Regler

Under alla år har jag haft problem med att läsa av människor och förstå mig på dem.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.

Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.

Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.

Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.

Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.

Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.

Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.