall höstmorgon när frosten glittrade i gräset och satt upp på min häst redan inne i stallet och duckade noga när hon spatserade ut genom dörren för att sedan trippa snett över hagen ned mot vattenkaret. Det var friskt och isande att andas och när jag gled av hennes rygg för att hälla på nytt vatten buffade hon mig på axeln för att jag skulle stå stilla så att hon kunde vila huvudet mot mig och bara stå där och vara tillsammans.

Jag har en storm av fina minnen av min far. Varje sådant minne vårdar jag ömt, eftersom hans existens i våra minnen, tankar och hjärtan är allt som egentligen finns kvar.

Jag minns så mycket mer. Jag minns midnattsbad i Bäcksjön när fladdermössen svepte över vattenytan. Jag minns Norrlands tysta, vidsträckta skogar. Jag minns det mörka, djupa vattnet som omsluter min kropp med sin härliga kyla. Jag minns kyssar och smekningar och vackra ord. Jag minns pepparkaksbak och solstränder och åskoväder. Jag har för många fina minnen för att kunna välja ut ett endaste.

16 - Min första kyss

Min första puss vet jag att jag fick i trappnedgången till vad det nu hette på Östansjö skola. Pussen i fråga utdelades av en kille som hette Tobbe och som under mellanstadiet växlade mellan att vara min pojkvän och min värste fiende.

Min första kyss fick jag i Kalmar sommaren 1997. Jag hade åkt på min första chatfest för att träffa alla dessa människor från passagens chat Exilen för första gången. Kyssen i fråga fick jag av en kille som såg ut som en korkad moppe-åkande normis. Jag har ingen aning om vad han hette i verkligheten och hans chatnick hade eller har jag aldrig sett online över huvud taget.
Den där första kyssen var en sjuk besvikelse. Det var klibbigt, slemmigt och ganska motbjudande, lite som att bli attackerad av något slags sjöodjur. Efteråt var jag avskräckt från kyssande så till den milda grad att det skulle dröja över ett halvår innan jag försökte med något sådant igen.

15 - Mina drömmar

 Eftersom jag skrivit mycket om mina mardrömmar så skriver jag nu i stället om en annan slags drömmar.

Mina dagdrömmar skiftar från dag till dag. De hoppar, skuttar, kryper, krälar, viskar, skriker och slår omkring sig. Ibland drömmer jag om folkmord. Det enda sätt för mig att klara mig igenom pressade situationer är att drömma om olika våldsamma dödscenarion för alla inblandade. Jag drömmer om den dag då stjärnorna står rätt och Cthulhu vaknar till liv för att störta världen in i öppet vansinne och mörker.

Samtidigt drömmer jag om en stuga på landet och mjuk knäckebrödsandedräkt från en mule i stallet. Jag drömmer om att få ge ut en bok. Jag drömmer om att hitta en plats som känns hemma ut i varenda vinkel och vrå.

Jag drömmer om att få flytta till Narnia eller likvärdigt ställe där allt inte är grått och besudlat av tråkiga människors tråkiga, grå sinnen. Jag drömmer om att kunna magi och rida på drakar och kentaurer. Jag drömmer om platser där träden sjunger med verkliga ord och ett stänk glitter finns med i varje ögonblick (som i filmen Legenden).

Somliga drömmar som verkade minst lika overkliga som ovanstående har jag lyckats uppnå. Jag har klarat av gymnasiet. Jag har kommit in på universitetet och framför allt så har jag hittat en yeti i människohamn som håller om mig när det blåser kallt och får mig att skratta när jag vill gråta. En yeti som jag inte behöver oroa mig för skall lämna mig och som alltid alltid finns där när jag verkligen behöver honom. En själsfrände och en hjärtevän.

26 nov. 2010

14 - Vad hade jag på mig i dag?

Lika bra att avklara det här med en gång. För att rubriken skall fungera så borde jag ju egentligen ta av mig alla kläder innan jag skriver, men det skiter jag högaktningsfullt i. Däremot tänkte jag ta och avhandla rubriken lite mer seriöst den här gången. Folk tycker ju av någon anledning om bloggar om vad folk har på sig, så ett slikt inlägg kan jag ju kosta på mig.

I dag har jag på mig en svart, långärmad tröja med vid urringning som når precis så långt att den inte kan räknas som en klänning. Den har även dubbla muddar längst ned, vilket ger en lite konstig "volangeffekt" trots att det bara är vanlig, bred resår. Jag fick den av Alv en gång när hon tröttnat på den och tycker hemskt mycket om den.
Eftersom ovanstående tröja inte fungerar som klänning så har jag också på mig ett par vida kostymbyxor, även de i svart. Det är helt fantastiska byxor av ett mjukt och lite "tungt" tyg som känns väldigt följsamt. Byxorna inhandlades på en av mina favoritbutiker i Örebro (Meja och Mirre) för några år sedan.
Till detta bär jag fashionabla jägarsockor (tre års garanti på ett par sockor, och nu har de hållit i snart fyra!) i skogsgrönt. Om halsen hänger ett drakkranium i guld och silverfärg med några gnistrande stenar och från vänster öra dinglar som vanligt ett litet silver-ankh från Egypten.

Sådärja. Visstja. Självklart har jag på mig min underbara vigselring också. Alv gjorde den efter sitt eget huvud och några önskemål från min sida. Den har snirkliga mönster och en liten diamant samt en liten mörkblå safir.

För övrigt, nu när jag ändå är igång och pratar om kläder så måste jag berätta om något spännande. Nästa vecka skall jag vara modell på en fotografering där jag själv får välja vilka kläder jag skall ha. Tanken är att stilen skall gå i lite bohemisk anda a la Gypsy Moon med lager på lager, milda färger och en lite romantisk touch. Jag kommer på mig själv med att sakna kläder jag för länge sedan rensat ut ur garderoben. Det skall bli väldigt intressant dock. I helgen skall jag försöka hinna välja ut en bra outfit och sedan berätta om den för fotografen så han vet vad han kommer ha att jobba med. Önska mig lycka till!

13 - Den här veckan

Vitt är det nya svarta
Den här veckan började med totalt hat över det fjorton dygns regnväder som strilat över Kalmar och fått sinnen och höstlöv att ruttna till brun sörja. Ingenting kändes inspirerande och även fast jag lovade mig själv att sätta fart och få ordning på saker och ting så ville jag mest bara skrika i protest och gå och lägga mig igen.
På måndagskvällen fick jag plötsligt magsjuka och då den höll i sig var jag tvungen att avboka resan till Stockholm för modelluppdraget som jag hade inbokat. Riktigt surt då det var något jag verkligen sett fram mot, inte minst för att jag skulle få träffa Grizzly och gå på SF-bokhandeln.
Onsdagen var lite bättre. Jag lyckades till och med få lite plugg gjort och städade lite inför den obligatoriska Magic-kvällen. Denna förlöpte väl på grund av att Niklas tagit med sig värktabletter eftersom magsjukan övergick till extrem tandvärk och ägglossning. Jippie, så frisk jag varit!
I går hade August en ledig dag, vilken vi tillbringade med att äta onyttiga saker, titta på film och sedan spela spel långt inpå natten med Sandra (oj vad jag saknat Sandra medan hon arkeologat sig i Motala!) och hennes nyförvärv.
Denna dag som är nu har jag lyckats med att plugga i flera timmar, trots att klockan inte slagit tolv än. I eftermiddag blir det akutbesök hos tandläkaren och i kväll kommer en tilltänkt malkavspelare hit och diskuterar roller inför lajvet i morgon. Jepp, i morgon är det dags för vampyrlajvet Nattkyla, en kampanj som är tänkt att ha runt fyra lajv om året. Det går bra att vara med även om man inte bor i Kalmar, alltså, och hemsidan hittar du här.
På söndag lär det väl bli en massa kramande på den sköna Nna innan hon åker hem igen och sedan mer plugg och kanske något avsnitt Kung Fu.

Så, det var/är/blir min vecka!

25 nov. 2010

12 - I min handväska

Det här är för tillfället något av en delikat fråga i och med att jag nyligen vänt upp och ned på min handväska och därmed har praktiskt taget ingenting i den. Däremot kan jag göra en liten lista över nödvändigheter som man verkligen borde ha i handväskan när allt faller på plats igen:

- Tärningar. Man måste alltid ha med sig tärningar, ty vem vet när man härnäst behöver slå för att se om man får någon sanity loss?

- Minst en skönlitterär bok. Någonting att läsa när man väntar på bussen, när man åker buss, när man träffar folk man inte gillar eller om man skall gå en längre vända. Jepp, en av mina superkrafter är att kunna gå och läsa var som helst utan att slå ihjäl mig eller andra. Faktum är att det är mindre risk för dödsfall om jag är indragen i en annan värld än när jag måste vistas i den här.

- En sjukt tråkig faktabok. En sådan där bok som man önskar att man ville läsa, men helst bara skulle vilja svälja på en sekund och på så vis tillräkna sig dess kunskaper. När den skönlitterära boken tagit slut och man sitter i desperat uttråkning så blir till och med en sjukt tråkig faktabok bättre än att pilla sig i naveln och glo stint ut i tomma luften.

