5 juni 2007

Varje dag är den värsta dagen i mitt liv.

Verkligheten har börjat göra hembesök. Nästan varje dag är han där redan när jag vaknar. Framför honom ligger snaran, kniven och tabletterna. Ett smörgåsbord av slut på möjligheter. Han gör en handrörelse över dem. Elegant, svepande visar han vad han har att erbjuda med ett leende i mungipan. Tur att han inte ler helt och fullt. Hans försäljarleende är förödande.
När jag envist skakar på huvudet plockar han upp något av föremålen och börjar tala. Han talar med myndighet och rösterna hos oräkneliga kuratorer, läkare, psykoterapefter, arbetsförmedlare, lärare, domare, åklagare, barn och tusen till. Han har mycket att upprepa och talar både länge och väl. Jag skymtar demonen genom hans anletsdrag, som på ett kort där två fotografier överlappar varandra. Hans läppar rör sig inte under hela föredraget, rösterna strömmar ur hans mun på egen hand.
Jag stiger upp och dagen förflyter alltmedan han går två steg bakom och fortsätter tala. Ibland högre och ibland lägre, ibland så viskande tyst att jag inte hör honom alls.
Vid kvällningen har Maurus, demonen, frigjort sig fron honom och väntar i min säng. Jag kurar utmattad, urlakad ihop mig i hans famn och han kysser min panna med kalla läppar och utan löften.
Den malande monologen förföljer mig ända till gränsen av drömlandet. Där väntar den på mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar