30 dec. 2007

Hopp

Jag hoppas att han dör. Avlider. Knall och fall. Om han gör det så kan man i alla fall minnas honom som någon som var värd att minnas.

28 dec. 2007

A shoggoth in the cellar

Julen kom, julen såg, julen segrade. Den firades ute i mammas hus med nämnda moder, en syster (som officiellt inte firade utan bara råkade vara där, käka god mat och få julklappar), en stor lillebror och den charmerande Johanna. Senare dök även systerns pojkvän Patrik upp.

Jag fick en underbar hög med julklappar. Eftersom folk alltid brukar fråga vad man fått så gör jag som traditionen bjuder en lista (med reservation för eventuella temporära minnesförluster):
- En svart ljusstake i form av en lotusblomma
- Följande böcker: Demonjägarens handbok, Svensk-Italiensk ordbok, Frankenstein, Winnie the Pooh, Konungarnas Förbannelse, Magikologisk handbok, Prins Jens fantastiska resa, Hantering av odöda, World War Z - an oral history of the zombie war, och Konsten att uppfostra en drake.
- Clockwork Orange på DVD
- En svart, stor handduk (glöm inte handduken!!)
- Svarta ridbyxor
- Svarta ljus
- Ett presentkort på middag och underhållning
- Ett sådant där kort till min Nintendo DS som gör att jag kan tanka hem spel
- CD-skivan Framing Armageddon med Iced Earth
- Ett set med penslar, färger, staffli och målarduk
- En tavla som Johanna gjort
- En fin liten skål i svart och rött
- Ett krusidulligt hängsmycke med kedja
- Godis
- Tre röda glasljusstakar för värmeljus

Dessutom gick jag från 60 till 17 i sanity, läste lite i Necronomicon på Miscatonic University, frammanade en skojjig sak ur en vägg och en annan skojjig sak ur ett avlopp, överlevde en shoggoth i en källare, gifte mig, skaffade en dotter, förlorade två vänner till tidigare nämnda shoggoth, hade en kort periods vansinne där jag avgudade hundar samt förlorade 6 permanenta poäng i sanity.
Ja, det blev en del rollspel.

Nu skall jag lyssna på det ljuvliga band min syster presenterat mig för: Draco and the Malfoys!!

Ett smakprov på text:

My dad's always there
To open all my doors
You have to call a patronus just to catch a glimpse of yours
My mom says she loves me
When she tucks me into bed
How's your mommy doing in the Mirror of Erised?

My dad is rich
And your dad is dead
My dad is rich and your dad is dead

Your dad's on his journey
To the great beyond
When you're dueling you might see him come out of someone else's wand
You may have freed our house-elf
And brought doubt to our family name
But your parents still got toasted by a big green glowing flame

---------------------------------------------------

God fortsättning!

12 dec. 2007

Olivernas självmord

I dag när jag öppnade kylskåpsdörren hoppade den stora burken med svarta oliver ned från hyllan och rakt mot sin död på golvet. Jag antar att den var trött på livet och hoppas att resten av dagen inte kommer vara lika missmodig.

Jag saknar Italien.

Vet ni hur det är att gå omkring och konstant störa sig på människor? Störa sig på deras korkade uttalanden, deras beteende, skyltar de särskrivit? Inte förrän nu vet jag hur mycket av min själsfrid som går åt till detta.

I Italien förstod jag inte vad folk sade och jag förstod inte vad det stod på skyltar. Således kunde jag förutsätta att de sade underbara och intelligenta saker. Nästan fem dagar utan att jag störde mig på en enda människa.

Fyra dagars ro. Fyra dagars frid. Få kan förstå vad det innebar för mig.

Nu funderar jag på att flytta dit och bo kvar tills jag förstår tillräckligt mycket av språket för att inse att de är idioter där också.
Sedan kanske jag flyttar till Spanien...

11 dec. 2007

Home of neverending stuff

Titeln är en bra beskrivning av mitt nuvarande hem. Jag gav mig i kast med att försöka städa lägenheten lite inför julen. Det första att ta itu med var min stackars bokhylla som inte fått någon uppmärksamhet på år och dag. Det är hopplöst! Ju mer jag får ordning på desto fler böcker, tidningar, papper, skrivblock, pennor, rollspel, kortspel, brädspel, pinaler, pryttlar, prydnadssaker, grejjor och allmänt skit hittar jag och jag vet inte ens var hälften av det skall ligga.

Jag vill inte ens tänka på utrymmet ovanpå bokhyllan där jag det senaste halvåret bara kastat upp saker som jag kanske kommer att ha nytta av i framtiden.

Någon gång måste detta hamstrande ta slut. Jag funderar på att samla ihop alla saker jag inte ÄLSKAR och sedan bjuda in alla mina vänner för att låta dem - likt Egyptens gräshoppor - gå igenom alltihop och sedan slänga det som är kvar efter härjningarna.

Så, gott folk... vilka vill ha pryttlar? Datum kommer till de som anmäler intresse... men förmodligen blir det i januari.

6 dec. 2007

Italien!

Sedan ett par dagar är jag åter tillbaka i Sverige. Hjärnan snurrar av intryck och på sätt och vis har jag nog inte landat än.

Under nästan fem dagars tid har jag vandrat omkring på Roms gator i regn som solsken. Lyckligtvis var det mer av den senare varan och sommarjacka med ett linne under var den mest passande klädseln.

Jag kommer att åka tillbaka. Jag klarade det. Jag var ingen idiot som åkte, utan det var tvärt om det bästa jag kunde ha gjort. God mat, trevligt folk, massor med komplimanger och vackra omgivningar.

När jag kom ned på torsdagen åkte jag buss från Ciampino till Termini och sedan letade jag reda på mitt hotell. Det var inte särskilt svårt eftersom det låg bara ett stenkast (jag lovar, jag kunde kasta en sten den sträckan) från Termini. Det var ett nyrenoverat hotell på tredje våningen i en byggnad. Marmorgolven var de blankaste jag sett och sängen var lagom mjuk. Från mitt fönster hade jag utsikt över en mysig liten innergård. Jag sov ett par timmar och sedan var det dags att träffa Carolina och Alessio. De visade sig båda vara fruktansvärt trevliga och jag är säker på att vi kommer att träffas igen.
Sent på natten anlände Federico. För er som inte vet så har jag och Federico chattat i en herrans massa år (ända sedan ICQs glansdagar då han råkade kontakta mig slumpmässigt när han hade tråkigt) och inte träffats förut, så det var lite nervöst. Vi skulle dela hotell, dels för att det var billigare för mig och dels för att vi då kunde prata igen alla dessa år och lära känna varandra i verkligheten.
Natten pratades snabbt bort och efter bara några timmars sömn var Federico tvungen att åka till jobbet. Själv sov jag lite till och sedan begav jag mig ut på stan för att leka turist. Under dagen lyckades jag få erbjudanden om middag av två främmande karlar och fler komplimanger än jag kunde räkna. Jag såg svulstiga kyrkor och vackra byggnader i allmänhet. Målet för dagen var Colosseum och när jag varit där åt jag middag bestående av världens godaste pizza och traskade hemåt. Det hade blivit rätt sent på eftermiddagen och efter lite TV-tittande så slutade Federico jobbet och kom över.

Ännu en natt med lite sömn och på morgonen stack vi ut på stan. Först åkte vi till hans jobbs parkering och dumpade av hans bil, sedan tog vi bussen tillbaka. (Så nu har jag sett förorterna och lite mer avlägsna delar av Rom också.)
Hela dagen traskade vi omkring i bokaffärer, skivaffärer och den italienska motsvarigheten till SciFi-bokhandeln. På kvällen hämtade vi bilen igen och åkte till ett absurt stort köpcentrum där det inhandlades en spindelleksak som snabbt döptes till Beowulf och sedan köpte vi snacks och rom innan vi stack tillbaka till hotellet. Den kvällen ägnades åt massiv fylla, massor med prat och skratt samt idoga försök från min sida att förstå mig på italienska TV-program. Exakt när vi däckade är okänt, för ingen av oss har några större minnen av det.

Dagen därpå bestämde Federico att jag skulle visas till ett inte hemskt känt turistmål som han var övertygad om att jag skulle gilla. Då det inte öppnade förrän vid tre så bjöd han mig dock på en kinarestaurang så länge och sedan gick vi tillbaka. Det hela var världens häftigaste ställe, mycket gothiskt attraktivt och mycket passande. Tänk dig ett antal små rum med välvda tak i en gammal stenbyggnad. Tänk dig sedan att några munkar för en hög hundra år sedan tyckte det var en bra plan att använda människoben för att göra dekorationerna i dessa rum. Jag säger bara... wow. Munkar har sinne för det konstnärliga, tydligen. Dessutom fanns det en hel del mumifierade munkar här och var som såg synnerligen... levande ut. Jag är väldigt glad att jag var där.

På kvällen var Federico tvungen att åka hem eftersom hans farfar åkte in på sjukhus och jag skulle ha träffat Alessio, men mådde dåligt och stannade inne i stället. För lite sömn och för många intryck för en liten Mossa på kort tid, tror jag.
Många SMS utväxlades till mina pengar tog slut. Halv sex på morgonen lullade jag iväg till flygplatsbussen. När mitt bagage var incheckat på Ciampino fördrev jag lite tid med att ringa Federico från en telefonautomat och tala om varför jag slutat svara på SMS under natten. Sedan, efter flygförseningar och allt åkte jag hem. Så efter en buss, ett flyg, ännu en buss, ett tåg, ett till tåg, ännu ett tåg och Micke som mötte mig i Örebro och körde hem mig var jag slutligen hemma igen.
Dock glömde jag väskan på tåget mellan Södertälje och Hallsberg, men den upphittades i dag och skickas inom ett par dagar. Utmärkt.

Jag undrar när jag åker tillbaka...? Mars? April? Hur som helt är det Federicos tur att komma hit först.

Min resa var underbar.

28 nov. 2007

Dum i huvudet

Hej jag heter Yvonne och jag är dum i huvudet.