- Nycklar, plånbok, mobiltelefon. Sådana där viktiga saker som jag har hört rykten om att man borde hålla reda på.

- Värktabletter och plåster - det är det minsta mini-apotek man kan begära att alltid ha tillgängligt. Antar att jag borde räkna in insulin där också.

- Sax, snörstump, lite tejp... bra att ha när det behövs. Särskilt som ingen förväntar sig att man skall ha det med sig.

- Tändare i överflöd. Gärna några som fungerar också.

- En bortglömd ask med mumsiga halstabletter som man kan hitta någon gång när livet känns extra sugigt och behöver en liten extra guldkant. Föredragsvis salmiak-Läckerol.

- Kajal. Allt annat smink kan man klara sig utan, men en kajal kan göra allt: Piffa upp ögonen, göra goffiga mönster, fungera som läppstift och fylla i ögonbrynen. Bäst är en sådan där kajal man kan skruva fram stiftet på så att man inte måste bekymra sig om att vässa skiten.

- En liten burk glitter. Allt blir bättre med glitter, till och med anfallande pitbullterrier och ninjor.

- En maskot av något slag. Föredragsvis ett monster i stil med Ice bat eller Gruffalo. Skönt som tröst och bra för att klappa på.

- En nytvättad sjal. Man kan ha den om halsen, man kan dölja en dålig hårdag, man kan putsa glasögonen med den... det är mycket man kan göra med en sjal.

- Anteckningsblock och några pennor. Man vet aldrig när man kommer på något som är värt att skriva ned eller vill skissa upp någonting lite hastigt och lustigt.

Och nu säger du kanske att det här är för mycket saker för att få plats med i en väska? I så fall är du en man.

24 nov. 2010

11 - Mina syskon

Lite huller om buller-fakta om mina syskon, presenterade  "in order of appearance":

Einar - "Vad heter det på protogermanska?"
Min lillebror är mer "min gigantiske bror som råkar vara yngre än mig". Han är nästan två meter lång och blickar ut över världen med blå ögon. Han har även blont hår och skägg och skulle förmodligen kunna passera för den klassiske vikingen vilken dag som helst. Faktum är att min backup-plan är att sälja honom på e-bay som "True Swedish Viking!" om det en dag blir nödvändigt att sälja honom någonstans.
Einar är även en sådan där beläst person. Han tillbringar dagarna med att tala om för alla som orkar lyssna vad olika saker heter på olika konstiga språk som ingen annan människa har koll på. Ibland spelar han datorspel, skriver dikter eller härmar den onda apan i Family Guy, vilket han är mycket bra på. Einar rollspelar och lajvar och är den enda människa jag känner som studerar fantasyböcker i stället för att bara läsa dem. Han lyssnar även på obskyra tyska band och lekte en gång liemannen med riktigt lyckat resultat.

Gunilla - "Vi är som små spelkort i ett oändligt schackparti."
Min lillasyster är också längre än mig, men inte så att det verkligen stör. Hon är det största Harry Potter-fan jag träffat, men hon har ändå inte sett filmerna. Hon är rädd att bli besviken, säger hon. Jag förmodar att filmerna i hennes huvud ändå är bättre än de som går upp på biograferna, om inte annat är bildskärpan helt otrolig.
Min syster är den enda person i min omgivning som tveklöst vet varför jag skaffade en keps där det står "Delta Green - No authority. No support. No fear." Hon brukar även sy kläder med gott resultat, målar och skriver dikter som främst rör sig kring dödsätare (men vad kan man förvänta sig av någon som har mörkrets märke på armen?). Hon var även en av tre dödsätare närvarande på mitt bröllop, något som uppskattades maximalt. Man vet ju aldrig när de där attans aurorerna dyker upp, och då kan man behöva lite uppbackning!
En gång blev hon utsatt för en självutsedd liemans hantverk. Det var inte så uppskattat.

Gjörgen
Min näst äldste halvbror som bor med hustru och barn närmare huvudstaden än någon av oss andra. Han har ett skratt som man blir glad av och en hel hög med tatueringar, bland annat vikingarelaterade. På somrarna brukar han och hans familj vara på Öland och jag hoppas verkligen att det så småningom skall leda till att vi träffas lite oftare så att jag har mer att skriva om honom!

Jonny 
Min äldste halvbror som jag inte har någon kontakt med längre.

10 - Det här hade jag på mig i dag

Jag hatar modebloggar. Dagen har just börjat, jag har yllesockor, svart och vitrandiga, trasiga och oformliga leggings och ett rosa nattlinne med glada får på av modell "stor t-tröja". Detta är även den fashionabla outfit jag tänker fortsätta bära fram till i kväll då det kommer hit sådana där Magic-spelare för den officiella onsdagsspelkvällen. Då tar jag på mig en BH och byter ut nattlinnet mot en riktig stor t-tröja, förmodligen illröd med tryck från UFO-Sverige. There you go.

9 - Min tro

"Häxor tror inte på gudar, de känner dem för väl för det. Det skulle vara som att tro på brevbäraren."
Min tro är ganska enkel. Alla gudar, gudinnor och varelser som människan tror på existerar, om än eventuellt enbart i idévärlden (hej Platon). Detta gör dem inte mindre existerande eller äkta för det, snarare tvärt om i och med att idévärlden trots sina många variabler är mer beständig än sinnesvärlden.
Gudar och gudinnor blir således skapade av människan, såsom människan blivit skapade av gudar och gudinnor i samma ögonblick som människan börjar tro på detta.

"Reality is relative. For some of us it's just a distant cousin."
 Med detta i bakfickan så tror jag inte på någonting, jag vet att det finns. Jag väljer stundtals att åberopa gudomligheter om det passar mina syften, men låter ingen av dem diktera mitt liv för mig.

8 - Ett ögonblick

Jag åkte i en bil på väg mellan min moders gård och närmaste mack. Plötsligt ser jag hur en av snöstolparna har vikt sig, förmodligen till följd av en bilsladd. Min första kommentar är dock "Det måste vara dromedaren!" och jag får en mycket tydlig bild av en dromedar med en blå yllemössa som skenar fram med en släde släpande efter sig och sladdar ned snöstolpar. Varifrån denna bild kom får jag aldrig veta.

23 nov. 2010

Alla intelligenta människor

Vad i helvete är det som händer med alla intelligenta människor?

Jag har en vän som jag alltid sett som en av de mer intelligenta. Hon tänker praktiskt, men har fortfarande förmågan att fantisera, med andra ord har hon det bästa av två världar.
Ändå beter hon sig som en idiot och resonerar som en galning. Hon kräks upp mat. Hon undrar sedan varför hon är trött och orkelös, eller när hon svälter sig själv och äter oregelbundet eller sällan så undrar hon varför hon går upp i vikt. Hon säger dessutom mycket defensivt att hon visst är frisk, inte har några störningar alls och minsann inte borde ta upp tid hos psyk från de som verkligen behöver hjälp. Herregud, det är för fan svart på vitt: SJUK. ÄTSTÖRNINGAR. Sök hjälp!
Jag har aldrig förstått hur en intelligent människa kan fastna i ätstörningsträsket. Varenda människa med någonting innanför pannbenet vet ju för helvete att man måste äta och att det är sjukt att framkalla kräkningar i tid och otid? Trodde jag. Tydligen inte.

Jag känner en annan ytterst intelligent människa som nyligen blivit fanatiker i en religion. Jag menar verkligen Moon-sekten, helt springande galet fanatiker. Hon dikterar hela sitt liv efter religionen, oavsett om hon mår fysiskt bra av det eller inte. Hon struntar i sin familj till förmån för religionsutövare, hon pratar knappt om något annat längre. Det är bara religion, böner, konstiga traditioner och främmande språk.
Från början var det inga varningsklockor som ringde. Hon sa att hon valde ut de delar hon gillade med religionen och struntade i resten, men snart sket fan i det blå skåpet och hon slukade hela alltet med hull och hår i stället.
Jag som alltid trott att en intelligent människa är förmögen att tänka själv och ta egna beslut om sin vardag, inte svälja en hel religion och följa alla regler och punkter. Det är bara fega och korkade människor som gör sådant. Trodde jag. Tydligen inte.

22 nov. 2010

Varför Diablo 2 är bättre än studier

  1. När Deckard Cain säger att man borde stanna och lyssna en stund så kan man bara skita i det och tvinga honom att identifiera magiska föremål i stället.
  2. De korkade zombier man möter inte bara FÅR man, utan SKALL man döda skoningslöst!
  3. Om någon håller en lång föreläsning så kan man klicka bort hela talet och få en kort sammanfattning av sin uppgift i stället.
  4. Ingen kan tvinga dig att köra multiplayer med en massa främmande människor som vill åt din loot.
  5. Kunskap tillskansas genom "learning by doing".
  6. Om man trots allt måste läsa en Book of Skill så tar det bara några sekunder innan den har skänkt önskad upplysning.
  7. När det sent på natten börjar kännas som att du befinner dig i helvetet har du inte fel.
  8. Jämför att hitta en tappat penna på golvet i biblioteket med att hitta en guldglimmande kista full med saker i stil med "Indestructable Sword of Doom and Awesomeness".
  9. Då du nått upp i hög level så är du praktiskt taget en gud och kan teleportera eller låta din aura döda dina fiender. När du nått hög level på universitetet kan du prata så att ingen normal människa förstår dig och vända burgare på Donken (precis som innan universitetet med andra ord).
  10.  Om du misslyckas kan du alltid försöka igen utan att det kostar dig ett rött öre.

