18 sep. 2017

Det näst värsta

Vad fan skall jag med en blogg till om jag inte vågar skriva av mig i den? Om jag är rädd för att det skall nå fel personer eller att folk som läser inte fattar bakgrunden? Eller om jag är rädd att såra de jag älskar genom att de får läsa exakt hur jävla ruttet jag mår just nu i detta ögonblick? Ingen jävla aning. Jag tänker bara skriva nu, vet inte var det leder, skriver bara.

Jag mår illa konstant. Det är som att det sitter en stor klump i min hals och trycker sig uppåt. Det känns litet som att det enda som skulle kunna underlätta vore att kräkas, men jag kan inte göra det heller. Det är svårt att andas. Jag har nu lämnat staden Apati för att inträda i landet Känslomässig Kakafoni. Jag är ledsen och gråtfärdig och arg och förbannad och sorgsen och trött och nervös och rädd och bara så jävla bitter att jag inte ens vet åt vilket håll jag skall vända mig. Jag vill prata med någon om vad som hänt, prata igenom alltihop så jävla detaljerat jag kan. Säga orden så många gånger att de blir verklighet och sedan inte lika hemska.
Men det finns ingen jag vill lägga den bördan på heller.
Så jag pratar med polisen. Jag pratar med vården. Jag pratar med mig själv. Jag pratar inuti mitt huvud. Samma haranger upprepar sig, samma händelseförlopp, illamåendet som växer. Det är väl så att det enda man kan göra när man befinner sig i helvetet är att fortsätta gå, och det ämnar jag göra också. Jag har inga planer på att ge upp bara för att jag mår skit, bara så ni vet. Bra, då har vi tydliggjort det.

Och jag har inga vackra ord, för det var inget vackert som hände. Jag har tårar och ilska och sorg och illamående, men inga formuleringar som duger någonting till. Och jag har deadlines på texter och illustrationer som närmar sig med stormsteg. Har fått veta att det inte är några problem om jag inte klarar av det, men jag vill ju klara av det. Jag vet bara inte hur. Hjärnan fungerar jävligt bristfälligt, om man säger så.

Jag är rörd över det stöd jag ändå får och fått från de omkring mig - fysiskt nära eller fjärran. Det värmer mitt lilla skrumpna hjärta.

8 sep. 2017

Raderat

Jag försökte skriva, men blev ledsen och raderade allt igen.

Det enda jag har att tillägga är väl att livet fortsätter. På något vis.

1 sep. 2017

Orka ha vänner

Jag vill så gärna vara den som får mina nära vänner att orka, en hjälp, ett stöd, en av många anledningar.
I stället är jag den som de inte orkar med, den första de släpper taget om så fort svärtan kommer. Alltid först ut.
Och de säger "Det är inte bara du, jag gör så mot alla!" men jag trodde jag var förmer än "alla". Och jag ser ju hur ni hellre umgås med andra och undviker mig. Tror ni inte jag märker det? Och nej, du som säkert läser det här och känner dig träffad, det är inte bara du. Jag är van. Det är ett mönster som följs av fler.

Jag måste sluta benämna folk som "nära" när jag egentligen bara vill att de skall stå mig nära. De är inte nära, de är långt, långt borta och det är bara i mitt dumma jävla huvud som de är nära vänner till mig.
Många av mina närmaste vänner är och har alltid varit hjärnspöken, oavsett om de finns på riktigt eller inte.

För många av mina närmaste vänner tycker inte om mig i verkligheten.

Och jag är så trött på att vara ensam, men jag måste vänja mig till sist. Finna på hjärnspöken som inte finns i verkligheten och inte kan göra mig ledsen och besviken. Jag gjorde det förr, så jag kan nog göra det igen.

Jag måste bara lära mig att sålla agnarna från vetet.