Jag har tusen nojjor. Vissa dagar kan jag inte lämna lägenheten. Jag är rädd för folk som talar språk jag inte förstår, jag är rädd för att försöka göra mig förstådd på språk jag inte behärskar till perfektion, jag är rädd för folkmassor, storstäder och nya platser. Vad gör man då? Jo, man åker till Italien! Ensam! Jävligt smart!

Nu har jag ju inte åkt än i och för sig, men om ungefär två timmar lämnar jag Örebro och påbörjar min resa mot Italien.

Jag visste inte ens att det fanns ett känslostadium bortom nervositeten, men nu har jag nått det. Jag upplever en kombiantion av overklighetskänsla och stel-av-skräck-känsla. Nåväl. Nu börjar det snart. Mitt stora äventyr det här året, det största.

Jag är dum i huvudet, men snart är jag i alla fall dum i huvudet i Italien.

26 nov. 2007

Husletning

När man börjar leta efter hus så förvandlas plötsligt alla hus man passerar. Alla blir potentiella Bostäder För Resten Av Ens Liv. Man börjar fundera över planlösningar, mark, ladugårdar, trekammarbrunnar, rörsystem, elpannor och en massa andra saker som man inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt tidigare. Det är en märklig känsla.

Nu har vi hittat ett hus som vi båda tycker om, och nästa vecka när jag är hemma från Italien är det dags för visning.

Jag tycker om att prata med mäklare. De flesta vuxna jag talat med under hela min uppväxt har varit folk som på något sätt haft en maktposition. Folk från socialen, sjukhuset, försäkringskassan. Folk som alltid har något nedlåtande över sig och ständigt behandlar en som en mindre vetande. Det är skönt att prata med mäklare eftersom de vinner på att vara trevliga mot mig. För att jag faktiskt är en kund. Jag är viktig. Jag är någon i deras ögon. Det är häftigt.

25 nov. 2007

Blod är tjockare än vatten

"Vi är en stor familj med flexibla gränser."
Så sa min mamma en gång och hon har rätt. Nu har dock de gränserna för första gången ändrats för mig. De har slutat att släppa in någon i mitt liv. Någon som ställde sig utanför och började kasta avskräde på gränserna tills de var så tjocka att de inte för sitt liv kunde släppa in honom.

För sju år sedan dog min pappa. Ni vet det, ni som känner mig eller följer mina strapatser på nätet. Många av er vet också att det var då jag träffade min äldste bror första gången. Han var min halvbror, så vi hade inte haft någon kontakt innan vi meddelade att den gemensamma nämnaren dråsat till golvet och inte rest sig upp igen.

Det var speciellt att möta broder J. Till utseendet påminde han väldigt mycket om pappa och jag tyckte genast om honom. Det fanns något tryggt över hans sorglösa sätt och humöret som påminde så mycket om mitt eget. Under åren som har gått så har vi festat och pratat och träffats sporadiskt. Jag har lärt känna hans barn litegrann och dragit även dem innanför gränserna. Blod är tjockare än vatten.

Familj är något jag alltid värderat högt, och ännu högre sedan pappa lämnade oss. Jag har jämfört oss med Isfolket, med maffiaklaner och varit så stolt över min brokiga och underbara familj. Jag har varit stolt över att ha blodsband till så många fantastiska individer. Jag har varit högmodig, och självklart bestraffas högmod.

För någon månad sedan hälsade broder J på. Jag och Einar var hemma hos mamma. Vi drack kaffe och pratade en hel massa. Jag pratade om min italienresa som jag kommit över så billigt och var mycket glad. Allt var som vanligt.

Några veckor senare skrev plötsligt J. på helgon:
"hej, min vän. hm att du skulle dra någonstans... tror inte det. kolla vem å åvad pengarna skal gå..... mammsen betalar för att du ska leva ditt svin.. å du rövkular henne. på det....vi kommer sttt ses.. "

Jag frågade vad han menade med det och fick efter många, långa dagars väntan svaret:
"visst.?"

Givetvis tände jag till skrev följande:
"”Visst?”
Ingen förklaring, alltså? Okej. Då kan du dra åt helvete. Jag behöver inte fler skitstövlar i mitt liv, särskilt inte några med blodsband till. Det finns faktiskt gränser för hur man kan bete sig mot folk"

Dock hoppades jag fortfarande innerst inne på att det hela skulle vara ett misstag, att han varit packad och missuppfattat något fånigt och att det hela skulle blåsa över. Blod är tjockt som lervatten.
Det blev värre.

"ja du det är helt ok , för mig. å ta inte detta å betesig kring blodsband .. för det kan du inte stava till . ja visst jag är ett svin det är ok. men ett sivin som suger ut blodsband är det ok då eller.. fan lös det..."

"å resterande av blodsbanden håller med dig, då eller. visst..se vad fan du ställer till med .. men ingen vågar eller vill ställa dig mot vad du sysslar med. . tycker om dig med.. men du kan inte ta skit i alla fall. pissar man i det blå skåpet så får man ta det. någon gen fick Albin, pappsen på mig, jävlig rak men ta det.."

"ja du å du kan inte ta detta . gösses . alla kan inte dannsa effter din pippa lär dig det .. gå å lägg dig för fan.."

"ja när man får ett dum huvud som dig, jag visst... gösset sök hjälp. för fan..."

"ja för rässten hjälp.. var det..l å glöm det inte för du behöver det verkligen..
.. gösses .... att du årkar.. ja inget livet ja då blir det så här..ja hjälp... ..."

Jag vet inte var någonting av det här kommer ifrån. Kommer det från att jag åker till Italien på en biljett för under femhundringen och att de hundralapparna borde ha gått till min mor för att hon hjälpte mig med CSN-betalningen?
Min mor är min mor och inte hans. Han har inte ett dugg med saken att göra och faktumet att familj betyder att man håller ihop och hjälper varandra verkar fullkomligt ha gått honom förbi.

Det var lite som att vända på ett mynt. Det var fint och med ett roligt tryck på ovansidan, men om man vänder på det döljer det ingången till ett nästa med äckliga kryp.
Jag vet inte vad som hände.
Man hör varje dag om personer som flippar totalt, men trodde aldrig att det skulle hända i ens egen familj.

Efter väntan mellan det första meddelandet, det som slutade "vi kommer att ses" och det andra så drömde jag mardrömmar om att J eldade upp mitt hem. Jag vaknade kallsvettig och i den obehagliga känslan av att jag faktiskt blivit rädd för min egen bror.

Min före detta bror.
Jag har bara två bröder numera. Gränserna har ändrats, snaran dragits åt.

Blod är normalt tjockare än vatten, men somligas blod är tunt som terpentin.

Rollspel

Efter över ett år av nästan total tystnad frånsett några inlägg över helgon då och då fick jag ett mail som inbjöd till rollspelskväll. Lämpligt så råkade även denna rollspelskväll ligga på en kväll som ovanligt nog inte var upplanerad och jag var inte sen att tacka ja.

Det är jag inte ledsen för. Det enda jag är lite ledsen för efter denna strålande kväll (och natt, jag kom hem vid halv fem-tiden) är att min stackars sjöfarare Lea blev av med sitt skepp redan innan äventyret börjat.

Kort sagt var det underbart att få spela rollspel igen. Inte för att min egen spelgrupp inte är bra, men där är jag spelledare så det räknas inte. Det var också hur skönt som helst att träffa Den Förlorade Vännen igen.

Konstigt nog så finns uttrycket: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt.". Jag vill ändra det till: "Man inser inte att man saknat kon förrän den återvänt efter en lång frånvaro och erbjuder mjölk igen."

Hah. Mina liknelser suger, men det var hur som helst en härlig helkväll. Mer rollspel åt folket!

Citat

"Han tycks ha ryggrad som ett domino-spel."
- Anonym om Anonym

Det är det bästa uttrycket jag hört på länge.

19 nov. 2007

Klassfest.com

"Mousserande välkomstdrink. Helstekt oxfilé med potatisgratäng och wokade grönsaker. Kaffe och kaka. All dryck köpes i baren."

HA. HA. HA. Det borde ha stått:
"Bob hallonsaft med finkel i medicinplastkopp som välkomstdrink. Helstekt oxfilé med potatisgratäng, några slags grönsaker och kebabsås. Garvsyra och gammal kaka från plastburk på ICA. Vi kan inte ens ge er ett glas vatten till maten och glöm inte att 345:- inte är nog, utan betala tjugo spänn i garderoben också. För övrigt har vi bokat den billigaste, sunkigaste skitlokalen vi kunde hitta. Ha det så skoj!"

Med andra ord så är klassfest.com en scam och ett jäkla skämtföretag. Givetvis fanns inte en enda representant för företaget på plats heller.

Hur var resten av klassfesten då? Som vanligt kände jag knappt igen en enda människa och alla skulle ta mig fan kramas. Varför? Jag vet inte. De kramades inte med mig för tio år sedan och de borde således hålla sina labbar borta nu också.

Folk söp och dansade till dålig jävla musik. Jag gick pendlade mellan att förakta dem till att avsky dem och tillbaka till förakt. När en gammal barndomsvän från låg- och mellanstadiet satte sig ned och pratade gamla minnen kändes det som om hon pratade om någon annans liv. Jag hade inget minne av någonting hon sa.

Någon annan sa att hon längtade tillbaka till högstadiet varav jag och Alv kom igång ordentligt med listan "Saker vi lärde oss i högstadiet". Här kommer väl valda delar:
- Lita aldrig på någon.
- Gå fort i korridorer och lyft på benen så du inte blir fälld.
- Ingen ögonkontakt!
- Om någon skrattar så skrattar de åt dig.
- Klä dig som en robot.
- Remember the snowserpents in november and follow, follow, follow.
Ungefär.
Den andra personen tittade på oss som om vi var utomjordingar. Ibland tror jag att jag inte gick på samma skola som alla de här människorna, utan något slags paralellt universum från helvetet. De tycks minnas en barndom- och tonårstid som jag inte visste att jag hade i bagaget. Förmodligen har mitt bagage blivit förväxlat med någon annans på åldrandets flygplats. Sådant händer.

Som slutplädering kan jag meddela att jag nu önskar många fler bli påkörda av bussar, samt att jag hoppas på att klassfest.com går i fet konkurs och att de ansvariga blir rullade i smörjfett och skedar tills de kräks.