20 nov. 2010

7 - Min bästa vän

Min bästa vän heter Alv. Jag har redan skrivit många gånger om henne här i bloggen och jag tycker att den här serien får tala för sig själv i dag.

17 nov. 2010

Utmaning

Blev lite sådär lagom "utmanad" av Slams. Oh well, here goes:

4 TV-program jag ser:
  • Supernatural (Bästa någonsin, ett modernt Arkiv X)
  • Dexter (Fortfarande sjukt snygg psykdykning)
  • Ghosthunters (Det mest seriösa programmet i genren)
  • Criminal Minds (När man vill att de sjuka seriemördarna skall bli fångade som omväxling)
4 saker jag gjort idag:
(perfekt att få den frågan när man inte gjort ett skit)
  • Pratat lite med en vän som sov över här, trots att jag var dödstrött och borta i skallen och förmodligen inte var särskilt underhållande. Tror jag mest pratade om katterna, det behöver jag inte vara vaken för att göra.
  • Promenerade med maken till bussen för att vinka av honom när han åkte till jobbet. Tanken var att jag skulle handla cigg och frukost efteråt, men jag orkade inte utan gick hem i stället.
  • Tvättat några maskiner med äckliga saker som vår käre könsmogne katt tyckte borde märkas grundligt.
  • Tagit ett bad utan att finna någon särskild inspiration i det heller
4 saker jag längtar efter:
  • Att gå och se nästa Harry Potter-film i helgen med August och Niklas
  • Att flytta ut på landet igen. Det är bara på landet jag mår bra. Den här lägenheten är visserligen den bästa så här långt, men det säger tyvärr ingenting.
  • Att den här förbenade håglösheten skall försvinna så att jag kan fortsätta med mitt liv.
  • Att kärleken skall ringa och säga att han är på väg hem.
4 personer jag utmanar:


Eh... måste jag? Hm. Jaja. Johanna, Einar (okej, han har ingen blogg, så han får improvisera i så fall), Johan Helgesson och ööh... min... KATT.

6 - Min dag

Vädret är lika håglöst som jag
Min dag är över nu, det är kvällning, men det känns ändå inte som den har varit här alls. Jag har levt i ett töcken, tröttheten som ständig följeslagare, håglösheten. Jag vill inte äta, vill inte sova, vill inte vara vaken, vill inte vilja något. När jag försöker plugga så flyter texten ihop och bildar nya meningar som inte hör hemma i böckerna jag läser. Det känns som om jag befinner mig mitt i ett steg, men det är det där attans extra steget man tar uppför trappan när det är mörkt: när man snubblar till och inser att trappan redan tagit slut.
Jag kan inte påstå att jag är deprimerad, inte aktivt deprimerad i alla fall. Inte som förr, när sorgen klöste på insidan och gråten fanns i halsen. Jag bara... är. Jag gör ingenting, jag förmår inte att göra någonting. Jag vill ingenting. Jag orkar ingenting. Jag vet inte riktigt vad det är frågan om.
Jag saknar så många. Jag saknar mig själv. Jag saknar energi och ork.
De påstår att cannabis leder till tyngre droger, jag skulle vilja påstå att kaffe leder till tyngre droger. Kaffet verkar inte längre, jag vill ha koffeintabletter, jag vill ha någonting som bringar mig uppåt, som ger mig ork och överenergi att spendera.
Min dag är över och jag har inte gjort ett förbannat dugg förutom att tvätta, vilket aldrig skulle ha hänt om inte maken behövde rena kläder. För jag bryr mig inte själv längre. Smuts bekommer mig inte. Mat intresserar mig inte. Jag har inte sett någon film, jag har inte tittat på TV, jag har inte spelat något spel, jag har inte lyckats plugga fastän jag försökt, jag har inte städat, inte diskat, inte läst. Jag vet inte var dagen tog vägen och jag kan nog ärligt talat säga att det inte känns som om den var min eftersom den undflydde mig så effektivt.
Således borde inte rubriken "Min dag" vara korrekt i det här fallet, kanske snarare "Dagen som försvann".

5 - Vad är kärlek?

Kärlek är allt och ingenting. Kärlek är allt eller ingenting. Kärlek är allt utan ingenting. Kärlek är ingenting utan allt. Kärlek är.

Kärlek är alltför många saker för att kunna beskriva. Det kan vara att mysa ihop sig med kattungen intill hakan då den högljutt knattrar förnöjt. Det kan vara att läsa om den där boken du redan läst trettio gånger. Det kan vara att för första gången i sitt liv inte längre känna sig ensam.

Det kan också vara hemskt och omstörtande och himlastormande och smygande och en hel jävla rad med andra saker. Kärlek bara är, helt enkelt.

4 - Det här åt jag i dag

Vilken sjukt trist rubrik. Därmed avklarar jag den så här lite fint på morgonen. Jag har ännu inte ätit ett jäkla dugg, utan bara kedjerökt lite och druckit kaffe. Så det så.

3 - Mina föräldrar

Min pappa var starkast i hela världen. Han kunde göra allt. Han kunde trolla fram lördagsgodis och övertala den sista ketchupen i flaskan att komma fram. Han hade varit cowboy i Vilda Västern och han kunde föra ett vettigt samtal med en sten. Han jagade och fiskade och älskade vår lilla gård. Han hade lätt till ilska och lätt till förlåtelse och jag har bara sett honom full två gånger i hela mitt liv. Han använde tjuvknep och var inte alltid på lagens rätta sida, men alltid på hjärtats. Han var en levnadskonstnär.
Min pappa är död. Han kunde inte göra allt. Han kunde berätta historier om sitt liv som ibland hade hänt och ibland inte. Han var egentligen ganska blyg, men dolde det genom att prata med allt och alla hela tiden. Om man träffade min pappa så kommer man ihåg det.

Min mamma är varmast i hela världen. Hon är flickaktig och ungdomlig utan att det blir patetiskt, för hon anstränger sig inte. Hon är helt enkelt bara sig själv. Hon har aldrig stelnat eller blivit gammal. Hon lyssnar på musik på hög volym i sin blå bil och slukar fantasy i en takt som skulle göra vilken nörd som helst vördnadsfull. Hon bär en handduk den 25:e maj och brukar påminna de anställda på biblioteket om att göra detsamma. Hon bor i en liten stuga med sin katt och just nu, när jag skriver det här, är hon utomlands för första gången på flera år. Min mamma älskar att resa och har en underbar karl som heter Bengt och som berättar om troll och flyttsvampar. Min mamma vill klä sig som en hippie och spelar Age of Empires på sin dator. Min mamma har alla goda råd i världen och är också den mest genuint goda människa jag någonsin träffat.

16 nov. 2010

Katjas sida - del III

 "Vi borde träffas."

Natten är tung. Mina skinnflådda knän skaver mot betonggolvet. Jag får inte låta dem läka. Händerna är låsta som i bön och tårarna rinner, rinner nedför mitt ansikte. Färskt blod. Järn.
Först kunde jag inte ens höra hans röst genom kaoset. Andarna blev som galna. Skriken kändes som knivar genom mitt huvud.
Nu kan jag höra honom alltför tydligt. Han talar på språk jag inte förstår. Två rynkor mellan hans ögonbryn. Det är en föreläsning och jag vet att jag måste lyssna, att det är viktigt, men jag förstår inte orden.
När kom jag hit? När kommer jag hem? Sam, jag älskar dig. Sam, du är mitt allt. Sam, du är världen och livet och döden och blodet och bödeln och Frälsaren.
Såren på ryggen är färska. Jag har straffats, men jag känner inte till mitt brott. Inshallah!
Det skrämmer mig att jag inte längre kan sluta ögonen, att jag inte är ensam i mitt huvud, att andarna genomsyrar världen. Det skrämmer mig att jag inte vet var jag är på väg eller var jag kommer att hamna. Sam är allt. Sam är allt som finns.
Plötsligt förstår jag. Sam bjuder mig farväl. Det här är vår sista dödsdans och han skall aldrig återvända.
När hans tunga steg lämnar rummet vill jag skrika. Mitt hjärta blöder, min röst är hes av sorg när jag rabblar böner, förbannelser, tigger och ber, men han är borta. Jag drar mina handflator längsmed golvet tills de lämnar röda spår. Jag är ensam, ensam, ENSAM.
Vad gör en människa utan sin frälsare? Vad gör man när ljuset slocknat och världen ligger mörk? När broarna rämnat och lavan tränger fram? Vad gör jag utan Sam?
Smärtan är så verklig, den första verklighet jag smakat på evigheter. Jag biter mig i armen och dricker mitt eget blod. Jag klarar inte av skriken och blandar mitt eget med deras. Ingen kan höra mig, ingen kan hitta mig, ingen kan rädda mig. Rädda mig!