23 jan. 2017

Försmak: Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör

"Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör."
De hade svurit den eden högtidligt och låtit en kyss besegla den. Bättre än att blanda blod. Monstren kunde lukta sig till levande blod. Som hajar. Skadade man sig bara det allra minsta så ökade risken för ett möte med ungefär tvåhundra procent. Det var i alla fall vad Sam hade räknat ut, själv var hon inte så förtjust i siffror. Hon visste bara att det var dåligt att blöda, det visste de båda. Som kvinnor visste de det alltför väl. Det var hur som helst två månader sedan. Två oändligt långa månader, under vilka de till mesta delen varit på flykt.
Nu hade de till sist gett sig ut från staden, kommit bort från den spruckna asfalten och bilköerna fyllda med illaluktande överraskningar. De hade funnit ett hus med rejäla väggar och "barrikaderat skiten ur det" som Sam poetiskt uttryckt sig. Fönstren på nedervåningen var förspikade. Trappan var sönderslagen och ersatt med repstege. De bodde på övervåningen och gick bara ned när det var absolut nödvändigt. Ut gick de bara om de verkligen inte kunde undvika det. Visserligen var det inte lika många odöda här på landet, men de fanns lik förbannat och dök alltid upp när man minst anade det.
Just nu var de dock på väg ut. Jonna hade just snört på sig kängorna och Sam stod nonchalant lutad mot dörrposten med jaktgeväret över axeln.
"Ser du några?" frågade Jonna och kastade en blick upp mot Sam. Hon i sin tur kastade en blick ut genom fönstret, tog några steg fram till det, spanade nedåt och skakade sedan på huvudet.
"Det var ett tag sedan nu. Kanske håller de på att försvinna?"
Det var samma sak som de alltid sa. Kanske höll de på att försvinna. Kanske höll de på att dö ut. Kanske skulle de en vacker dag lägga sig ned och ruttna klart? Konstigare saker hade hänt. Ungefär allt som hänt under det senaste året var konstigare.
Jonna reste sig upp och nickade mot repstegen.
"Okej, då sticker vi."
Och med en repstegsvana endast jämförbar med tioåriga barn som har en trädkoja tog de sig vigt ned och lät kängorna landa tungt på golvet, för att i nästa stund utbyta en orolig blick. Var det för mycket ljud? När Jonna landat stod de tysta och lyssnade spänt i några ögonblick, men ingenting hördes utöver fåglarna utanför. Fåglarna. Något så normalt och hemtrevligt kändes alltid märkligt att lägga märke till nuförtiden. De log lättade mot varandra och låste upp ytterdörren. Där ute var allt lugnt. För lugnt? Det skulle tiden utvisa.

1 jan. 2017

#bowiecreativitychallenge


Let us create in his memory. Let us all be blackstars in january!

30 dec. 2016

Året när jag förlorade min gud, hittade en massa jobb och det hände en massa annat

Så, det här skulle bli en sammanfattning av året, men precis som så många gånger tidigare under året sitter jag nu här med den vita skärmen och tänker på Bowie.

Och ja, jag kanske på något plan kan förstå att folk är ledsna över andra kända främlingar som dött, men jag kan inte förstå det. Ni kan inte förstå mig och jag kan inte förstå de flesta av er. För mig dog inte en främmande kändis jag tyckte om. För mig slocknade en bit av universum. Den där extra glimrande glöden i utkanten av synfältet flämtade till och dog. Det blev mörkt.

När jag tänker på det är det fortfarande mörkt.

Och det här året i övrigt har varit bra. Jag har arbetat mer än någonsin. Jag har kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har slutat ta någonting på allvar - för hallå - allt är förgängligt och passerar.

"Everyone you despise will die, so smile."

Men det betyder också att jag flyter litet mer på ytan än förr. De som engagerar sig djupt i sina olika strider tittar jag förbryllat på, men kan inte förlika mig med. Vet inte hur de orkar bry sig om annat än här och nu och jag och vi. För jag orkar inte. Visst, dumma saker är dumma, men det är folk också. Dumma saker försvinner och dumma människor dör. Saker löser sig med tiden. C'est la vie. Eller: C'est la morte. Vilket som.

Det är kanske det här som händer när man tappar sin gud. När ens gud dör. Det kanske var den sista lilla knuffen som fick bägaren att till sist falla över bordskanten och spilla ut vinet över hela parketten. Allvaret försvinner. Världen är på låtsas.

Är jag ledsen över det? Över att jag förlorat allvaret? Att djupet minskats? Att jag inte riktigt kan engagera mig djupt i annat än saker i min direkta närhet?
Nej.
Jag mår psykiskt bättre än någonsin förr.
För vem fan bryr sig? Inte jag.