16 nov. 2007

Om kultur, konst och pretto.

"När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min pistol."

Det är ett utmärkt exempel. Jag tänker från kultur hoppa direkt över till ordet "konst".
Konsten av i dag är till för två sorters människor; de som kan tolka en massa skit konstnärligt och de som vill betala dyra pengar för skiten eftersom det är något att skryta om att man haft råd med.

Konst har blivit synonymt med konstigt.

Konsten att skriva är det samma sak med som den visuella konsten. Går man på en poetryslam eller något annat liknande skit så består det till majoriteten av idioter som står och säger menlösa saker i en oförståelig tirad med högtravande tonlägen. Den som är mest oförståelig och lyckas peta in tillräkligt många finurliga plattityder innan tiden går ut vinner. Om någon (Gud förbjude!) skulle läsa upp en klassisk dikt, en dikt med rim, versmått och innehåll så sågas denne jämsmed fotknölarna.

Likadant med visuell konst. Jag var inne på en hemsida för en konstskola här i krokarna. Någons examensarbete bestod utav att hänga upp ett antal jävla regnrockar i ett tak. Är det konst? Nej. Det är dags att vi börjar skilja på konst och konstigt. Man måste för fan ha någon slags talang för att slå igenom i konsten, och då en kreativ och konstnärlig talang och inte bara talang för att snacka skit om en tom tavelduk med en fläck på i timmar. "Åh, den här fläcken representerar det transendala i mänsklighetens flourocerande mosträvighet. Dess transparenta styrka leder till... bla bla bla."

Var är alla de konstnärer som faktiskt är skickliga inom sitt gebit? De gör ibland illustrationer till böcker, men ställer inte ut. De som skriver fantastiska dikter blir inte utgivna, eller så blir de utgivna och glömda eftersom de faktiskt är skickliga på vad de gör. Att vara skicklig är inte upprörande längre, och är man inte upprörande är man inte konstnärlig. Eller så börjar de skriva sångtexter, för i musikbranchen kan man i bästa fall komma någonvart med talang.

Samtidigt som ingen talang krävs för kultursektorn, så är de också en liten grupp med Kafkaslukande, Norénhyllande hycklare. Ingen släpps in om man inte tycker om samma skit som satt upp riktlinjerna för vad de anser vara finkultur. De har ingen aning om vad i helvete de pratar om, men de pratar och pratar med fina ord tills vanligt folk backar mot dörren och ursäktar sin existens. Ursäktar att de tycker om att titta på tavlor som föreställer saker, pjäser som handlar om saker och läsa böcker där man förstår vad som skrivs och får reda på varför huvudpersonen ställs inför rätta.

Vet ni vad som var den mest fantastiska konstutställningen på de senaste trettio åren?
Rondellhundarna!
Det var det vanliga folket som tog tillbaka kulturen från de baskerbeklädda, vindrickande vänsterivrarna. Det var vanligt folk som helt plötsligt intresserade sig för att skapa och visa världen sina verk. Det var fantastiskt...

och, mina vänner; Det var konst.

15 nov. 2007

Hjärnskakning

Folk har sagt att de vill läsa om klassfesten - och jag vill väldigt gärna också skriva om (beklaga mig över) den också. Problematiken ligger i att jag med all trolighet har fått en lätt hjärnskakning och skriver det här med ren viljestyrka.

Vintertid är tider för statisk elektricitet. Särskilt när man ryktar en långhårig hästrackare som brukar bära fleecetäcke. Lägg då till historien att hästkraken är livrädd för stötar, även de allra minsta. När en av de största stötarna jag varit med om i hår sprakade till mot hans mule slängde han in sitt huvud i mitt huvud i ren skräck. Jag flög åt ett håll, mina glasögon flög åt ett annat och hjärnan rumlade om mer än nödvändigt.

Så, ursäkta mig, jag skriver mer senare. Nu skall jag gå och kräkas eller äta frukost.

11 nov. 2007

Zombiefobi

I dagens samhälle är det fånigt att bara vara rädd för något, i stället skall man ha fobier. Jag tror att den officiella skillnaden är att när man utsätts för något som man är fobisk inför så kan man inte fungera rationellt. Jag har alltså under senare år utvecklat en zombiefobi.

Det började med att jag drömde mycket om att bli itusliten av zombier ett tag. Exakt vad som utlöste drömmarna vet jag inte. Nu har det hela dock eskalerat till att jag inte ens klarar av att någon leker zombie och försöker bita mig, eller helt enkelt biter mig. En våg av iskall skräck sköljer igenom mig och jag brukar lyckas utstöta en varning, om personen då inte lägger av så tar jag till våld. Direkt våld, utan omsvep.

För jag är helt enkelt livrädd för zombier. Tanken på att någon man känner helt plötsligt förvandlas till något annat, till en fiende är fullkomligt outhärdlig.

Så nu har jag erkänt, nu vet ni det. Den enda zombie jag erkänner som en bra zombie är Rob Zombie. Han är dessutom snygg.

9 nov. 2007

En början?

Det jag nu skall posta är kanske en början på en bok, jag vet inte riktigt än. Det jag nu behöver är utlåtanden från er läsare. Duger det? Blir man sugen att läsa mer? Något som är extra bra, eller dåligt? Snälla, berätta för mig!

-----------------------------------

Tänk dig en hamnstad. Det är inte en särskilt stor stad, men inte heller säskilt liten. Invånarna i staden brukar snarare påstå att den är alldeles lagom att bo i. I denna hamnstad finns, som i de flesta städer, ett finare kvarter. I det finare kvarteret ligger det fina villor med gamla anor, de flesta omgivna av höga murar som skall visa folk att det är minsann är privata byggnader och ingenting som vem som helst får titta på.
Gatorna i det fina området är döpta efter olika sagofigurer. Huvudgatan heter Jacks Allé efter Jack och Bönstjälken och de mindre gatorna som går ut från denna heter saker som Trollgränd, Strömkarlsstigen och Rövarvägen. Längst bort från alla de andra finns en liten avsides gata som heter Sagopromenaden och det är det som vår egen saga skall börja. På Sagopromenaden ligger den absolut största villan i hela staden.
Det första man lägger märke till är att den omges av ett staket i svart järnsmide i stället för en mur. Grindarna är höga, men prydda med många fina snirkliga mönster. Om man ställer sig där och lutar ansiktet mot grindarna, så att de nästan inte märks alls, kan man se en lång grusväg som leder fram till villan och en mycket vildvuxen trädgård som prunknar av växter. Själva villan är byggd i sten och om man lade till ett torn här och några tinnar där så skulle den likna ett litet slott. Det är in dit vi skall bege oss nu.

I det fönster som ligger på gaveln mot öster, bort från staden, är ljuset nästan alltid tänt. Det beror på att där ligger biblioteket. Det är rader och åter rader med mörka träbokhyllor som är helt översållade med böcker. I vanliga fina privatbibliotek brukar dessa läderinbundna volymer i hyllorna vara outsägligt tråkiga böcker som mest står där för att verka stiliga snarare än för att läsas. Så är dock inte fallet här, på Sagostigen nio, nej passande nog består hela biblioteket av den största privata sagosamlingen i världen. Där finns alla sagor du och dina vänner någonsin läst, alla sagor dina föräldrar läst när de var små och ännu fler sagor. Ja, det finns fler hjältar, prinsessor, otyg och knytt i det där biblioteket än du någonsin kan fantisera fram om du så försöker hela livet.
Mitt i detta bibliotek står en skön länstol med högt ryggstöd och mjuk sits framför ett stort skrivbord, som även det är fullproppat med böcker. I stolen sitter en gammal, gammal man och bläddrar förstrött i skenet från en liten bordslampa. Han har nog varit ganska lång och ståtlig en gång i tiden, men nu är ryggen krum och hela ansiktet fullt med rynkor. Han har inget skägg, med väl de längsta mustacherna på hela gatan. De når honom långt nedanför hakan och de är, precis som hans hår, alldeles strimmiga i vitt och grått. På den stora potatisnäsan vilar ett par runda glasögon och han är klädd i en blårutig morgonrock och tofflor. Det är inte för att det är morgon, utan för att han helt enkelt då han klev upp fastnade i en god bok och inte har rört sig ur stolen sedan dess. Mannens namn är Severin Mammonvarv och han är en av av huvudpersonerna i vår berättelse.

Denna eftermiddag då vår historia börjar hade Severin, som sagt, inte rört på sig alls utan suttit i sin länstol i många timmar. Han var precis nu på den sista sidan och de grå ögonen var som klistrade vid bokens innehåll. Men ack, den sista sidan tog slut den också.
Försiktigt slog han ihop boken och lutade sig tillbaka medan han stoppade sin pipa och tände den för att ta några försiktiga bloss. Han satt där och funderade som bäst när telefonen som stod brevid honom på bordet plötsligt gav upp en ringsignal så hög att den förmodligen hade kunnat väcka döda. Han suckade lite, lade ifrån sig pipan och sträckte sig efter luren för att svara.

7 nov. 2007

Snö!

Andra år har jag gått och längtat efter snö, men den här hösten har gått så vansinnigt fort att jag mest blev förvånad över de stora flingorna som dalade utanför fönstret i morse.
Nu är marken täckt av vitt och jag pälsar på mig lager på lager för att inte förfrysa i stallet i dag. Åker om en halvtimme och har ingen aning om när jag kommer hem. Det skall bli mysigt!

Dags att ta en promenad med jycken och testa mina vinterkläder!

6 nov. 2007

Sagan om Giger

En gång för länge sedan (några veckor sedan) fick jag ta hand om en katt åt en kompis på obestämd tid. Snurra hette katten och hon och Murkla hatade varandra från första stund och slogs som blådårar så fort de fick en chans. En näst intill ohållbar situation.