Hjälp mig.

Vem är jag utan Sam?

2 - Min första kärlek

När jag tänker på min första kärlek så kommer det inte upp någon bild. Det är lite som att misslyckas med att ställa in kanaler på en TV som man vet skall fungera. Vad räknas egentligen, vad menas?

Jag tror att min första riktiga pojkvän och därmed kärlek var en viss Mr. Circuitry. Allting började, som det var brukligt då, på passagens chat Exilen. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att han började skriva massor till mig och att han skrev en låt till mig. Vi hade skämtat om att vi skulle träffas vid nyårsafton år 2000 och det var således det låten handlade om. Jag satt just och letade för att se om jag kunde hitta texten och fann den faktiskt till slut. Bifogar den längst ned i inlägget för nostalgipoängens skull.
Hur som helst, jag och Circ hälsade på varandra fram och tillbaka. Jag minns knappt vad vi pysslade med utöver att hånglas, vänslas, festa och umgås med vänner på ett eller annat sätt. Circ hade en del mentala issues, men å andra sidan hade vi väl alla det på den tiden och i de kretsarna? Han var även synthare (med drag åt svartrock) och en stor del av grunden till min musiksmak kommer från början från honom.
Jag försöker minnas detaljer och det jag minns bäst är några få minnesbilder, några glimtar.
- Det lilla vargkorset jag gav honom i present som han alltid hade på sig.
- När jag just hade anlänt hem till honom och han slängde sig ned i sängen och såg lyckligt mot mig med den spontana kommentaren "Vi gifter oss!"
- När han var livrädd för att han inte kunde skilja på dröm och vaka och bad mig hålla fast honom hårt så att vansinnet inte skulle svepa bort honom.
- När det tog slut och vad han sade då. Vi pratade på telefon och han sa: "Vårt förhållande är som ett stort, svart hav med små gröna öar i. Det är så långt att simma mellan de öarna och nu känns det som om världen håller på att svämma över."

Hur kommer det sig egentligen, att det är slutet jag minns bäst? Alla dessa hundratals desperata dikter av äkta tonårssmärta jag skrev efteråt? När han dök upp på min födelsedag och gav mig ett band med de låtar han skrivit till mig och en bukett vissna rosor för att sedan hångla med alla mina vänner på festen? Varför har jag tydligare bilder av det bittra än det söta? Det söta är mer något flytande, en känsla, en doft som var en blandning av honom, barnängen och clearasil.

Vårt förhållande var klart av en destruktiv sort och på sätt och vis är jag glad över att detta var I.S.D. (innan sexuell debut). De lekar vi hade för oss var så nära S/M och bondage som man kan komma utan att knulla. Dominanslekar, psykisk såväl som snudd på fysisk tortyr. En fascination för smärta och med smärtan som ledsagare. En dragning till mörker och dekadens, demoner och vansinne. Handklovar, piskor och bitmärken. En evig kamp på lek och allvar om nyckeln till handbojorna.

Ändå kan jag se tillbaka på det hela med både värme såväl som bitterhet. Det är så avlägset nu, som ett annat liv. Ett bättre eller sämre liv? - Det spelar ingen roll, det var bara annorlunda.

Äh, vad fan. Om jag nu ändå skall vara så här öppenhjärtlig kan jag lika gärna bjuda er på en av alla de dikter som följde i förhållandets kölvatten. Så varsågoda, en högtravande dikt av undertecknad, anno 1998:

Låt mig leda dig i koppel
till mitt altare av sten
låt mig få dig att blöda och skrika som min själ
låt mig skratta åt din smärta och gråta vid din röst

Såra mig, så stannar jag
är du tyst så går jag bort.

Låt mig få se dig vrida dig i njutning
som är vår och ack så blodig
låt mig kyssa dig tills du brinner i helvetets eld
låt mig få vara där och smeka dig och hata dig till fullo

Såra mig, så stannar jag
är du tyst så går jag bort

Låt mig röra dig, förstöra dig, se dig i ditt mörker
låt mig ge dig morgon när solen springer fram
låt mig se dig där en sista gång
och sedan, älskade, får du äntligen ta mitt liv igen
Och som utlovat, sången han skrev till mig innan vi träffades. Vi hördes faktiskt av som hastigast inför nyårsafton 2000, men då hade allt redan förändrats och han var en främling.



Phaeton of Culpa - Killer Queen
Soul - Hunted by the shadow - Invincible today
Heart - Convicted by the mind to a place nearby
I never doubted a second
Your orders twiched into borders
To be crossed by me
                                                   
Feeling is crossed by your fear
Your eyes - they are shadows
Twiched into meadows
To be crossed by me
                                                   
Reasons - Are there any reasons
I should go on just like before?
Always touched you down
Always touched you down
Touched you down
Like a raindrop
Fallen by your tears
Convicted by the Shadow
Listen to your breath
To the ultimate noice of your breath
                                                   
It’s my Killer Queen - She sneaks up from behind
And takes something with her
It’s my Killer Queen - She sneaks up from behind
She waits to the year 2000
Sometimes she takes, a little more than she’s supposed to


1 - Presentera mig själv

Please allow me to introduce myself...

Hur skall jag göra det här? Som på ett AA-möte: "Hej, jag heter Yvonne och jag är..."? Genom poesi och utsvävande metaforer? Ur någon annans ögon? I mina egna ögon? Ur min katts ögon? Jag har verkligen ingen aning.
Vi kan börja med en dröm jag hade i natt.

Jag drömde att jag var en gud. Ordet "gudinna" fanns inte med i drömmen, annars skulle jag använda det. Vi var ett antal smågudar som hade blivit ihopsamlade i en glänta. Där skulle vi sedan offras i en anslutande grotta av en större och mäktigare gud. Anledningen var att det i rymden vandrade omkring ett antal Jesusar och att en av dem nu ville äta vår planet. För att förhindra detta måste ett visst mått av makt offras. Först in var två mindre gudar av varav jag kände den ena. Den mäktigare guden tog in dem till grottan och skanderade en liten bön som fungerade som så att han nämnde den ena guden vid namn och offrade sedan med ord denne och den gud som stod närmast. En av smågudarna förvandlade sig precis efter bönen till en lus och var ju därmed ingen gud längre, så offret gällde nu den andra guden och den mäktigare guden som stod närmast och därmed offrades, räddade planeten och gav så mycket offrad makt att vi andra var säkra och trygga.
Däremot visste vi kvarvarande gudar att det bara var en tidsfråga innan nästa Jesus skulle komma och äta upp planeten (jag föreställde mig att han åt dem som runda, pudersockerdoppade lyxchokladbitar) och att förr eller senare skulle det inte finnas några gudar kvar att offra för att rädda den.

Att presentera sig som en gud eller gudinna är kanske lite att ta i, även om jag liksom många andra före mig anser att alla människor har gudalikt potential. De flesta kastar bort detta potential och även jag som är medveten gör det, vilket resulterar i ett slags självförakt. Bortslösat potential och ineffektivitet är två av de saker som stör mig mest i världen, jag ser dem hos mig själv varje dag och när jag ser dem hos andra blir jag arg och en aning tröstlös.

Skall vi försöka med "söker brevvän a la 12-åringens presentation"?
Jag är en kvinna på 29 vintrar som tycker om djur, böcker och rollspel - såväl levande som dött. Mina älsklingsartister just nu är Gothic Archies och David Bowie och min favoritfilm är Big Fish.

Det är inte heller riktigt rätt, inte sant? Kanske skall jag helt enkelt försöka undvika vidare svammel och i stället presentera mig med den beskrivning som jag en gång tillskrev mig själv och som fortfarande känns korrekt:

Jag är en konservativ rebell.

En om dagen - varför inte?

Fick tips om någon slags grej som folk tydligen pysslar med i sina bloggar just nu genom Siri och Alv. Tänkte lite "äh, vad fan, varför inte?", jag har ju ändå upplevt någon slags bloggtorka.
Har ingen aning om ifall jag kommer att hålla mig till en om dagen eller skriva flera, men vad spelar det för roll så länge jag skriver?


Dag 01 – Presentera mig själv

Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 –
Det här får mig att må bättre
Dag 24 –
Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 –
Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick


Man skriver en text efter dagens rubrik.

14 nov. 2010

Misantrop

Varje dag är en dag då jag inser att jag hatar människor.

Asofifiler
Jag hatar folk som försvarar att de inte haft vett nog att lära sig använda sitt eget jävla språk. Det finns ingen dyslexi i världen som gör någon till särskrivare. Det finns stavningsprogram. Det finns inte heller någon slags ordblindhet som hindrar personer från att använda versal i början av mening och punkt utan några jävla mellanslag efter sista ordet.

Fridstörare på bibliotek
Jag hatar folk som använder mobiltelefoner på bibliotek, det borde införas skottpengar på sådana. Jag hatar också idioter som tror att bibliotek är något slags kafferep där man kan sitta och snacka med sina vänner, samt bibliotekarier som inte säger åt dem att hålla käften. Värst är dock bibliotekarier som måste prata högljutt och själva blir en del av problemet, de borde få sparken och tvingas leva i en pappkartong under närmaste järnvägsbro.