16 nov. 2016

Dag 3: En historia som utspelar sig innan 1950

Elden sprakade i den småkyliga höstnatten och stjärnorna låg spridda som små hål från himmelrikets härlighet över den mörka skyn. Doften av brinnande virke och fuktig skog blandade sig med dimman som steg upp ur myrarna kring kolarkojan och Folke, mannen vid elden insåg snart att han satt och fånlog lyckligt med blicken mot lågorna. Det var inte så märkligt heller. Folke trivdes med livet nu.
Han hade försökt att göra annat. Bo i staden. Arbetat på fabriken som så många andra. Bott i en sliten barack och gått i slitna skor på sliten kullersten. Hostat i månader av den usla luften på fabriken. Avskytt varje ögonblick. Då hade han gått till sjöss i stället för att se världen, men inte hade han varit så imponerad av den heller. Efter några år mönstrade Folke av och arbetade en tid på ett järnverk, men sedan fick det vara nog. Då hade han rört sig kring mer än någon annan i hans släkt och då fick det fan räcka, tänkte Folke. Han flyttade hem. Hem till skogssuset och röklukten. Hem till myllan och kolkojan och fisket i sjöarna och älgjakten. Hem till Ensamheten som han hade saknat så. Och nu trivdes han. Fick han bara träffa folk sisådär några gånger om året så kände han sig inte ensam i Ensamheten. Han hade ju skogen och alla djuren. Han hade vinden och regnet och månen och stjärnorna. Han hade allt vad han behövde och önskade i den lilla kolarkojan på fyra gånger fyra meter, med en bädd och en spis och så var det bra med det.
Någonstans på avstånd hörde han hundar skälla. Ett drev förmodligen, men han oroade sig inte. De skulle inte ta sig hit. Det var för mycket sumpmark och för lite villebråd här omkring ändå, det var de väl medvetna om, de andra jägarna. Om någon månad skulle han sälla sig till ett jaktlag i ett par veckor, men det blev den första kontakten med människor sedan våren och förmodligen den sista innan vintern också.
Om han varit ett djur förmodade han att han skulle ha varit en björn. Björn. Det hade nog varit ett mer passande namn än Folke, men det kunde ju inte far och mor ha vetat när de valde namn heller. Han hade ju varit en ganska framåt parvel som sprungit omkring med de andra ungarna, som nu ungar gör mest. Det var mest nu som han kände att han fått nog. Att han trivdes bäst i sitt eget sällskap, så att säga.
Folke lade på en till pinne på elden och lutade sig makligt med ryggen mot en sten. Blicken sökte sig från elden och upp mot himlapällen, men rätt snart började ögonlocken att kännas tunga och han slumrade till en stund.
Därmed märkte aldrig Folke de ögon som betraktade honom från dunkla snår. De brandgula ögonspringorna tillhörande något som varken var djur eller människa. Ögon vars ägares existens han snart skulle bli varse. Snart, men inte än. Inte den här kvällen och inte heller nästa, men snart nog.

15 nov. 2016

Dag 2: Skriv en "fanfic"

Jag visste inte vad jag skulle välja och bad om förslag samt lovade att ta det som postades först. Samtidigt skrevs "Harry Potter" och "The Belgariad" så här nedan följer en hopskrivning av de båda världarna! Mycket nöje!

Dumbledore, hädangången rektor över Hogwarts skola för häxkonster och trolldom var uttråkad. Han hade vandrat för evigt (eller i alla fall en hel hög med år) på Andra Sidan och fann det ärligt talat urtrist. Inga elever, inga fiender, inga äventyr. Han hade inte träffat på någon annan på månader och dessutom hade hans ena sko börjat glappa. Det var då han bestämde sig för att sluta. Lägga ned. Sluta vara död. Vad var poängen med att vara död om nu allt var så trist ändå? Frågan var bara var han skulle ta vägen. Han kunde ju enligt Universums Lagar inte återvända till den värld han kom ifrån, så han måste helt enkelt hitta en annan och finna en väg genom slöjan och ut på andra sidan. Det skulle vara svårt, det skulle ta tid och efteråt skulle folk tala om för honom att han gjort något omöjligt - alla tre sakerna något han uppskattade. Så han började leta efter vägen ut.