Så hände det sig natten mellan söndag och måndag att Snurra var ovanligt gosig. Hon slog sig ned i soffan (där hon för övrigt aldrig tidigare satt sin tass) och innan vi visste ordet av hade hon fött en unge. Mellan en halvtimme och en timme senare kom två ungar till, men dessa överlevde inte natten. Den första ungen var så liten och ful och då Snurra inte ens brydde sig särskilt mycket så fick jag klippa navelsträngen på honom.
Jag döpte honom till Giger, dels för att han var ful som en utomjording (eller kanske en demon) och dels för att han ser ut att bli randig och Giger rimmar ju på tiger... och diger.
Snurra var helt uppenbart för ung för kattungar och förstod inte alls vad hon skulle göra. Då och då satte hon sig på ungen så den skrek i högan sky. Jag fick hjälpa Giger att hitta spenar för att äta och på måndagen köpte jag mjölkersättning och en pipett så att han skulle få lite extra näring.
I dag hämtade min kompis pappa både Snurra och Giger. De skall bo hemma hos mitt ex Malte i Stockholm. Jag skickade med mjölkersättning och mat och ett långt brev om Giger. Det är konstigt hur en så ful liten pjuklarv fått mig helt ur spel. Jag älskar den äckliga lilla krabaten och ber till gudinnan att han skall klara sig. Om han gör det så hoppas jag att han en gång återvänder till mig.
Giger, en kämpe. Den fulaste kattungen i världen. All lycka till honom.

Hästperson

Det är nästan fånigt hur bra det känns att pyssla med hästar igen, att vara en hästperson. Jag hade glömt hur mycket jag tyckte om det. Häromdagen var jag och Micke på en ridsportsbutik. Jag köpte vantar, ridskor och några borstar för att komplettera min gamla ryktlåda. För övrigt behöver jag en ny ryktlåda också. Den jag har nu är grön och trasig. Det är nog den bästa beskrivningen.

Jag har ridit ut själv nu och jag och Fagge kommer bra överens. Han kan vara lite fånig ibland, men jag tror att det är hälften osäkerhet och hälften ren tjurskallighet. Han tycker nog helt enkelt att han ser vansinnigt tuff ut med öronen bakåt. Han är en sötnos.

I dag blir det ingen ridning, eftersom det är så mycket annat på tapeten, men i morgon är det dags igen. Kroppen känns mer rörlig än någonsin!

29 okt. 2007

Bot mot nedstämdhet

I dag är det en grå dag. En dag då man är så låg att Glocallnet inte har en chans att ens komma i närheten. Vädret är grått, gråare, gråast. Det duggregnar. Blöta löv fastnar i kjolfållen. Jag har ingenting planerat förutom att jag måste leta efter mitt pass och ledan har bitit sig fast med hungrig mun vid själen. Mungiporna pekar konstant nedåt och jag har en oförklarlig lust att bara gråta.

Tur nog vet jag hur ett tillstånd som detta måste behandlas. Insvept i sjalar och långa kjolar kommer jag inom en timme att bege mig av till biblioteket. Väl där skall jag frossa i böcker och se till att plocka upp en väl avvägd blandning av italienska frasböcker, Ursula LeGuins Burna Av En Annan Vind, någon mer mysig fantasybok och något med Oscar Wilde.
Då detta är avklarat tänker jag söka mig till mitt favoritmatställe och där äta något mumsigt medan jag börjar läsa den bok som ropar högst.

Efter det kommer jag att må bättre och åker hem för att leta efter passet. Var sjutton kan det vara?
Nåväl, dags för kurering av nedstämdhet.

26 okt. 2007

Reserv

Jag har insett att jag är en jävla reservkompis när de som folk hellre umgås med inte råkar vara i närheten. Det må vara en dator med WoW, en annan tjejkompis eller killen man knullar med för tillfället (särskilt just han), jag är reserven när de inte är tillgängliga.

Och jag letar, men kan inte hitta några undantag. Är det vuxenlivet, helt enkelt? Folk skiter i vänskap och håller sig till sina utvalda partners? Då och då hör de som pliktskyldigast av sig, eftersom de har någon slags föreställning om att "det skall vara så", inte för att de egentligen vill.

Exempel; en tjejkompis som jag trivdes bra med försvann i somras. Hon försvann upp i arbete och skar av sig från världen. Visst, sådana perioder behöver man ibland. Men hon kom aldrig tillbaka. Hon som gnällt och gnällt över en tredje part, som alltid försvann utan att säga något och sket i de som brydde sig i månader i sträck, gör nu exakt likadant. Exakt likadant.
It takes one to know one, huh?

Mitt förtvivlade människoförakt har bara blivit värre sedan tonåren och på de senaste månaderna är det mer som ett skenande tåg.

Falska, dubbelmoraliska, svekfulla... människor.

24 okt. 2007

Svärdsfäktning

Musklerna ömmar utan att faktiskt smärta och jag märker att jag har svårt att stå stilla. Så fort jag rör på mig vill jag göra det efter bestämda mönster och tycks alltid sjunka ned till samma ställning när jag väl stannar upp.

I går var jag nämligen på min första träning i svärdsfäktning och det slog sig direkt på hjärnan. Jag övar, övar, övar hela tiden och vart jag än går. Det var underbart roligt och jag har bestämt mig för att få in grunderna så snart som möjligt så att jag vågar börja träna på torsdagar också (det är då träningen är lite mindre nybörjarvänlig. Jag är visserligen välkommen redan nu, men jag tar det nog lite lugnt).

I dag kom Oscar hem och på söndag är det dags för ridning igen!

17 okt. 2007

Biljetterna är köpta!

Nu har jag köpt biljetterna till Italien.
Ingen återvändo återstår!

Den 29:e November åker jag!

Allt är väl

Saker och ting går ovanligt bra just nu och framtiden är fylld med intressanta saker.

I går fick jag ett märkligt brev från försäkringskassan. Eftersom brev därifrån sällan innehåller något positivt var jag först rädd att öppna det - och döm om min förvåning när det visade sig innehålla ett beslut om att jag är berättigad till aktivitetsersättning i två år framöver. Två år.
Först så krånglade de jättelänge och förlängde periodvis och hade sig och nu, pang bom, två år. Det känns som om de inte heller riktigt litade på min förra läkare.

Min kamera har kommit för övrigt, och den är underbar!

I dag var jag och testade en häst som jag nu bestämt mig för att bli medryttare på. Först var jag väldigt nervös eftersom ägaren förvarnade mig om att han var lite tjurig att handskas med, fast hon fick det att låta värre än det var... eller så var det min nojjiga fantasi. Han var i alla fall en riktig sötnos och jag kommer helt klart att fortsätta rida honom. Visst stampade han och slamrade med läppar och tänder i luften ibland, men jag har mött värre och trivdes bra med honom. Ägaren och tjejjen jag red med var också väldigt trevliga. Nu gör det visserligen ont lite här och var, men jag behöver verkligen få lite ordning på min kropp.

Mer träningsvärk lär det bli på tisdag, för då börjar jag med svärdsfäktning dessutom. Mikael har efter idogt övertalande faktiskt fått mig intresserad - såpass intresserad att jag funderar på ett eget svärd ganska snart.

I morgon drar jag ut på äventyr! Natta, den stjärnan, har bjudit med mig på Sweden Rock-kryssningen och det skall bli hur skoj som helst. Är lite nervös (Vad skall jag ha pååå mig??!) och måste försöka röja här hemma innan jag drar. Det känns som om allt händer på samma gång.

På fredag får jag förmodligen besök och på lördag och söndag gäller det att arbeta på lajvområdet igen.

Och i slutet av november/början av december åker jag äntligen till Italien! Tyvärr kunde inte Karin följa med, så jag åker själv. Det blir också ett äventyr som heter duga! Måste kolla om jag kan hitta något bra boende på couchsurfing.com.

Nu måste jag duscha, färga håret, laga middag, packa och boka tågbiljetter för morgondagen!

15 okt. 2007

Vinterjacka och kamera

Helgen har jag tillbringat ute på landet. Jag har egentligen inget att gnälla om just nu förutom pengar, pengar är däremot skittrist att skriva om, så det tänker jag låta bli.

I fredags åkte jag och Mikael ut till min mor. Broder Einar var också där och vi bestämde oss för att spela Svea Rike. Jag vann egentligen, för de fuskade. Typiskt hanar.

På lördag morgon drog Mikael ut och jagade. Jag hade däremot sovit några få timmar, så jag pallrade mig inte upp. Senare på dagen fick jag däremot ägna mig lite åt prickskytte. Tio skott, alla träffade tavlan och tre i mitten. Känner mig lite lagom stolt, särskilt som det var från stående och färre skott (men fler mitträffar) än förra gången, samt längre avstånd.
Det är kul att skjuta!

Senare på lördagen köpte jag fixativ och gjorde några kolteckningar. Måste ta och kolla upp när den där uppskjutna utställningen kan bli av.
Det är inte kul att skjuta upp.

På lördagen målade jag lite med oljefärger och fikade hemma hos Alv på kvällen. Hon gav mig en ursnygg vinterjacka, så nu är det problemet ur världen. Tack, sötnos!

Jag har också beställt en kamera. Det tog mig tre dagars jämförande av priser, funktioner och recensioner innan jag bestämde mig. Slutligen blev det en Canon Powershot A460 med minneskort från Inet. Jag är mycket nöjd med priset och hoppas att jag blir nöjd med kameran också. Det lär ju inte bli som när jag köpte kamera åt Drakontia senast, köpte den på Claes Ohlsson till överpris; kom hem och hittade EN recension på hela nätet, och den var negativ.

Min bok börjar röra på sig också. Känns som om jag äntligen kan skapa saker igen. Hösten är mäktig. Den ger mig mer skaparkraft än någon annan årstid.

8 okt. 2007

Klädskåp

Min nya plan är att i brist på klädskåp sitta ihopkurad i min garderob och vänta på att Narnia tar emot asylsökande.

Förr eller senare...

Misslyckat

En dag som egentligen förlöpt bra blev till en kväll som slutade i känslan av komplett misslyckande. Jag är ett misslyckande. Javisst, ni hade rätt hela tiden. Jag orkar inte låtsas mer. Orkar inte fånflina och låtsas att jag duger ett jävla skit till.

Det här året lovade jag mig själv att åka utomlands. Tror ni att jag kom iväg någonstans? Nej, självklart inte.