Kepsnissar
Jag hatar människor som tror att keps är generellt sett någonting snyggt att ha på sig. Allt en keps gör är att den får dig att se ut som ett stolpmongo och en förbannad bonnraggare. Det enda positiva med keps är att den direkt talar om vem som är en idiot så att man inte behöver vänta tills personen i fråga öppnar käften för att kunna avgöra det.

Tröga idioter i matvarubutiken
Värst är dessa förbannade pensionärskärringar som kring lunchtid tror att alla precis som de har ALL tid i världen på sig och därmed tar lång tid med att småprata om SKITSAKER med kassörskan. Näst värst är de jävla missfoster som alltid skall ta sina postärenden samtidigt som de skall betala i stället för att gå vidare till postdisken.
Såg för övrigt en reklam på TV där någon idiot lämnade sin plats i kön för att springa efter sin ostyriga unge och sedan blev arg för att någon därmed fyllde luckan och gick före. Självklart skall man gå före! Skall man vänta på att något pucko som inte har styr på sin unge skall springa och jaga småtrollet genom hela affären? Knappast.

Jag kan fortsätta hur länge som helst, men här får hatet vara över för det här inlägget. Mer kommer dock att dyka upp inom kort, känner jag på mig.

10 nov. 2010

Verklighetens fiende

Alla fina katter

Min dröm om en hel bataljon med katter i lägenheten har gått ett steg framåt. När maken var på musikhuset och repade hittade han en liten övergiven kattunge som satt och pep hjärtskärande på ett element. Först döptes den till Marshall, men efter en liten kontroll av kön fick hon snabbt förnamnet Tonks.

Hon har verkligen livat upp här hemma, den lilla raringen. Kattleksakerna känns inte längre bara som dekoration, utan används flitigt. Hon har dessutom fått fart på de andra katterna också så att de är mycket mer lekfulla och pigga. Särskilt Voldemort som kramas med henne på bilden, han verkar ha saknat en yngre katt att leka med eftersom Murkla har lite för mycket värdighet att tänka på för att leka dagarna i ända.

Så nu ligger det katter överallt. Tre katter känns lite som att ha trehundra katter. De ligger i drivor på soffan, de rullar omkring på hallmattan och de strör ut sig över täcket i sängen. Voldemort skriker, Tonks kuttrar och Murkla... ja han blänger mest. Det bästa med katter är att oavsett om de har en hel del jobbiga egenskaper (Voldemort markerar allt och skriker jämt, Murkla bajsar på golvet och lägger mattan över när han är sur och Tonks leker med plingande saker nätterna igenom) så har de också alltid gott om egenskaper för att uppväga det. Vilket är praktiskt, för annars skulle de förmodligen åkt ut genom fönstret för länge sedan, oavsett om jag älskar dem eller inte.

Saker känns lite bättre i dag. Har fått iväg mer skoluppgifter och börjat försöka ana en struktur i mitt arbetande. Minst en inskickad uppgift om dagen är mitt mål just nu, och i den takten lär jag ligga bra till redan i slutet av veckan.
Men nu blir det lite soffliggande med katter högt och lågt. Jamande, spinnande, knattrande, kurrande, purrande, skrikande, kuttrande katter!

8 nov. 2010

Återvändo

Tillbaka i Kalmar igen efter en vecka i Närke. Jag stirrar fientligt ut genom fönstret och vill inte gå ut, trots att jag är både hungrig och röksugen. Skrivbordet på min dator är översållat med dokument vars titlar skvallrar om hemtentor och epikanalyser, men jag känner mig tom. Dränerad.
I går fick jag panik över hur mycket jag hade att göra, blev nedlugnad och känner mig fortfarande inte panikslagen, bara oinspirerad. Ointresserad. Varför skall jag plocka sönder en historia och försöka använda så många svåra ord som möjligt bara för extrapoäng hos en lärare som inte ens kan skilja mellan söndag och tisdag? Varför skall jag bry mig?
Jo, jag vet. Man måste gå igenom de tråkiga grundkurserna för att komma vidare till godbitarna. Man måste stå ut och hålla ut och tvinga sig själv för annars får man inga pengar. Man måste.
Jag har aldrig varit bra på det där med "måsten". När det är någonting jag måste så blir jag helt otroligt seg, loj, oinspirerad, trött, känner mig sjuk och vill slå folk. Visst låter det mysigt?
Nu har jag gett mig själv tre timmars frist innan jag måste sätta igång med hemtentan och jag hoppas att jag kan hitta någon sorts lust där någonstans, även om jag betvivlar.

1 nov. 2010

Landskapsbilder

Vid havet känner jag mig lätt. Det finns något så sorglöst och storslaget i någonting så fullständigt otyglat av människan. Jag blir lätt om hjärtat när jag hoppar från klipphäll till klipphäll, letar strandfynd, vadar, eller bara njuter av vinden och vågorna som rullar in mot land. Det som känns mest hemma av allt är klippiga öar med låg vegetation där det alltid blåser. Ljuset är alltid annorlunda vid havet, luften känns ren och ny och det är som om allt det mörka, svarta och svåra skalas av och blottar en annorlunda människa hos mig. En lycklig människa.

I skogen känner jag mig lugn. Barrskog eller lövskog spelar ingen roll. Hösten är den bästa tiden på året, men även om våren eller sommaren efter ett rejält regn när myllans doft blandas med mossans fukt är det underbart. Att följa en skogsbäck med bara fötter, att få lyssna på vad träden säger när vinden viskar i kronorna, att kura ihop mig under en åldrig gran. I skogen blir jag eftertänksam och känner mig som en del av allt som växer, krälar och kryper. Det gör mig mer rotad, mer som en hel människa. En lycklig människa.

På fälten känner jag mig fri. Särskilt lycklig blir jag en riktigt klar och kall höstdag när solen inte värmer ett dugg och luften känns isande frisk att andas, som om den renar inifrån och ut. Vått gräs mot benen och så otroligt mycket himmel överallt. Det är nog det jag minns bäst, all denna himmel med moln eller stjärnor eller bara klar, blå luft. Att få springa genom gräset eller vandra genom dimman när älvorna dansar. Fälten tar tag i min fantasi och låter mig andas igen. De gör mig till en springande människa, en fri människa. En lycklig människa.

31 okt. 2010

Jag är dålig på att festa

Har jag någonsin varit bra på det? Jag vet inte. På min födelsedagsfest brukar det gå ganska bra, men annars känns det som om jag har ett så stort behov av mellanrum, tystnad, reflektion. Jag vill kunna koncentrera mig på en person en längre stund utan att utesluta andra.
Jag vet ingenting. Det är så svårt. Det var fest i kväll. Det kom underbara människor och de var snälla och trevliga och bara sådär... bra, helt enkelt. Ändock fann jag mig själv dra mig undan, distansera mig, hålla mig ur vägen långa stunder.
Jag vet inte varför. En stund in på en fest känns det som om jag faller handlöst och allting rasar omkring mig. Jag kan fortfarande trivas, även om jag sitter lite avsides och pratar med en person eller håller mig undan en stund. I kväll var det en till största delen bra fest, men jag var inte en bra värdinna.

Min folkskygghet tar nya grepp om strupen var och varannan dag. Jag vill inte gå ut. Jag vill gärna träffa folk, men när folk kommer hit blir jag osäker, rädd och drar mig undan. Sätter upp barriärer, håller mig på min kant. Jag låter folk titta in hos mig i glimtar, men blir väldigt lätt distraherad av något annat när det händer mycket omkring.
Så det jag försöker säga är kanske; tack för att ni kom. Jag hade roligt och hoppas att ni också hade det. Förlåt att jag försvann ungefär hela tiden. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag jobbar på att hantera det... eller för att använda en term som aldrig brukar komma från mig när det gäller folk (fast då är det folk i allmänhet och inte sådana jag tycker om), hur som helst, till er på festen: När det gäller er så är det faktiskt inte ni, det är jag.