Vägen ut såg inte alls ut som Dumbledore trott att den skulle göra. Vägen ut såg mer ut som en trappa uppåt än någonting annat. Spännande. Så han började gå uppför trappan som vindlade sig runt runt, precis som om han höll på att stiga upp i ett torn. Ett trappsteg vickade under hans fot och han höll nästan på att snubbla och falla ned igen, men lyckades ta stöd mot väggen i rättan tid. Han drog sin trollstav för att vara redo utifall att något annat oförutsett skulle hända. Så fortsatte han uppåt tills han nådde en dörr och steg in. Där inne var en ofantlig röra. Det låg saker överallt. Papper, böcker, pergamentrullar, kartor och märkliga tingestar. Det var i alla fall långt ifrån tråkigt.
Och vid ett skrivbord satt en man lutad med pannan mot bordsskivan. Det var en gammal man med lika silvergrånat hår som Dumbledores eget och med handen greppande en ölsejdel. Inte honungsöl, tyvärr, utan bara bittert och mörkt öl, konstaterade besökaren något besviket då han sniffade i luften. Men så snubblade han till över en boktrave och väckte den sovande - eller stupfulle mannen som spratt till och plirade mot Dumbledore med nyfikna ögon. Ingen fientlighet, ingen förvåning över att se en främling som stod med trollstaven lyftad i hans torn. I stället räckte han fram sejdeln.
- Mitt namn är Belgarath och nu, min vän, skall vi dricka öl. Förmodligen brännvin också senare, men vi börjar med öl. Välkommen.

14 nov. 2016

Dag 1: Gör en ny version av en klassisk folksaga

Det var en gång i svunnen tid
ett rike fyllt av ljus och frid
där drott och drottning ett barn fick
och ställde till fest på ett ögonblick

De bjöd då dussinet feer in
men den trettonde var ej känd som gin
De tolv gav flickan gåvor därtill
allt man tänka kan och vill

Men oinbjuden steg den trettonde då
och sommarskyar blev ovädersblå
när hon log kallt mot barnaögonen små
och gav en förbannelse som lydde så:

"För att ha förbisett mig bland alla
lyss nu när jag på krafter kalla
och ger en gåva till ung vän mö
hon skall sticka sig på en slända och dö

Vid sexton år tar hennes liv slut."
Sedan stormade feen mot porten ut
Och folk sig förfasade, hjärtan itu
"Åh, kan inte någon hjälpa oss nu?"

Då steg det fram den fe som var kvar
den allra yngsta, älsklig och rar
"Jag kan ej göra ogjort det som sagts
men jag kan mildra den onda framtid som lagts.

Vår prinsessa dödsdömd vid sexton ej är
utan sova i frid tills en utvald är här."
Och festljusen släcktes sen, gästerna ut
på glädjen det var ett hastigt slut

Drotten och drottningen var slända brände
och då ingen fanns kvar de lättnad kände
deras barn växte upp och blev lycklig och mild
hon var älskad av alla, en förtjusande bild

När hon så fyllde sexton lurade fen
som behållit en slända av vitaste ben
och lockade henne att prova den på
prinsessan hon stack sig och somnade då

Och resten av slottet försjönk uti dröm
tjänstefolk, pigor och häst i sin töm
Kring murarna växte sig rosor opp
som var hälften blott taggar och hälften knopp

Många var de som under otalet år
sökte att ta sig igenom dess snår
men ingen nådde till slottportens hamn
och svaldes av törnrosors slingrande famn

Till sist blev slottet en sägen all
och vittrade sakta av tidens förfall
Dess rosenmur fylld av vitnande ben
en saga att tälja när timmen är sen

Och ingen minns längre var slottet var
inte land, inte värld, inget spår finns kvar
så möter du rosor, ge dig alls inte hän
de kan dölja ett slott och sluka dig än.