Jag är tjugosex år gammal, har ingen utbildning och har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag är fet, otränad och rädd för spindlar. På mitt sparkonto har jag ungefär tjugofem öre. Min hund må vara väluppfostrad, men han är också uråldring, döv och kommer förmodligen att dö inom kort.
Jag är ungefär lika postivt inställd till omgivningen och mänskligheten som... som... ja, se där. Jag kan inte ens komma på en hyfsat bra liknelse längre.

Dessutom är jag en dålig flickvän. Jag vill inte ha sex. Jag vill inte städa, diska, laga mat och tvätta. Om jag städar så glömmer jag att dammsuga under sängen, om jag diskar så har jag inte torkat köksgolvet, om jag lagar mat så glömmer jag att göra matlåda och om jag tvättar så hinner jag inte vika ihop och lägga undan kläderna efteråt.

Mina vänner har samtliga blivit fullkomligt skvatt galna och givetvis kan jag inte skriva mer om det här, för då är de förmodligen inte mina vänner längre. Men jag lovar. De är vansinniga nuförtiden.

Jag är tjugosex år gammal och har inget gymnasium i bagaget, så jag kan inte ens få för mig att läsa på universitet och bli något. Jag är en ung kvinna med en strålande framtid bakom mig.
Visste ni för övrigt att om man är över tjugofem och har fött ett barn så behöver man inte ha gjort gymnasiet för att komma in på högskolan? Själv fick jag missfall, så jag har ingen behörighet.
Att ha varit kattägare hela sitt liv borde faktiskt räknas. Fast nu var jag orättvis mot katterna.
Överallt gobliner!

Och vet ni, mitt i allt detta surrar också faktumet att jag som en gång fick telefonsamtal nästan varje dag, ofta flera. Jag sitter nu här hemma och tittar på en tyst telefon.
Förr så bytte man adresser och skrev brev. Man ringde och hade sig, för alla hade inte dator hemma och communitys var inte ens uppfunna. Nu har tekniken gått från att sammanföra till att hålla isär. Allt går runt. Något som först verkar vara bra blir alltid dåligt till sist i alla fall.

Jag önskar.
Jag önskar.
Jag önskar att jag inte kände mig så förtvivlat ensam och misslyckad...

...och snart trettio.

29 sep. 2007

Magisk höst

Klockan är sju på morgonen och jag stod just och såg ut genom mitt köksfönster, hänförd av det faktum att nu är hösten här. Inte förr och inte senare, precis nu har min höst anlänt.
Det är dunkelt ute och parklyktornas runda klot på sina stolpar lyser fortfarande mjukt. På den regnvåta asfalten ligger drivor av löv och träden skiftar i grönt, rött, orange och gult. Jag hörde vinden och kände doften av regnvåt mylla som blandade sig med doften av mitt te med äpple och kanel som jag just bryggt.

Om en liten stund skall jag vira en mjuk halsduk om halsen och ta en långpromenad med hunden genom min höstvärld. När jag sedan kommer in, lite frusen, så kommer jag tappa upp ett varmt bad som ångar doften av rosor och sedan kura ihop mig bland soffkuddarna med den sista Harry Potter-boken.

Ja, gott folk, jag har inte läst den än. Den har länge legat i bokhyllan och först nu är tillfället rätt. Det finns ingen annan tid än hösten som lämpar sig så bra för magi och litterära resor till andra världar.

24 sep. 2007

Huvudologi


I Terry Pratchetts böcker pratar häxorna ofta om "huvudologi". Först trodde jag att det var väldigt likt psykologi, men häromdagen upptäckte jag en beskrivning av skillnaden mellan de olika lärorna.

Exemplet lyder som följande:
Om du går till en psykolog och säger att du är jagad av ett stort monster så kommer han ägna mycket tid åt att övertyga dig om att monstret inte finns.

Om du går till en huvudolog och säger att du är jagad av ett stort monster så kommer hon att ge dig en pall och en stor påk.

Med detta i åtanke så har jag nu köpt Zombie Survival Guide och läser för fullt. Jag vet redan varför en motorsåg inte är lika bra i verkligheten som på film och att det är att föredra att bo i lägenhet när zombierna dyker upp.

Mycket behändigt. Nu skall jag läsa vidare.

19 sep. 2007

Happy talk like a pirate day!

YAAARRRR!!

Jag tar pirathatten till Stockholm och sörjer över att jag är uppbokad och inte kan dra iväg för att lägga merparten av mina pengar på rom att inmundiga under kvällen.

Någon jäkla krog i Stockholm måste ju ha romdrinkar, inte sant?

18 sep. 2007

Robert Jordan död

Fick just ett SMS från min käre bror:

"Robert Jordan dog i förrgår. Tanken på alla fans som kanske aldrig får läsa slutet av WoT får mig att fnittra."

Nu fnittrar jag också.

17 sep. 2007

Dagarna går

Dagarna går förbi och jag får inte riktigt grepp om dem. Jag är fullbokad, som vanligt, men ändå känns det som om ingenting riktigt berör. Håller jag på att isolera mig själv inuti mitt eget huvud igen? Jag vet inte.

I helgen var jag uppe med lite folk på lajvområdet och jobbade. Det känns bra att saker går framåt där. Mycket bra, till och med. Nu måste jag bara få klart lajvhemsidorna också.

Har träffat mycket folk på senaste, känns det som. Har en stockholmsresa inplanerad också. Kommer att ta en fika med ett ex, inte vilket ex som helst utan EXET med versaler. Vi har inte sett varandra på åtta år och har inte något kvar gemensamt alls egentligen, men ändå driver nyfikenheten mig till att faktiskt ta den fikan.

Hemma har vi flyttat om, blivit av med helvetessoffan och jag har skaffat två möss. Just nu heter de Thalia-Xena och Imoen. Anledningen till dubbelnamnet är att jag inte helt bestämt mig än. De är underbara. Hoppar omkring och ser söta ut hela tiden.

För övrigt är jag osams med en gammal vän åter en gång. Det känns liksom som om vänskapen med åren blivit urvattnad och falsk. Han respekterar inte mig och jag respekterar inte honom. Den här gången kommer jag inte vara den som tar upp kontakten igen. Det känns inte som om det är värt det. Varför skall jag umgås med folk som inte gör mig glad? Svaret är att ingen anledning finns, jag har så många andra, bättre vänner som känns meningsfulla och ger mig utbyte.

På tal om meningsfulla människor så saknar jag Alv och längtar till helgens lajvområdesarbete då hon förhoppningsvis dyker upp. Det skulle komma en hög annat folk också och jag är själaglad för det i alla fall.

Måste skaffa en ny kudde. Den nya sängen är så mjuk att min gamla kudde är för stor. Vaknar med ont i nacken varje dag.

Jaha. Titta, världens mest ointressanta dagboksinlägg eftersom det inte innehåller något annat än just uppdateringar om mina dagar. Nåväl, nu har jag i alla fall skrivit och ni som inte orkar läsa får en bild att titta på i stället.

Det som verkligen trycker mig just nu kan jag inte skriva om. Typiskt.

Nu skall jag upp på stan och träffa Nna. Nna är bra.

8 sep. 2007

Som en dröm

Vi reser genom ett strålande vackert landskap, förbi några av mina favoritplatser vid min favoritsjö. Solen kastar långa skuggor och skapar guldmönster här och var. Jag njuter.
Sedan är vi framme.

Några björkar vid infarten. Till höger ligger ett svart, stort garage och rakt fram huset. Det är rött, med ett garage tillbyggt, två våningar och med träfärgad veranda och trätrapp. Taket är fräscht och allt ser så välskött ut. Så fint.

Inuti är allt ännu bättre. Det är nyrenoverat nästintill överallt. Köket är vitt. I vanliga fall hatar jag vitt, men jag älskar det här köket. Jag älskar dess blanka ytor, den nya spisen, de vackra skåpdörrarna. Jag älskar till och med diskmaskinen och jag älskar utsikten över trädgården och skogen på andra sidan vägen. Jag ser mig själv odla örter där på en hylla, och pysslar om dem medan maten puttrar på spisen eller brödet jäser i ugnen.

Matrummet separat. Träpanel på halva väggarna. Två fönster. Vackert. Vardagsrummet domineras av en öppen spis. En trappa upp. Avsatser i trappan där man kan ställa blommor. Till höger ligger badrummet. Det är litet med snedtak och inbyggda skåp.

Rakt fram från trappan sett ligger ett av de två sovrummen. Det är ganska litet, men utsikten är underbar. Träd och ängar. Jag kan se mig själv stiga upp ur sängen och se ut genom det fönstret varje morgon.
Och en klädkammare... en klädkammare! Precis vad jag behöver. Jag har för många kläder och där finns det gott om plats.
Nästa sovrum är lite större. Utsikt över vägen och skogen.
Så går man nedför trappan igen. En genomgång till det som en gång var ett varmgarage. Nu är halva området kalt med betonggolv och gott om plats för tvättstuga och halva garaget är ett fint rum där man kan kasta in en extrasäng åt gäster.

Huset eldas med vedpanna. Det är ungefär fem kilometer till närmsta busshållplats och längre till affären. Det finns ingen ladugård, ingen mark förutom trädgården och vägen ligger så nära att hunden kanske skulle traska ut på den och bli skadad, även fast det är lite trafik.

Jag tvekar. Jag kan se mig själv i huset. Jag kan se katten och hunden och sambon. Men jag tvekar, för jag vet vad det innebär att bo mitt ute i ingenstans. Jag vet hur jobbigt det kan vara på vintern och om vi tackar ja så flyttar vi in i december. Ingen bra start.
Och dessutom vill jag så förtvivlat ha djur om vi nu skall ut på landet. Jag vet inte. Det är det finaste hus jag någonsin tittat på, men läget är inte till hundra procent perfekt.

Hur borde jag egentligen ställa mig till perfektion i det här fallet?

27 aug. 2007

Nothing

Finaste affärsidén någonsin!
www.nothing.net

23 aug. 2007

Inbjudan till klassfest?

Ursäktar ni medan jag står här borta och växlar mellan att pipa förtjust och ge ifrån mig små skräckslagna ljud allt medan jag stirrar på kortet som just kom med posten?
Bra, tack.