23 okt. 2010

Katjas sida - del II

Fyllot som baxas ut ur baksätet sover snarkande. Hans stank uppfyller hela världen när Katja mödosamt tar honom över axeln och börjar traska med honom uppför trapporna till lägenheten. Hon var tvungen att offra ännu mer blod för att orka och börjar känna en oro i kroppen. Det är som om allting hamnat lite snett, som om verkligheten inte har tillräckligt mycket prestanda för att kunna visualisera hennes världsbild.
Tobbe går framför henne. Hon kan se att hans hopkurade axlar skakar som av undertryckt gråt, men hon vet att det är kyla. Längtan efter kickarna. Längtan tillbaka. Hon önskade att han ville gå tillbaka, men han är mycket bestämd på den punkten och hon vill inte ge order. Inga order mer. De var vänner, inte sant? Hon behöver ingen slav eller tjänare, hon behöver bara Tobbes vänskap.
Han låser upp dörren. Det är mörkt i lägenheten och hon låter fyllot dimpa ned på soffan. Den kala glödlampan i taket tänds och ljuset får nästan Katja att rygga tillbaka litet.
Rösterna har börjat igen. De säger tusen olika saker. De pratar i munnen på varandra. Andarna är hungriga. De kräver blod. Blod som hon måste ge till dem. Det verkar dock inte som om de förstår vad hon är på väg att göra, i stället pratar de om Tobbe.
"Du måste göra det." säger de. "Du måste ge honom till oss. Ge Tobbe till oss. Till oss."
Hon skakar på huvudet, nästan vildsint och ställer sig i stället snett bakom sin blodstjänare. Han står med blicken vänd mot de svartmålade rutorna, som om han kunde se någonting där utanför.
- Tobbe.
En hand på hans axel, hon känner bara av den lätta vidröringen hur spänd han är och tar bort handen igen. Vill hjälpa. Kan hjälpa. Beslutsamt virar hon upp det blodiga bandaget om handleden och blottar två djupa, öppna sår.
- Tobbe. Drick.
Han tvekar inte länge, för lugnet som inga preparat längre får ge honom kan ges temporärt av Katjas blod. Lindring. Hon kan dock inte längre få av samma mynt tillbaka. Deras symbios är rubbad. Utbytespunkterna har förflyttats. Utan drogerna är han spänd och hon fullständigt utlämnad åt vansinnets mörka vatten.
Minnesbilder glimmar till hos Katja. Minnen av allt det blod hon offrat de senaste nätterna. Frågan om när hon senast åt och svaret att hon inte kunde minnas.
När det är över anländer stormen till lägenheten. Den röda dimman som sveper med sig allt i sin obarmhärtiga syndaflod.
Efteråt. Efteråt är väggarna fläckade med blod. Tobbe ligger orörlig i ett hörn av rummet. Fyllot sover inte längre. Han tigger och ber ordlöst med blödande läppar. Han har ett hål där han borde ha kött. Vad som fått verkligheten att återvända till Katja vet hon inte, men hon måste agera snabbt. Det sista av fyllots blod förtärs och stärker henne och sedan bryter hon mot reglerna. Han får tillbaka sitt blod blandat med hennes. Han förändras, förvandlas, man ser redan vansinnet lysa från hans ögonvitor. Katja gråter när hon rycker åt sig trumpinnen hon snattat när hon hälsade på Brujah i förra veckan. Bryter av spetsen. Ser till att han som tidigare bara var ett fyllo och nu är hennes barn håller sig stilla. Hans rödkantade ögon ser förvånade ut och hon skrattar nästan till i gråten. Det ser lustigt ut.
Uppmärksamheten riktas mot Tobbe i stället. Hon knäböjer vid honom, försöker se vad som är fel. Det dåliga samvetet hugger och hugger samtidigt som andarna fortsätter sina ändlösa uppmaningar.
"Nu är tiden. Ta honom nu. Ge honom till oss. Vi behöver honom. Nu har du någon annan. Ge honom till oss!"
De har missuppfattat alltihop. Hon märker att han andas och ger honom mer liv. Han läker fort. Världen har fått en intressant suddighet av alkoholen från den nye familjemedlemmen.
- Förlåt, säger Katja. Det är bara ett tomt ord. Ingenting som kan radera den ånger hon känner. Med avsikt ger hon Tobbe för mycket, låter honom svepas bort i ruset och smärtan från läkandet om vartannat.
Nu är det dags. Så mycket har rösterna rätt i. Nu är det dags. Hon gör förberedelserna nästan mekaniskt. Tidningsurklippen åker ned från väggen. Symboler ritas med tjock, svart märkpenna. Ett pentagram på golvet. Den nyblivne malkaven i mitten av det.
Katja sätter sig ned bredvid honom. Hon vet att han vet, att han är vaken. Att han undrar och tänker och känner, men att han inte kan röra sig. Det hon nu skall göra fyller henne med illamående och avsky inför sig själv, men hon måste. Andarna kommer göra något hemskt om hon inte ger dem av sitt blod, och han är av hennes blod nu. Hela hans liv förstört på bara några få timmar, stulet av henne. Hon är en livstjuv. Hon förtjänar inte att behaga andarna.
Tårarna rinner fortfarande när hon höjer kniven. Det är ingen offerdolk, utan en vanlig, sågtandad brödkniv med ockulta symboler ristade i träskaftet. Långsamt börjar hon mässa på ett språk hon knappt ens själv förstår. Bladet tränger in i halsgropen. Mer blod. Alltid blod. Blod överallt. Förtvivlat fortsätter hon att hugga. Hon hugger och hugger och kan känna hur hennes avkommas medvetande pockar mot hennes, undrar, skriker i panik, oförstående. Bort! Han måste bort! Hon börjar desperat att försöka sära huvudet från halsen med sin patetiska kniv. Hur lång tid det tar och om det lyckas mest på grund av hennes krafter som hon åter blir tvungen att förstärka är omöjligt att räkna ut. Någonstans i rummet kan hon höra snyftningar och ekon av snyftningar. Hon vet att hon själv gråter, men hon antar att Tobbe också gör det. Att han vet vad som händer nu. Att han vet hur hon faller, känner hennes mörker som omsluter allting.
När det är över är det över. Katja har brutit mot reglerna igen. Hennes hjärta slår som besatt. Andarna har tystnat. Endast den klibbiga värmen över hennes händer och ben är kvar.

22 okt. 2010

Allt är Angels fel

Nu är den här. Den nya vampyrdiggar-generationen. Den som inte läser Anne Rice eller Dracula, utan nöjer sig med lättsmälta kioskromaner där emovampyrkillar har horder av små tonårskåta brudar efter sig.
Twilight var skrällen som förstörde allt. Twilight gjorde det plötsligt okej för småbrudar i alla åldrar att sitta och sukta efter polerade vaxdockor som med handryggen mot pannan gnäller om sitt hemska liv som gudomligheter. Twilight var det som snodde vampyrerna från oss riktiga fans och förvandlade dem till modeller för hårgelé och glittrande sexsymboler för Svensson.

Men var sjutton började det här? Var gick det snett egentligen? Jag säger att det gick snett den tionde mars 1997.
Det var nämligen det datumet som Angel för första gången sågs till i Buffy the Vampire Slayer. Han dök upp där med sin popfrilla och sin "tragisk hjältefigur"-stil och snodde åt sig både Buffys och legioner med tittares hjärtan. Han gnäller och är romantisk och suktar efter en skolflicka trots att de borde ha lika mycket gemensamt som en laptop från Alienware och den gamla 286:a på vilken jag skrev mina första vampyrnoveller. Han är förebilden för Twilight. Hell, strö lite glitter på honom och det kunde lika gärna ha varit han som satt i något jävla träd och suktade efter intetsägande Bella häromåret i stället.

Angel är en förrädare mot hela vampyrkulturen och som alla förrädare borde han vara i helvetets nionde krets tillsammans med Judas och CO, där han hör hemma.

I long for when the stars are right

Jag önskar att jag kunde längta efter något annat, men det tycks mig omöjligt. Ju mer jag ser av mänskligheten, desto mer tycker jag att de förtjänar Cthulhu. De förtjänar galenskap, mörker och slutlig förintelse.
Jag önskar att jag kunde se det på ett annat sätt. "Vore inte 'karma' en trevligare tanke?" sade en vän. Det är klart, men tyvärr så känns det som om Cthulhu ÄR karma. Visst, han förgör snälla människor också, men ärligt talat så är bra människor i minoritet. Bad things do happen to nice people.
De flesta av er har ingen aning om hur mycket jag önskar att jag inte vore så fylld av avsky. Avsky inför alla futtiga, idiotiska människor där ute. Önskan om deras långdragna och plågsamma slut. Hatet förtär mig och slutligen kommer jag tvivelsutan också att brinna för det.

Jag vill också tro på en kärna av något gott. Jag vill också kunna vara överseende och förlåtande och acceptera saker som de är, men jag kan inte. Kärnan är becksvart och de som blivit helgonförklarade har inte blivit det för att de är utan det inre mörkret, utan bara för att de mer aktivt och högljutt har kämpat mot det. Jag orkar inte kämpa. Jag accepterar mig själv som jag är, för jag lever i en värld som jag inte kan acceptera hur jag än försöker.

20 okt. 2010

Snuttefilt

I dag tröstar jag mig med det här:

19 okt. 2010

Helvetet bor i mitt huvud

Jag är inne i en riktigt dålig period just nu. Varje natt är mardrömmarna tillbaka. Varje natt gröper de ur stora slevar av min själ, tuggar och sväljer. De första timmarna på morgonen är jag ofta lite osäker på vad som egentligen är verkligt och efter en riktigt hemsk natt är dagen förstörd och ur fas.
Skräcken lurar bakom ena axeln, andas otydliga ord i örat.
Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Helvetet bor i mitt huvud och varje natt så faller jag. Portarna öppnas när ögonlocken stängs. På senaste tiden har det varit så intensivt att jag vaknat flera gånger per natt. Dagarna är ur fas. Världen känns skevare än vanligt och luften skaver. Jag upplever det som att världen laggar. Det är samma sak som när jag hade insomnia, förutom att jag sover, men känslan är likadan.
"Sök hjälp" säger välmenande röster, men det finns ingen hjälp att få.

17 okt. 2010

Please allow me to introduce myself...