Skrivutmaning - 30 dagar

Det finns en grupp på Facebook för att dela texterna!
https://www.facebook.com/groups/332361530478433/

  • Dag 1: Gör en ny version av en klassisk folksaga.
  • Dag 2: Skriv en "fan fiction".
  • Dag 3: En historia som utspelar sig innan 1950.
  • Dag 4: En dikt som innehåller orden "blå", "misströsta", "halv" och "klang".
  • Dag 5: En historia kring ett föremål i ditt hem.
  • Dag 6: Börja din historia med "Han stirrade otåligt på sin klocka",
  • Dag 7: Skapa en superhjälte och låt honom eller henne rädda dagen!
  • Dag 8: Skriv en prolog för den superhjälten, innan personen blev en superhjälte, exempelvis något om barndomen. 
  • Dag 9: En historia på 250 ord eller mindre om din favoritstad.
  • Dag 10: Börja historian med "Hon rörde vid den lilla asken i sin ficka och log...".
  • Dag 11: En historia där karaktärerna är utan elektricitet för en dag.
  • Dag 12: Hitta tio slumpmässiga ord och skapa dina egna definitioner.
  • Dag 13: Börja med "Jag trodde att jag såg..."
  • Dag 14: Välj slumpmässigt en gammal klasskompis och hitta på en historia om hur deras liv ser ut i dag.
  • Dag 15: Skriv om en främling du ser, antingen en bakgrundshistoria eller vad främlingen tänker när du ser den.
  • Dag 16: Gå till iTunes, Spotify eller liknande. Ställ in din lista med musik på "slumpvis vald" och skriv om den första låt som kommer upp, 250 ord eller mindre.
  • Dag 17: Använd en eller flera tidsresor i en historia.
  • Dag 18: En historia som utspelar sig i en spökstad.
  • Dag 19: Skriv en dödsruna för en historisk person.
  • Dag 20: Använd följande ord i en historia: far- eller morförälder, fotoalbum, postkontor och mapp.
  • Dag 21: Han eller hon ser sin förälskelse i biblioteket. Beskriv händelsen.
  • Dag 22: Skriv en historia baserad på en dröm du haft.
  • Dag 23: Beskriv eller brodera ut ett barndomsminne.
  • Dag 24: Skriv en historia som utspelar sig 100 år framåt i tiden.
  • Dag 25: Skriv en historia om en mytisk varelse.
  • Dag 26: Skriv om den trettionde bilden på din dator eller i din mobil. Skriv om bilden eller hitta på en historia kring bilden.
  • Dag 27: En historia som utspelar sig kring en sporthändelse (vilken sport som helst).
  • Dag 28: En historia på ett skepp. Dåtid, nutid eller framtid.
  • Dag 29: En historia om rymden.
  • Dag 30: En historia eller en dikt om is.



13 nov. 2016

No lives matter

Jag älskar den här serien. Inte bara för att den visar förbrödrandet kring metal, utan för att den visar hela min uppväxt och var jag kommer ifrån.

Numera umgås jag mycket med folk som tycker att alla liv spelar roll, eller svarta liv för all del, eller någon annan form av världsförbättrande grej. Förr umgicks jag bara med underbart cyniska människor som inte tyckte att liv spelade någon större roll, för allt suger ändå, alla människor är fan i grunden onda eller trista och jorden kommer oavsett att gå under.

Fan, vad jag saknar det umgänget!
Jag saknar folk som levde livet på premissen att allt ändå suger, så man kan lika gärna göra vad fan som helst för att få det uthärdligt. Okej, jag saknar inte depressionerna och självmordsförsöken eller folk som romantiserade att de gillade att skära sig själva med vilket vasst objekt som än fanns tillgängligt, men jag saknar grundtanken. Acceptansen av att vi bara är små jävla människor i en stor jävla skitvärld och att det är därför som kinderägg och kattungar är sjukt viktiga i det stora hela.

"Jag har förlorat min tro på mänskligheten!" läser man då och då på sociala medier och i bloggar. Fuck, hade du en tro på mänskligheten? Vi hade ingen sådan. Vi hade på förhand accepterat att folk generellt sett är ogina fucktards och sedan bara låtit det vara. För det finns inget vi kan göra åt att folk är fucktards, särskilt inte över jävla INTERNET.
Jag har fortfarande ingen tro på mänskligheten. Den förlorade jag innan jag fyllt tolv. Det var rätt skönt. Och ibland kontrar folk med att "Åh, nu har jag återfått litet av min tro på mänskligheten!" "Faith in humanity restored!" och något snuttigt inlägg. Jag vill inte återfå tron på mänskligheten, det innebär fan bara att man har något att förlora igen nästa gång bajs träffar fläkten.

Och folk jobbar på att "bli bättre människor" och tävlar i hundra meter PK, medan vi fan bara försökte överleva. "Bättre människor". Pfft. Överleva trumfar att vara en bättre människa.