"Inbjudan till klassfest"
står det.
Tio år har gått sedan jag gick ur nian. Tio år. Det är en ofantlig mängd tid som jag inte riktigt kan koppla till mig själv.

För tio år sedan var jag fortfarande en okysst hästtjej som låg någonstans i skalan under nördgänget. Jag var inte ens cool nog för att vara nörd. I stället tillhörde jag den där obestämbara fläcken av "De där" (bör uttalas med förakt) och jag smittade alla jag talade med. Jag levde mitt liv enbart genom böcker eller utanför skolan och jag hade just upptäckt Internet och skaffat min första mailadress.

För tio år sedan kom också vändningen.
På sommaren efter jag slutade nian åkte jag på min första chatfest. Passagens Exilens fest i Kalmar. Jag åkte dit med SHi och Louis Dracul. Båda har barn numera, den ena är gift. Jag minns att jag var livrädd för alla svartklädda människor i början och att de fick hota mig för att jag skulle sluta gömma mig och umgås med folk i stället.
Jag brukar se den festen som början på allt. Jag fick min första kyss, jag var inte nykter, jag insåg någonstans att "Vänta nu, får man klä sig hur man vill?" och var chockad, för högstadiet och stadierna innan dess hade hjärntvättat mig så fatalt.

1997. Samma år som jag började spela rollspel. Ett år innan jag började lajva och Drakontia startades. Tre år innan pappa dog. Två år innan alla exilare började dö som flugor (självmord, överdos, mord, olyckor).

1997. Samma år som jag började lyssna på David Bowie och mina största idoler innan var Nordman, Queen och Bon Jovi. Jag hade inget som helst självförtroende och trodde att jag mådde skit, men det var innan de verkliga monstren vaknade, vilket jag senare fick erfara den hårda vägen. Jag skrev jämt på den tiden.

Vad minns jag av min gamla klass? Jag minns att jag var kär i Edis för att han såg ut som en alv och att Pierre var den förste kille som gick ut med mig. Efteråt talade han inte med mig på ett år eller sådär, eftersom han blev retad när det kom ut i skolan att han sett Batman Forever med mig. Jag minns Ritelius underfundiga skämt och Emanuel som tänkte låna ut Excalibur till mig. Jag minns S'mbats helt fantastiska teckningar och språkkunskaper, samt att vi brukade byta Magic-kort (Jag spelade inte, jag bara samlade för de fina bildernas skull). Jag minns Wessman och Myr-Jimmy, den senare brukade vi vänskapligt mobba för att han var så kort. Sista året insåg jag plötsligt att han vuxit om mig. Jag minns så många detaljer, men jag minns inte så många dåliga saker. Man förtränger dem tydligen med åren.

Jag undrar om någon kommer på klassfesten? Jag undrar om någon egentligen vill återse den gamla klassen?

Själv kommer jag gå av ren nyfikenhet.

Tio år. Herregud.

22 aug. 2007

Otack är världens lön

Just nu har jag varit ganska otrevlig mot en Deathgamespelare. Svaret jag skrev till honom var dock betydligt trevligare än vad jag kommer att skriva här nu.
Spelaren i fråga är en av alla dessa lagvrängare som till varje pris försöker att komma undan genom att peka ut små detaljer i regelformuleringarna i stället för att gå efter vad som är rimligt. Jag har på senaste tiden varit på tok för upptagen för att bry mig om att svara.

Vad skickar då den lille snorvalpen? Jo, följande:

"From:"Anonym DG:are"
To:yvonne@deathgame.se
Subject:Oförskämt!
Date: Mon, 20 Aug 2007 12:42:50 +0200
helt sjukt att du inte har svarat på mitt mail! fattar inte hur du tänker, om du tänker! hur svårt kan det vara att svara egentligen..?! specielt när frågan är enkel, är ju bara att läsa i regelboken om handdukar!!
att du inte svarar ser jag som ett direkt hån mot både mig och [insert random nick], som just nu sitter och väntar på att få reda på om hans mord är gilltligt eller inte..! ta tag i ditt jobb som spelledare eller be någon annan ta över jobbet..."


  1. Någon som inte vet hur man använder versaler skall inte komma och insinuera saker om andras hjärnaktiviteter.
  2. Det är inte mitt jobb, det är något jag gör på min fritid. Du betalar inte för tjänsten, jag får inte betalt för den. Därmed prioriterar jag givetvis då och då viktigare saker. I den vuxna världen så måste man till exempel försöka kunna betala lite räkningar för överlevnad ibland (Ditt WoW-konto, räknas inte). Du kommer förstå det när du blir lite äldre.
  3. Om frågan är så förbaskat enkel så kan du väl läsa själv i regelboken, eller är det på tok för komplicerat när meningarna börjar med stor bokstav, vilket leder till att du blir distraherad och inte vet vad du skall ta dig till?
  4. Du får se det som precis vad du vill. Det var inget personligt hån i att jag inte svarade, men nu blir du hånad öppet i stället. Är det bättre? Känner du att du vann något på ditt lilla otrevliga mail? Kommer du som gammal att sätta upp anonyma lappar i tvättstugan med gnäll om att någon inte rensat luddfiltret på torkskåpet? Ja. Troligen.
  5. Passar inte skorna, bär några andra. Du är mer utbytbar än vad jag är.

Miffo.

17 aug. 2007

Stormens öga

Runt omkring mig faller mina vänner handlöst och jag tycks befinna mig i stormens öga. Jag är lugn. Allt är lugnt. Jag mår bra. Inga problem med mig själv för tillfället. Hakuna Matata.

Det är så konstigt att jag mår bättre än på många år samtidigt som alla andra tycks falla från sina spår och in i något slags mörker. Jag vågar inte följa efter, för jag vet att då faller jag precis som alla andra. Jag vet det.

Men jag kan inte blunda heller. Kan inte blunda när hon med ironisk stolthet nu meddelar att hon kan kräkas så att det inte hörs utanför badrumsdörren. Kan inte låta bli att lyssna när han berättar om mardrömmarna som uppträder under vaka. Kan inte låta bli att bry mig när hon förtvivlat konstaterar att hon inte längre kan skilja upp från ned. Vet inte vad jag skall ta mig till när de får tusen nya rakbladsbett, skriver spaltmeter av sorg och sälta, rasar, faller och träffar botten (bara för att börja gräva). Jag vet bara inte hur jag skall reagera. Hur långt jag kan engagera mig innan jag själv dras med igen.

De snurrar runt mig i virvelvinden och jag vet inte om jag klarar av att sträcka mig efter dem. Det är så lätt att dras med i vansinneskarusellen. Det är så svårt att stanna med fötterna på jorden (nåja). Det är så svårt.

För jag är fortfarande lugn innerst inne. Jag har en underlig betryggande känsla av att allt kommer att ordna sig till sist.

Frågan är om det kommer att ordna sig för dem också, eller bara för mig?

6 aug. 2007

Möte med en karaktär

För ganska många år sedan började jag spela en karaktär som jag döpte till David Miro. Han hade ett ganska speciellt sätt och ett speciellt utseende. Bara ett par år senare var jag i Stockholm av någon anledning. Döm om min förvåning när jag plötsligt mötte karaktären på stan. Allt stämde. Det svarta, korta, rufsiga håret, ansiktet, leendet, smilgroparna, de nästan lysande gröna ögonen... till och med den urtvättade trance-tröjan, jeansen och kängorna med påmålade prästkragar stämde in. Jag stannade tvärt upp och stirrade. Vågade inte säga eller göra något. Det var något av det konstigaste jag varit med om och det leder mig till funderingen ifall andra av mina karaktärer vandrar omkring där ute. Kan jag plötsligt möta dem var som helst? Är de som jag spelat dem? Minns de?

2 aug. 2007

Magic VS Pokémon
















I dag konstaterade jag att jag ibland känner mig väldigt, väldigt gammal. Jag såg att Pokémon var på schemat för kommande NärCon.
Allt jag kan tänka på när jag ser Pokémonkort är småungar. Kanske tio år gamla, tolv som max, men då är de egentligen för gamla för att hålla på med något så äckligt. Reklamen riktar sig ju till småglin, likaså de tecknade serierna. Bara kommersiellt och utan själ. Bara äckliga bilder på äckliga varelser som svettas stora droppar och gör gulliga saker innan de slåss mot varandra...
Och för att inte tala om de elaka ungdjävlarna som serien handlar om. Barn (var fan är deras föräldrar?) som vandrar land och rike kring för att leta reda på sällsynta djur och sedan på grund av någon pervers böjelse tvinga in dem i pyttesmå bollar där de får bo tills de skall tvingas slåss mot varandra?
Det spelar ingen roll vad någon säger, det om något är ett bevis på att Pokémon är sjukt. SJUKT.
Oscar påpekade då helt plötsligt milt att det inte är småungar som spelar Pokémon längre... och ta mig tusan, det är sant! Småungarna har vuxit upp, men de har fortsatt spela Pokémon av någon outgrundlig anledning.

När JAG var ung så spelade man minsann Magic. Det är ett hederligt nördspel och inte något jäkla komersiellt jippo för att lura pengar av småglin (det är till för att lura pengar av lite äldre och aningen förståndigare människor). Det är ett fint, intelligent och smakfullt spel med snygga konstverk och underhållande och välvalda citat. Inga bjärta färger, här inte!

Oscar frågade vad som var skillnaden egentligen, att båda sortens kort kostar skjortan och att nördar spelar båda sorterna.

Så förutom ovanstående, inte särskilt inlindade argument kommer jag alltid fram till följande:
Magic är lika häftigt som Sauron och hans snubbar.
Pokémon är töntigare än den efterblivne snubben som spelar Legolas.

Punkt slut.

(Förlåt Tomb, Poemy och alla andra småglin som vuxit upp, fortsatt spela Pokémon och ändå blivit mina synnerligen uppskattade vänner trots allt)

Vansinnigt uppbokad

Den här helgen är rent vansinnigt uppbokat, så uppbokad att jag måste skriva ett blogginlägg för att reda upp en aning av kaoset som somliga påstår är mina tankar just nu.