Som ni alla säkert vet så har jag fastnat i serien Suprnatural. Nyligen gjorde Lucifer entré. I och med detta så började jag fundera över tolkningar av djävulen i film och TV-serier och som följd av tankegångarna kommer nu min lista över

De fem bästa film-tolkningarna av Djävulen
(utan någon särskild ordning)


Den oberäknelige djävulen
God's Army - Viggo Mortensen

Det här är nog den första seriösa gestaltningen jag såg på film, förmodligen för att God's Army var den första film jag någonsin köpte. Viggos djävul dyker först upp sittande på en stenmur mitt i natten där han sitter uppflugen och plockar blombladen av en ros med utstuderade rörelser samtidigt som han eftertänksamt hånar huvudkaraktären.
Den här djävulen är oberäknelig, hetsig, ömsom smeksam och ömsom hotande. Växlar mellan att vara elegant och nästan vulgär i sina uttryck och rörelser. Han har dessutom ett ganska stort mått av vansinne som lyser igenom när man minst förväntar sig det.


Den burleska djävulen
Häxorna i Eastwick - Jack Nicholson

Det råder ingen tvekan om att Nicholson är det absolut mest självklara valet när det gäller att placera någon i rollen som djävul. Han är egentligen inte snygg, men vansinnigt charmig, samt att han utan svårighet spelar en mångfacetterad karaktär med oanade djup och ytlighet i en skön blandning.
Den här tolkningen är en av de bästa och mest underliga jag någonsin sett. Djävulen är fullständigt smaklös, vulgär, burlesk, fåfäng och nästan tragikomisk. Samtidigt är han livsfarlig och trots alla sina motbjudande nackdelar näst intill omöjlig att säga nej till.


Den blaserade djävulen
Constantine - Peter Stormare

Hur kommer det sig att nordiska skådespelare får rollen som djävul i Hollywood? Det är en intressant fråga, men oavsett verkar det vara ett lyckat koncept eftersom både Stormare och Mortensen har fått ta plats på min lista.
Stormares version av djävul anländer synnerligen episkt, i vit kostym och med nakna fötter som tjock, svart tjära droppar från. Han är illistig, ja det är nog det bästa ordet. Sofistikerad, men samtidigt en barbar, något som tycks vara ett genomgående tema i de allra flesta tolkningar av Satan. Stormares tolkning har dessutom någonting blasé över sig, vilket ger en ny och spännande vinkling. Det är som om han redan har sett allt som går att se och nu inte riktigt vet vad han skall göra härnäst annat än att per automatik spela vidare på sin givna roll i universum.


Den affärsmässige djävulen
Reaper - Ray Wise

Den här djävulen är en äldre, mycket solbränd herre i kostym. Han är mycket skämtsam och tycks se sig själv som en affärsman. Det som är lite läskigt och som gör just den här tolkningen speciell är med den nonchalans han leker med människoliv. När huvudpersonen i serien går honom emot kan han helt plötsligt utbrista någonting i stil med "Och där körde en hel buss med skolbarn in i en bergsvägg." med ett litet menande leende. Man vet aldrig om han skämtar eller om han verkligen får hemska saker att hända konstant. Man vet aldrig var man har honom.


Den frestande djävulen
Supernatural - Mark Pellegrino (bland andra)

Här handlar det mer om den fallne ängeln än djävulen, men tolkningen är mycket intressant. Medan de andra änglarna (de som inte fallit) använder hot och går över lik så använder Lucifer fagra ord och lockelser. Han nästlar sig in i hjärnan, han trycker på ömma punkter. Mjukt bearbetar han folk och spelar på deras känslor tills han får det han vill ha. Han vet deras innersta önskningar och begär och han kommer att använda det mot dem.

16 okt. 2010

Ode till Hannas muffins


När mörkret sänker sig över vårt land
och ångesten knackar på min dörr
kaffekoppen darrar i min hand
och jag tänker på saker från förr

En gång i mitt liv fanns det liv och ljus
en gång fanns det lycka in i mitt hus
En gång - Ack minnet på mig tär
En gång fanns Hannas muffins här

Det känns som om det gått en eon
av nattsvart kaffe utan mumsig bit
och här sitter jag ännu som ett fån
och önskar mig Hannas muffins hit

(Om det är någonting här i världen som förtjänar ett ode så är det Hannas muffins)

15 okt. 2010

Katter, katter, katter!

Mina två katter låg i soffan och sov hela förmiddagen, slängda lite hur som helst över varandra och helt otroligt luddiga.
Jag har så svårt för att inte ta upp katter när de är sådär söta. Jag vet att jag borde lämna dem ifred när de för en gångs skulle ligger stilla och håller klaffen, men det är nästan oemotståndligt att inte svepa upp dem i famnen och krama dem tills ögonen står ut ur sina hålor och de förskräckt piper efter luft på grund av min överväldigande kärlek.
Tänk vad underbart om man kunde ha katter överallt. Ett hav av katter. Katter på stolarna, katter på bokhyllan, katter i skåpet. Ett hav av katter på golvet, så man kunde ta av sig barbent och bara gå omkring och vada i en luddmjuk massa. En hel bataljon med katter i soffan, alla trötta och lata och mysiga, så man måste gräva sig ned i högen när man vill slänga sig ned och glo på TV en stund. Så många katter att när de börjar spinna så låter det så mycket att grannarna ringer störningsjouren. Man kan helt strunta i att ha ett täcke i sängen, i stället kan man ha katter som sover ovanpå en. Det skulle visserligen göra att sexlivet blir lite... speciellt, men "speciellt" måste ju inte betyda något negativt, inte sant?

Fast sedan övergår bilden till hur många gånger i timmen man måste rensa kattlådan och att det lik förbannat alltid kommer vara några dumma luddskallar som får för sig att kissa på skor eller i lådor eller bara skvätta lite hemtrevligt på saker och ting för att de har lust. Det kommer ligga bajs under alla mattor och i stekpannan kommer det finnas mer päls än mat till sist. De kommer inte att sova eller tassa omkring gulligt, utan också äta upp alla möjliga saker, riva sönder resten och fara omkring som en veritabel stormvind i alla rum, ivrigt och högljutt skrikande.

Nej, det kanske inte är världens bästa plan att ha en biljon katter hemma, men jävlar... ett helt hav... i teorin är det sjukt gosigt. Det största problemet i min dröm är dock inte kaoset eller avföringsproblemet, utan att jag inte skulle kunna lyfta upp och gosa med alla samtidigt. Därmed får det hela hålla sig på drömnivå.

14 okt. 2010

Inga fula människor i min TV, tack!

En stor skillnad mellan svensk och amerikansk TV är att i den svenska är folk fula. Okej, kanske inte fula direkt då, men ordinära. Helt vanligt folk. Kanske är tanken att man då skall ha lättare att förlika sig med dem, men i stället gör det mig bara ointresserad. Om det gör mig ytlig, må så vara.

Om jag knäpper på min TV och skall lägga ned tid på att titta på några som helst program eller filmer så vill jag ha en redigerad verklighet, för ärligt talat är det ju faktiskt det jag betalar för (med min tid, tid är pengar, ni vet). Jag vill ha en historia och något som är intressant att ta in. Jag vill ha visuell såväl som fantasieggande njutning.

Vad är det med svensk TV-industri just nu för övrigt? Feta idioter som åker jorden runt och gör idiotiska saker med fläskiga flin i sina äckliga nyllen? Inavlade puckon som slåss över kläder på rea? Ordinära, fulla, trista, fula, tråkiga och förbannat korkade människor som gör absolut ingenting för att hålla oss sällskap? Hur i helvete kan det sälja? Är det ännu ett bevis på att de som tittar på skiten också är Ordinära, fulla, trista, fula, tråkiga och förbannat korkade människor? Ja, tyvärr. Ingen överraskning där direkt.

Den magiska teaterlådan skall vara magisk, inte ful och trist.
Vill jag ha ordinära människor som gör tråkiga saker så kan jag gå utanför dörren i stället. Då får jag i alla fall lite frisk luft på köpet... och jävlar vilken tydlig bildkvalitet!

11 okt. 2010

Så kallade studier

Det här så kallade universitetet jag går på via distansstudier SUGER.

1. First Class. Vilken seriös skola använder egentligen First Class nuförtiden? Programmet är förlegat, krångligt, användarfientligt och har inte utvecklats ett skit på sisådär tio år. Allt annat inom tekniken går framåt, men First Class står still och stampar på samma jävla fläck.

2. Det är tänkt att jag den här hösten skall läsa både 1a (analys och introduktion) och SAMTIDIGT skriva en fucking jävla B-uppsats på ämnet. Parallellt.
Hur går det ihop? Få se nu. Jag ville gå litteraturkursen heltid på ett år. Jag kollade noga att den fanns här innan jag flyttade hit. Sedan pluggade jag upp mina betyg och medan jag gjorde det så flyttade de all litteratur till en helt annan stad. Suck.
Då hittade jag två halvtids litteraturkurser på distans som tillsammans skulle utgöra samma som kursen jag ville gå i första hand. Jag sökte och kom in. När jag började fick jag veta att eftersom första delen av kursen är samma i båda kurserna så blir jag och de andra som valt likadant tvungna att plugga analysen och introduktionen och skriva b-uppsatsen samtidigt för att det skall bli heltid. Det är lite som att man blir tillsagd att skriva en novell medan man fortfarande håller på att lära sig alfabetet.