Folk är folk. De kommer alltid att vara, oavsett etnicitet, religion, sexuell läggning eller kön, 90% fucktards och som mest 10% individer som är värda att slösa sin tid och energi på.

No life matters.
Faith in humanity still zero.
Kattungar rockar!

2 nov. 2016

Kraschen innan kraschen

Ja, jag tror att det kanske är vad det här är. Det kunde fortfarande vara värre. Jag kunde vara sängliggande och håglöst stirrande upp i taket. I stället kan jag sitta här, skriva, ta promenader, handla, spendera tid med min son, teckna och läsa.
Orken är fortfarande låg. Hjärtat skenar iväg och slår så snabbt att det gör ont vid minsta lilla ansträngning för såväl kropp som psyke. En lugn promenad med en god vän till affären kan bli en mardröm när hjärtat håller på att bulta sig ur bröstkorgen och det gör oförklarligt ont att andas.
Jag känner att jag borde göra saker. Borde borde borde. Men jag kan inte. Jag har fått ställa in praktiskt taget allt. Alla mina jobb. Alla mina åtaganden i övrigt. Allt utom bara det mest basala: Att hålla mig själv vid liv och se till att familjen mår bra.

Jag kan inte se för komplicerade saker på TV, för hjärnan är slö. Jag kan inte läsa böcker som är svårare än kiosklitteratur, för då fattar jag inte vad jag läser. Jag har svårt att behålla koncentrationen i mer än en halvtimme, fyrtio minuter, ens om det gäller något väldigt intressant.

Och jag är rädd. Jag är rädd för att falla helt och hållet, så jag ser till att det här är botten. Jag tar det så lugnt det bara är möjligt nu, för faller jag djupare vet jag inte hur jag skulle kunna ta mig upp igen.

Och jag vill så mycket. Men jag orkar inte. När jag sjukskrev mig från jobbet den här veckan (det roligaste jobbet i världshistorien dessutom) så var det med mycket blandade känslor. Då jag insåg att min vecka låg tom och obokad framför mig ville jag genast boka in massor och planera upp varenda dag. Och då insåg jag att det gått för långt. Eller jag insåg det igen. Man måste inse det en massa jävla gånger för att fatta, tydligen.

På måndag skall jag till doktorn. Jag hoppas på ett sjukintyg. Måste ställa in jägarskolan också, nämligen, men man måste betala fullpris för det om man inte avanmäler sig på grund av sjukdom.
Och jag är sjuk.

Jag är inte deprimerad, även om en del av symptomen är desamma (jobbigt att gå till köket och göra en macka, vill bara sova sova sova, etc), för jag är glad. Jag trivs med mig själv och mitt liv.
Jag bara känner att jag borde hinna göra MER. Jag borde vara MER.
Och just nu måste jag vara mindre.

26 sep. 2016

Är det här kraschen?

Problemet med att ha levt med psykisk ohälsa i så många tidigare år är att man inte längre vet vad kroppens signaler betyder. I dag är jag trött. Huvudet värker. Sjukskriven från ett arbetspass och har två till denna veckan, plus konstutställningen som skall vara fix och färdig och öppna på fredag kväll.

Och jag är utmattad. Känner mig naken, svag, bortkopplad, avslagen. Jag vet inte om det är för att jag lade för mycket energi på jobbet förra veckan (jag har ju studerat på distans i många år och är inte van vid att jobba heltid på regelbundna tider) och därmed bara är litet utarbetad, eller om det är mitt sinne och min kropp som kollapsar. Och jag är så rädd. Rädd för att inte orka, inte klara, inte kunna fortsätta trivas och må bra.

Och jag är så trött. Jag kan inte sova, men vill bara ligga ned. Alla kroppsdelar känns så tunga. Hjärtat känns som om det skaver. Det är vackra höstdagar ute, men jag har bara en svag längtan att ta mig ut, alldeles för svag för att det skall leda till något.

Så är det bara tillfälligt eller är det ett sammanbrott? Hur skall man veta? Vad skall jag göra? Jag vet inte.

10 sep. 2016

Trötthet och pride

I dag är jag åter igen förbaskat trött. Huvudet känns som om det vore fyllt med begagnat tuggummi och jag känner mig sådär märkligt sårbar som jag bara gör när jag är trött.

