Sedan praktikens slut har jag vistats hos min mor ute på landet. Träden vajar i vinden, solen kikar fram flera timmar ibland och jag har läst mig in i oändligheten. Jag har vandrat i skogen med en god vän, suttit och sett på solnedgången med en annan slik, plockat smultron med modershjärtat och pratat en hel natt med Alv. Jag har målat lite, tecknat lite och tänkte göra en liten skulptur innan den här kvällen är över.
Andas in, andas ut.
I morgon skall jag röja undan en plats för mitt altare och sedan börja den långa vägen till att ställa i ordning det. Vad är poängen med att ha det hemma där det ändå är trångt och överbelamrat? Här finns plats och luft jag kan andas.
Andas in, andas ut.
Jag är så trött hela tiden. Det är som om tröttheten sveper in mig i ett luddigt täcke och gör att jag inte kommer mig för det jag har tänkt mig. Helst skulle jag sova hela dagarna.
Faunen frågar enträget när jag kommer hem, men jag vill inte hem. Jag är redan hemma. Jag vill inte tillbaka till värmen och kaoset och den förbaskade soffan som inte vill lämna oss. Jag vill inte tillbaka till den dagliga ensamheten och oföretagsamheten och ickekreativiteten som kryper som äcklig sörja över min hud.
Andas in, andas ut.
Det är så svårt att finna en balans. Jag finner mig åter igen ligga i krig med större delen av världen, men världen kommer sällan hit ut. Den håller sig utanför gårdens gränser och dväljs i en osynlig dimma som döljer den helt från mig.
Jag vill inte tillbaka till onödiga gräl om saker som jag egentligen inte ens borde ta illa vid mig av, men jag vet inte hur man låter bli. Det är som om alla nerver ligger utanpå huden och skadas vid minsta vidröring.
Andas in, andas ut.
För helvete.
Well, det finns också stora delar av världen du inte är i krig med. Problemet är väl kanske att det är kriget som känns, inte freden.
SvaraRadera