I dag måste jag städa. Jag skall börja så snart jag slutat med att skriva det här. I morgon skall jag först och främst möta upp lite Deathgamevänner inför NärCon, sedan kanske glida omkring lite på konventet, om jag hinner. På kvällen är det bio (Simpsons!) med Jonte och efter det hämtar min mor upp mig och kör ut mig till landet. På lördag morgon kommer Tommy och hämtar upp mig och kör ut mig i skogen för fotografering. Dels har vi länge pratat om en fotosession och dels måste jag ha några referensbilder inför ett modelljobb som jag håller på att ro i hamn. Det kommer ge mig lite välbehövliga kronor, eftersom jag är pank och försäkringskassan inte behagar höra av sig alls. De djävlarna.

Hur som helst, på lördag kommer också mina svärföräldrar hit (därav städningen som måste utföras). De kommer att ha med sig vår nya säng och äntligen blir vi också av med den fördjävla soffan. Senare på kvällen måste jag dra till NärCon igen då jag skall arrangera ett litet lajv där. På Söndag skall jag träffa en tjej angående ett eventuellt caféjobb.

Sedan. Tänker jag. Slappna av. Eller rengöra mitt NES (om jag kan hitta det) och sedan spela i flera dagar.

Gah. Så här uppbokad har jag inte varit på länge. Det känns... härligt!

29 juli 2007

ME + 7H = LOVE

Torsdagen
Vi anlände trots absurt jävla många förseningar i god tid till Ulricehamn där vi först provianterade och sedan letade rätt på festivalområdet. Snart hade vi lokaliserat var vi skulle checka in och få våra fina, lila VIP-armband (även om jag fortfarande hävdar att de var rosa). Dessa armband gav oss tillträde till den renare delen av campingen, backstageområdet och sådant trevligt. Tälten sattes smidigt upp och alla var vid gott mod när det var dags för att gå och se det första uppträdandet vi kryssat för på schemat. Det var ingen mindre än Kjell Höglund, kompad av Johan Johansson.


Det blåste friskt och papprena med låttexter fladdrade i vinden, men över huvud taget var det mycket gemytligt och dessutom fick jag höra båda mina favoritlåtar, så jag var nöjd. En skön början på festivalen. Efter den spelningen gick vi och såg Viisa, vilket var ett tvåmansband med nyckelharpa, gitarr och fiol, samt då en av de mest skönsjungande kvinnor jag fått äran att lyssna till. Hon var dessutom strålande vacker att se på, och trots den bristfälliga ljudtekniken (någon snubbe skruvade på rattar under hela föreställningen) så var det ett minnesvärt framträdande med härliga folkmusikmelodier blandat med lite mer annorlunda tolkningar av annan musik.
Det som följde senare var ingenting som imponerade på mig. Lönnis var väl lite cool i sin bjärt färgade kostym, M.A.N. var mest skrattretande och Ninjaspark var jag för nykter för. Jag lider fortfarande av föreställningen att musik skall innehålla minst ett icke-elektroniskt instrument för att faktiskt räknas som musik. Old fashion gal'.
Efter det var det redan kväll och dags för Cirkus Miramar, ett utav de band som jag verkligen längtat efter att få se.

Och nog för att jag hade hoppats på att de skulle vara bra, men jag hade aldrig vågat tro att de skulle vara så fantastiska. Vinden blåste omkring röken under de skiftande lamporna och musiken växlade fantastiskt i tempo. De inledde med att deras skickliga livepoet Johan Lindblom steg fram och lät sina ord skölja över publiken... och sedan kom Mauritszon. En sådan dynamik och utstrålning har jag inte sett på scenen sedan Ziggy Stardusts dagar. Jag var förtrollad, fullkomligt bergtagen. Jag kände hur jag blev ett fjortonårigt litet fan som ville skrika rakt ut och bara få nudda vid hans klädnad.
Det som gjorde upplevelsen komplett var bandets helt fantastiska detaljrikedom och känsla för musiken. Små saker som plingade, klingade och lade till precis rätt touch där det behövdes.
Kort sagt var det en av de bästa spelningar jag sett i hela mitt liv, och jag har sett en del genom åren.
Näste man på scen att se var Johan Johansson. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men bestämde mig för att ge honom en chans. Till hans fördel måste man ju säga att jag aldrig hört någon använda så många nödrim och faktiskt få det att fungera. Dessutom vet vi nu ju alla att Holger är kvar. Det är betryggande att veta.
Resten av dagen innehöll lite zombiefilm och en del Singstar. Helt otroligt att Alv fick mig att ställa upp på det.

Fredagen

Vi vaknade av att arbetet på byggplatsen mitt emot campingen satte igång. Det var fruktansvärt, men inte mycket att göra åt direkt. Regnet var värre. Vi konstaterade att det regnat hela, förbannade natten och inte verkade det vilja sluta heller.
Hela dagen ömsom öste det ned och ömsom var det korta uppehåll och precis allt blev blött. Det bildades till och med nya sjöar. Fyra av dem fick egna namn. Dels var det den som syns här nedan, Loch Plask.

Förutom Loch Plask fanns det också Loch Plums (där Öltältet stod först), Loch Backstage (bakom scenen vid Loch Plask) och Loch Kipp som låg precis mellan våra tält. Loch Plask fick dock sätta livet till när det effektivt sögs bort vatten från gångvägarna och dränering med grus och slangar ordnades.
Eftersom Ronnys röst tydligen tagit livet av sig så blev tyvärr Dockteater of Doom +3 inställt. Jag kommer att kräva en re-check någon gång på den. I stället irrade vi iväg och köpte fina paraplyer i väntan på att Navid Modiri och Gudarna skulle dyka upp på scenen klockan tre.

Navid med sällskap verkade faktiskt lite slitna och trötta den här gången, dessutom känns det som om de passar bäst för små lokaler i stället för stora fält. Givetvis njöt jag dock av spelningen och dansade, trots att jag annars aldrig dansar nykter. Navid och Gudarna får helt enkelt vara mitt speciella undantag på den punkten.
Efter den spelningen har jag ingen aning om vad vi hade för oss förrän det var dags för teatersport. Det verkade skoj, så jag och Alv var med... även om mitt självförtroende vek i samband med att jag på skämt blev utbuad i samband med att jag äntligen vågade gå upp på scenen. Visst, det var inte illa ment, men det gjorde ont ändå. Alv var desto mer framstående och hon hoppade in i nästan allting och var verkligen i sitt esse.

Efter teatersporten bestämde jag mig för att prova på Poetry Slam medan Alv och Oscar tittade på Disharmoni och Einar gav upp och gick och lade sig en stund.
Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag hörde inte hemma där. Poetry Slam går uppenbarligen ut på att man skall vara någon slags hiphop-poet, gärna med något slags viktigt budskap. Man skall inte vara för personlig och tydligen var man duktig om man predikade om kristendom och såg ut som ett emo. Jag var så malplacerad att det var sjukt och blev totalt kuggad. Inte min grej. Helt klart. Nåväl, nu har jag lärt mig att aldrig gå i närheten av något sådant igen i alla fall. Jag trodde att det inte fanns några regler för hur dikterna skulle vara på en dylik "tävling", men uppenbarligen finns det osynliga regler som ingen brydde sig om att berätta om. Kanske förutsätter man att alla som inte vet lär sig det genom nederlag. Kultur suger. Det är precis som på alla skrivarcommunitys: alla vill bli lästa, ingen vill läsa.
Så hemskt stukad blev jag dock inte, det fanns det inte tid till, för snart var det dags för mitt eget framträdande. En kvarts flaska Kir senare var jag mäkta redo.

Precis som jag blivit instruerad (fast något försenad), anlände jag till incheckningen för att få träffa mina kobolder (artistvärdar, scenvärdar, något sådant). Gissa vad? Inga kobolder där. De som satt där berättade vad de hette och sa åt mig att gå och fråga runt efter dem, eller gå till scenen och vänta.

Gå och fråga efter mina kobolder? Pah. Det skulle aldrig falla mig in. Jag gick i alla fall till scenen och väntade. Gissa vad. Inga kobolder kom. Till slut kom det en lång kille med en massa blont hår som sa att han var ansvarig för scenen. Han såg till att högtalare och ljus blev påslaget och satt dessutom kvar och lyssnade under min föreställning. Jag utsåg honom till Överkobold och förbannade alla lägre stående kobolder hela vägen till backstageområdet där vi åt korv och drack nyponsoppa.
Det kan tänkas att vi frotterade oss med kändisar också, men jag känner ju ändå aldrig igen folk, så vad vet jag. Det var lyxigt att sitta inomhus i alla fall. Dessutom träffade jag en gammal chatbekant från Syskonskapet, vilket kändes lite otippat.

Resten av kvällen ägnades åt Singstar och filosofier om huruvida Ronny var ungefär som Sasquatch. Man såg honom liksom skymta förbi överallt, men han var svår att få med på kort eller fånga över huvud taget. En del sade sig ha pratat med honom, men ingen kunde bevisa något.

Lördagen

Vi vaknade av mer regn och visst uppehåll. Det var vad som satte normen för dagen. Först och främst snyltade vi saft backstage och såg Ninja Magic (!!!!) checka in, innan vi gav oss av till ett urmysigt café ett par mil bort. Man satt på små öar mitt ute i en fors med fiskodling (jättestora fiskar!) och vattenfall. Ljuvligt, helt klart ljuvligt.

När vi kom tillbaka till området kikade vi på det som var kvar av Albert Einstein Show. De var skickliga, men jag tror att det var lite för mycket verklighet för min smak.

Sedan drog vi iväg och provianterade igen. Innan det var dags för det härliga föredraget om Zelda!
Först höll en kille ett ganska utförligt föredrag om Zelda-spelen. Han var bra på att snacka och höll texten precis lagom lättsam för att man skulle kunna lyssna. Sedan kom ett par biffiga typer in med en kidnappad Link som man ställde lite frågor till. Exempelvis undrade man vad hans favoritöl hette. Han svar var att han föredrog "healingpotions". Naturligtvis. Mycket underhållande och en söt Link dessutom!

Sedan var det dags för det jag väntat på hela tiden!