3. Grupparbeten. Grupparbeten på distans måste vara ett påhitt bara för att förenkla för lärarna. Den första gruppen jag blev indelad i var icke-existerande. Jag mailade de båda andra gruppmedlemmarna och ingen av dem hade ens gjort den förra uppgiften och gick inte att få kontakt med. När jag hörde av mig till läraren sa han att jag fick göra uppgiften själv och sedan efter det blev jag tilldelad en ny grupp.
Den gruppen bestod av två tjejer och en kille som inte dykt upp. Han dök upp till sist. Den ena av tjejerna skrev sina arbeten och gav feedback, killen skrev en del och läraren föreslog att den andra tjejen skulle göra sammanställningen. Hon har inte varit inloggad sedan i förra månaden. Sammanställningen skulle vara inne i dag.

4. Den första uppgiften var instudering. Vi skrev svar på en massa instuderingsfrågor. Läraren svarar med ETT svar till alla där han skrev lite löst "Många skrev många bra saker och det och det är viktigt att belysa och alla är godkända".

GAAAAAAH!!!!
Skall det vara så här?
De här studierna är fan ett skämt.

10 okt. 2010

Städning

Jag har ett underligt förhållande till städning. Om jag väl sätter igång så blir jag nitisk. Jag kan inte bara diska och dammsuga i köket, jag måste också omsortera skåpen till mer effektiv ordning, finskura hela kylskåpet, städa alla lådor och gärna putsa såväl skåpluckor som lister. Samma sak i alla andra rum.
Om jag väl har det fint och städat kan jag inte slappna av, inte helt. Jag måste hela tiden plocka för att underhålla det städade. Jag kan inte se en film framför TV:n medan jag käkar, utan måste pausa för att städa av, diska, torka disken, torka av bordet och dammsuga smulor från mattan.
Om jag däremot inte har det fint så bryr jag mig inte. Jag slänger saker till höger och vänster och hela lägenheten vältrar sig snart i en dekadent dräggpunkar-vibb. Saker som är äckliga för andra bryr jag mig inte om. Fimpar på golvet. Disk under bordet. Aska över bordet. Något kletigt på mattan. Vem bryr sig? Min inställning till en stökig lägenhet skulle förmodligen göra en del personer boende i knarkarkvartar i rivningshus avundsjuka.

På senare år har jag dock alltmer märkt att jag önskar mig ordning. Det skulle vara skönt att ha det fint omkring sig... om jag kunde lära mig att ha det lagom. Att underhålla lagom. Att inte bli besatt av det och sluta gå till ytterligheter.

Just nu för katterna och hunden ett gerillakrig mot städning här hemma. De kissar på saker, de kletar ned mattor med leriga tassar, de lämnar högar lite här och var - alla av olika anledningar. Hunden för att den är gammal och senildement, Murkla för att han hatar när det är stökigt och protesterar genom att bajsa på golvet (gärna under mattor) och Voldemort för att han är en könsmogen äckelkatt som fått för sig att revirmärka allt, helst flera gånger för att vara säker.

Jag blir tokig. Det är hopplöst att hålla en ordning, men jag börjar i alla fall finna viljan. Jag skall driva en kampanj mot olägenheten som är vår lägenhet just nu. Jag skall försöka att hålla modet uppe och inte ge upp.

Men fan vad det är svårt.

Blänkare

Nytt kapitel ute igen. Kan läsas här.

8 okt. 2010

Den nya designen?

Så, vad tycker folk om den nya designen? Tips på förbättringar, bu eller bä?

5 okt. 2010

För er som missat

För er som missat det har jag en blogg på engelska också... nu med ny, snygg design!

http://trueslytherin.blogspot.com/

Rädslan konsumerar oss

Rädslan är min största fiende. Rädslan är vad som låser mig och får mig att inte göra något av det som jag verkligen borde göra. Rädslan är det som får mig att i sömnen gnissla tänder så att garnityren sakta, men obönhörligt mals sönder. Rädsla för vad, frågar ni då? Rädsla i allmänhet. Rädsla för så många saker. Rädsla som inte har någon direkt förankring i verkligheten över huvud taget.
Jag tror att alla människor är rädda hela tiden, men jag tror också att jag är lite mer rädd än vad som borde vara nödvändigt eller naturligt.
Det måste finnas ett sätt att ta itu med rädslan på, att få perspektiv på något sätt. Jag blir rädd för helt vansinniga saker ibland. Just nu är jag rädd för att jag inte skall klara studierna. Visst, det är normalt. En normal människa skulle dock kontra den rädslan med att studera och därmed klara studierna. Jag däremot låser mig helt i skräcken och låter den äta upp all min initiativförmåga. Hur sunt är det egentligen? Det värsta är att jag vet att det händer, men samtidigt kan jag inte ta mig ur den onda cirkeln. Problemet med att vara lagom sjuk i huvudet är att man vet om att man är sjuk, men man kan inte göra någonting åt det. Hade jag varit mindre sjuk i huvudet så hade jag gjort något åt saken och om jag varit mer sjuk i huvudet så hade jag inte insett problemet, samt haft möjligheter till vård. Det duger minsann inte att vara lagom sjuk i huvudet.

Jag vet inte vad man skall göra åt rädsla. Jag vet inte om den hänger ihop med den oresonliga ilska jag alltid känner. Jag vet inte om det har att göra med mina mardrömmar eller om rädslan kom först. Hönan eller ägget?

4 okt. 2010

Annorlunda Kalmar - 1

På väg hem en kväll missade jag bussen. Medan jag väntade på nästa buss bestämde jag mig för att gå ett par hållplatser för att fördriva tiden. När jag kom ut till hållplatsen som är mellan Ängö och Kullö stannade jag upp. Det var då tio minuter till bussen skulle komma och lika bra att stanna och vänta. Jag slog mig ned i busskuren. Efter en stund fick jag syn på en spindel som klättrade framför reklamaffischen vid kurens ena vägg. Eftersom spindeln var bakom glaset så tog jag fram kameran och gick närmare för att fotografera den. Snart fick jag se ännu en spindel av samma avsevärda storlek som kom klättrande någon decimeter bort från den förra och började fotografera även den.
Plötsligt såg jag någonting röra sig i ögonvrån och när jag vred på huvudet så såg jag hur ännu en spindel, bra mycket större och fetare än de bakom glaset hängde bredvid mig. Den här spindeln var svart och med en gigantisk bakdel. Eftersom jag är en räddhare när det kommer till spindlar skuttade jag förskräckt ut ur busskuren med blicken fästad vid den hängande spindeln.
Jag inser att det här inte lär ge mig något nobellpris i uppmärksamhet direkt, men först då såg jag att hela busskuren formligen kryllade av spindlar. Hela taket och alla sidor var täckta med sjok av spindelväv, i stil med det man ser i b-filmer när de försöker simulera en övergiven eller spöklik plats. Det var spindlar överallt. Jag försökte räkna dem, men när jag kom till över åttio stycken gav jag upp. Det satt spindlar i näten, de klättrade spindlar över glaset, bakom glaset, på metallen. De var precis överallt. De växlade i färg, men de som hängde från näten hade mycket fetare bakkroppar än de vid affischen och var svarta. Efter lite eftersökningar jag har lyckats specificera dem som Nuctenea Umbratica, Skuggspindlar.
Jag kontrollerade busshållplatsen tvärs över gatan och visserligen var det rätt många spindlar där också, men inte hälften så många som den där jag först upptäckte dem. Senare har jag även kontrollerat omgivande busshållplatser, men det var just den här första som var så nedlusad. Nu efter stormarna verkar mycket av näten ha blåst bort, men å andra sidan har jag inte vågat gå dit nattetid igen.

Varför just där? Varför så många? Är det fler som har sett något sådant här?

Ett lite suddigt exempel på hur jävla mycket nät det var där ute. Min kamera hanterar inte nattmörker särskilt bra, men några bilder lyckades bli okej i alla fall.

Först ser det ut att vara endast en spindel på den här bilden, men om du klickar på den får du upp en större version där du ser att sanningen är en helt annan...

Mer nät. Om det är någon spindelexpert som läser den här bloggen får du gärna berätta mer om vad sjutton spindlarna hade för sig. Samlade de ihop sina arméer för att ta över världen, eller ville de bara mumsa nattmalar så här på höstkanten?

2 okt. 2010

Pumpor överallt!

Jag och Jennie åkte till Ölands konstnatt och skördefest. Det var pumpor överallt! Jag älskar pumpor. Jag älskar allt med pumpor, att äta, att titta på, att karva lyktor ur, att klappa på. Det finns verkligen ingenting negativt med pumpor förutom att de kostar en del i Sverige och är rätt svåra att få tag i när man kommer lite längre norrut.
Men det skall jag ändra på! Jag skall odla pumpor i Närke om det så blir det sista jag gör. Pumpor är bäst. Mer pumpor åt världen!