I dag är det Pride-parad i Kalmar. Det är inte och har aldrig varit min grej, ändå funderar jag litet på att gå. Kanske främst för att jag läste några fjantigt negativa kommentarer om det hela från kreti och pleti på Facebook. Hah. Galet att en sådan struntsak får mig att överväga att gå på något jag inte vill gå på.

Varför vill jag inte gå? Tja, det är väl ingen hemlighet att jag inte gillar folk? Särskilt i horder.

8 sep. 2016

Min hemliga vän

- Du vet Nemi? frågade jag. Hon har ju Alice Cooper som låtsaskompis och i vissa serier så pratar de med varandra och han ger henne stöd och tröst och råd och sådär?
Stigen vindlade längsmed havet och luften låg tung och kvav omkring oss.
- Det måste vara skönt... fortsatte jag. Att liksom ha en sådan vän som alltid finns där. Som speglar ens inre och aldrig dömer eller är fjärran.
Så log jag plötsligt när vinden vände och såg på mannen som spatserade långsamt vid min sida.
- Och som kan följa med på äventyr och verkligen fatta var magi kommer ifrån. Som du.
- Som jag, höll Di Leva stoiskt med.


Tröttheten naggar och urholkar

Jag är så förbenat trött. Om det inte är sömnbrist så är det blodsockerjidder eller bara värme och kvav luft som pressar all lust ur kroppen.
Nu har jag börjat promenera en längre stund varje dag. Försöker återfinna mig själv, lusten till naturen, lugnet. Tror att det kan fungera, men det är inte lätt att pussla ihop med jobb och barn och sjuk yeti och trötthet, trötthet, trötthet.

I dag skall jag gå till en av mina favoritplatser vid havet, är tanken. Har inte varit där på länge och ser verkligen fram mot det. Med litet tur blir det några bilder att posta här senare!

7 sep. 2016

Havet


En långpromenad ledde mig som så ofta förr till havet. Luften var kvav, men den ljumma vinden hjälpte till en aning så det gick att andas. Ett stim strömming huserade under bryggan och förgyllde min tillvaro med att bli uppfiskade. Jag måste ha tillbringat flera timmar på den där bryggan. Jag hade till och med glömt att jag kunde trivas så bra i sällskap med mig själv.

Kan det vara hösten?

Kan det vara hösten som gör så här med mig? Bjuder in rastlösheten till mina ben igen och får mig att längta någonstans, men utan något speciellt mål för min längtan?

"I am an ex citizen of nowhere and sometimes I get mighty homesick" som en av mina filmhjältar en gång uttryckte sig.

Så jag tror jag borde promenera mer. Vandra. Steg för steg. Skall strax ned till havet och se om vågorna kan ge mig litet ro i själen.

6 sep. 2016

Please trip me gently, I don't like to fall

Sitter just nu på ett av mina jobb. Det är lugnt i butiken. Bowies The Man Who Sold the World spelar på låg volym i bakgrunden.
Jag mår konstigt i dag. Desperat på något sätt. Hjärtat klappar, fast det känns som att det bultar mot knivseggar. Jag vet inte varför det fortfarande blir så här ibland. Jag vet inte heller vad jag kan göra åt det förutom att försöka andas. Lyssna på musiken. Andas. Ett steg i taget. Andas.

Känner mig så vansinnigt ensam också, även om jag vet att det mest sitter inuti. För jag har vänner. Jag har umgänge. Jag är gift med en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Men jag känner mig så ensam att mitt femtonåriga jag vill skära sig i armarna och skriva dikter på Skunk

Och jag längtar, men jag vet inte till vad. Till lugn och ro. Till ett par dagar utan några som helst krav eller förpliktelser. Till en vecka. Till en månad. Jag vet inte. Semester från mitt liv? Ja, tack. Jag missade den semestern i år, så jag skulle behöva ett substitut.
Men det finns ingenting sådant. Det finns inte dagar då jag bara kan gömma mig i sängen och gråta längre. Jag är vuxen nu. Vuxna bryter inte ihop. Vuxna tar itu med dagen och håller ihop vad som än krävs.

Kanske måste jag bara försöka släppa vad det än är som gnager, men först måste jag lista ut vad det är.