Ninja Magic! Mina gudar! Jag stod och hoppade av lycka framför scenen. Hur kan man låta bli att avguda ett band där alla bär ninjamasker och sångaren kommer in med en brummande motorsåg på scenen? Att det dessutom fanns en fyrverkerisprutande gitarr, mer fyrverkerier och massor med eld gjorde ju knappast saken sämre och den sista låten "Way of Life" gjorde helt att det lilla mellanläget där lite saker gick sönder och skulle lagas minskade ned och försvann ur minnet. Efteråt var jag helt lycklig och kunde inte sluta le.
När vi fikat lite backstage så fixade jag Oscars hår.


Skrivarworkshop, Avatar och Hammerfall var liksom mest bara någon slags avrundning för mig. Det var trevligt att sitta och skriva lite med folk, Avatar var snygga och Hammerfall hade en söt snubbe i lackrock på scenen, men i övrigt har jag inte så mycket att säga om saken alls.

Nu så här efteråt kvarstår dock några frågor:

Vad bygger de för någonting?

Varför låtsas alltid Zegrod att han bara låtsas vara emo? Vi vet ju alla sanningen, inte sant?

Dessutom undrar jag verkligen var mina kobolder tog vägen, om Ninja Magics sångare hade en strumpa instoppad på lämpligt ställe eller om det var äkta vara, samt ifall det blir en festival nästa år?

Det var nämligen den bästa festivalen i mitt liv. Tack Ronny, vi avgudar dig hela högen.

Och blir det ingen mer festival så har vi ju alltid Holger... för Holger är kvar.


Lite mer:

Bäst på festivalen: Singstar-tältet, Cirkus Miramar och Ninja Magic. Helt klart underbart. Dessutom var det ett urtrevligt och vackert område och renhållningen var bättre än jag någonsin sett festivalmässigt. Mycket proffsigt på så vis.

Sämst på festivalen:
Att mina kobolder aldrig kom. Vädret. Så klart.

Saker som kunde varit bättre:
- Om man skrev skyltar med uppträdanden/dagar/tider för alla scener OCH tält.
- En chill-out-zon. Ett mysigt tält med golv och värme och filtar och kuddar och mjuk musik och ingenting annat speciellt alls. Bara ett mys-ställe där man kan sitta och snacka och värma sig.

23 juli 2007

Kan inte sova

Åter igen kan jag inte sova. Det är extra underligt eftersom jag somnade sött innan Oscar ens tänkt tanken, sedan väckte han mig och efter det var det kört. Gissa vem som ligger och sover djupt och mysigt i sängen bakom mig? Javisst, självklart. Själv sitter jag här.

Tänker på Sjuhäradsfestivalen hela tiden. Kallsvettas. Har skrivit hela manus nu under kvällen. Har raderat hälften och inte kommit på vad jag skall skriva i stället. Har bestämt mig för att inte ha något manus, för att bara ha ett manus och för att i stället för att faktiskt göra ett framträdande be Alv att hoppa upp på scenen och steppa i stället. Hon kan inte steppa, så det borde nog bli kul.

Eller också får jag ta mig i kragen, skriva ut allt vettigt material, stoppa ned det i en väska och ta med det till landet. Där ute brukar jag kunna rensa tankarna bättre än i den här ytterst belamrade lägenheten.

I morgon skall jag instruera Oscar om vad som händer när man väcker någon med sömnproblem som lyckats somna som omväxling.

Nu tänkte jag spela Worms tills ögonen börjar blöda. Det är också bra.

19 juli 2007

Snart är det dags för festival!

Nu är det en vecka kvar till Sjuhäradsfestivalen och jag längtar. Det blir jag, Oscar, Alv och Einar som åker bil ned.
Jag har knappt vågat glutta på schemat ens eftersom jag vet att det finns saker som kommer att krocka. Aldrig tidigare har jag sett fram emot så många saker på en och samma festival.
Helgen skall tillägnas mitt framträdande, för än så länge har jag bara lite lösa röda trådar som på något sätt måste bli en tröja, en bolero eller i alla fall en halsduk av ord.

Det finns biljetter kvar, köp och kom dit!

17 juli 2007

Ormar ogillar mig

Jag skröt ju glatt om att jag åter skulle åka till Öland Roots i år igen. Gissa vad, det blev inte av. Tydligen så är det inte bara vi två som segt tänkte att "ööh... det är ju bara några dagar kvar och det finns massor av biljetter kvar", bara för att i sista stund upptäcka att alla biljetterna var slut. Därmed konstaterat att flummare köper sina biljetter i sista stund.

I stället bestämde vi oss för att gå ut och vandra. Munkastigen verkade som en lagom tripp. Vi surfade genast in på min systers sida om Tiveden, läste all information där, köpte lite utrustning i form av sovsäck, liggunderlag och en stilig ryggsäck till mig och planerade vandringen. På lördagen bar det av. Klockan två stod vi vid Ramundeboda Kloster och insåg att kartorna där var slut. Lyckligtvis var vägen väl utmärkt, så vi vandrade iväg i alla fall. Första biten av färden gick bra, förutom att min nya ryggsäck gick sönder och fick lagas med knutar.
Det var omväxlande terräng och även om det fanns lite väl många vanliga vägar så var de stigar som fanns mycket trevliga och lättvandrade. Sedan mötte vi blåbärsriset och fastnade. Det var outsägligt mumsigt. Vid ett tillfälle halkade jag till och något stack till i benet, men jag fäste ingen jättenotis vid det. I stället blev det fler blåbär innan vi lullade vidare. Då märkte jag att benet kändes lite konstigt, men reflekterade inte närmare över det. När vi gått kanske sex, sju kilometer så började det regna. Det regnade och regnade och öste ned och vi ilade framåt för att hinna till det första vindskyddet för lite lä mot vädrets makter. Mitt ben gjorde bara ondare och ondare och till slut gick det knappt att lyfta det över huvud taget. Regnet tilltog. Allt var ren och rosa ångest. Så... slutligen... vindskyddet! Som. Var. UPPTAGET. Av en hel familj. Så där stod vi, blöta inpå bara kroppen, ont som fan i benet, runt en mils vandring bakom oss och ingenstans att ta vägen. Skamset blev det till att ringa efter min mor som fick komma och hämta oss.

Väl hemma insåg jag vad det var som gjort så ont. På benet fanns två omisskänneliga sår som förklarade all smärta. Huggormsbett. Igen. Jag får ett varje år. Det är fjärde året i rad och jag börjar tro att ormar verkligen hatar mig och har startat någon slags personlig vendetta. Lyckligtvis så är jag ju van nu och kan rutinen. Jag sov gott och vaknade med trötthet och ont i benet. Kunde knappt röra mig ordentligt och hade feber och yrsel till och från hela dagen. Mot kvällningen till så åkte vi ut till ett vindskydd vid en av mina favoritkvällar och tillbringade natten där. Vi grillade, fiskade, pratade och skrattade. Helt klart en lisa för själen. När jag vaknade i morse mådde jag prima igen och nu är vi hemma en sväng i lägenheten.... för i morgon bär det av på fler äventyr!

11 juli 2007

Vuxenlivet

Fullkomligt rätt!

Satan dog i dag

I dag dog Satan. När jag vaknade så låg han stilla på sidan i sin bur. Det såg ut som om han sov. Han sov inte. Han andades inte. Hans nya fru Belinda skrek och skrek. Nu har hon äntligen lugnat sig lite. Tillsammans satt vi jättelänge och jag klappade henne över ryggen så att hon skulle må lite bättre. Så att jag skulle må lite bättre.
Jag saknar Satan.
Ända sedan jag var sju år gammal och min då bästa vän Isabell hade ett svart marsvin så har jag själv velat ha ett. Jag minns inte vad han hette, men jag minns känslan av de små klorna som raspade mot armarna när han klättrade omkring.
Förra året bestämde jag mig slutligen för att skaffa ett marsvin. Ett eget marsvin. Jag hittade annonsen med Satan och bestämde mig för att han var allt jag ville ha. Ett charmtroll, ganska gammal redan då, lite skygg i början. Nu på senaste halvåret har han varit otroligt tam och inte skyggat för någonting. Som när han rymde ur betesburen för några veckor sedan och när mamma kom ut kom han glatt larvande mot henne utan en tanke på att springa sin väg. Satan tyckte om oss och vi tyckte om Satan.
Jag saknar honom. Jag trodde inte jag skulle göra det, men jag saknar honom otroligt mycket. I kväll blir det begravning ute hos mamma. Sedan måste jag hitta en ny vän åt Belinda som är ensam kvar.
Satan, du var det bästa marsvinet i världen.

9 juli 2007

Ziggy är tillbaka...

1997. Det var då jag först upptäckte Bowie och med honom en av mina tiders största ikoner, Ziggy Stardust.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.

Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.

I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.

I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.

Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
"
"I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."

För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.

6 juli 2007

Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd - Banana Phone...

Dagen har gått i nördighetens tecken. Först blev jag ledsen för att jag inte fick min utlovade cola, sedan sorterade jag mina tärningar. Efter det ringde min bror och ville leka. Det gick bra. I väntan på honom cyklade jag och köpte cola och sedan skapade jag en rollspelskaraktär som jag sedan spelade över en rollspelschat över nätet samtidigt som försökte få ordning på lite html på en sida jag jobbar med.
Einar kom fram och jag spelade en stund till och drack cola medan han läste Sandman. Under tiden lyssnade vi på Banana Phone.

När jag spelat klart så gick vi och köpte pizza, pratade rollspel och lajv och sedan gick vi hem och tittade på Anime. Vampire Hunter D, närmare bestämt. Jag skiter i att jag hatar anime. Jag är kär i honom. Det finns bra och dålig anime. Dålig anime är sådan där huvudkaraktärerna får stora svettdroppar och helt plötsligt kan krympa till knubbiga barn med stora munnar och ögon. Blä. Hur som helst. Efter det tittade vi på den svåraste Super Mario-modden i världen på You Tube. Nu i kväll har jag sett den två gånger eftersom Alv ville se den också.
Kvällen kommer att avslutas med Epic Movie och sedan läser jag nog lite i Liftarens Guide för att göra dagen komplett.
Och ja, jag äger tröjan på bilden.