[Z?]

Efter sju års sömnproblem så tror jag att jag äntligen har kommit problemet på spåren. Jag tror jag vet varför jag inte kan sova, varför jag sitter här fast jag är trött och vägrar att gå och lägga mig. Varför jag, när jag väl gått och lagt mig inte kan somna.

Om jag somnar blir det i morgon.
Jag är rädd för i morgon. Jag är livrädd för i morgon. I morgon kommer det vara en ny dag full av en massa oväntade saker och potentiell otrevlighet. I morgon kommer verkligheten att vänta på att få hugga mig i hälarna. Visserligen var i dag ingen höjdare, men när natten är sen vet man att i dag är över. Jag behöver aldrig stå ut med i dag igen, och så länge jag inte sover så skjuter jag upp i morgon också. Bara de här timmarna efter i dag och före i morgon är jag fri. Bara de här timmarna vågar jag andas.

Jag vet inte vad man kan göra åt saken. Jag vet inte ens om jag vill göra något åt saken. Vad kan man göra? Jag betvivlar att jag kommer att börja längta efter morgondagen hux flux. Även om det är trevliga saker inplanerade så är jag rädd för att vakna upp till dem. Rädd att vakna upp och inse att de är inställda. Rädd att vakna upp och inse att något mer jobbigt eller hemskt har hänt. Rädd för alla måsten och allt jag inte kan styra över.
Konstant rädd för morgondagen.